Delad glädje är dubbel glädje


Av: Anna Jardfelt

2012-09-19 |

Politiken har en del att lära av sporten. Gemenskap skapas inte av byråkrati och statistik utan av gemensamma hjältar.

Den ekonomiska krisen har inte bara skakat om euron, den har väckt en osäkerhet kring hela det europeiska projektet och grunden för gemenskapen. Till skillnad från när EU krisat tidigare visar få nationella ledare nu europeiskt ledarskap, och nationalistiska partier vinner mark. Samtidigt har de europeiska ledarna och institutionerna i Bryssel – själva symbolen för samarbetet – uppenbara svårigheter att klara av krisen.

Den traditionella berättelsen om EU som fredsprojekt är i dag, nästan 70 år efter andra världskriget, för många alltför abstrakt. Samtidigt utmanas andra EU-grundbultar, som solidariteten mellan länder. Hur långt ska solidariteten gå utan en närmare politisk union, vilken har begränsat folkligt stöd?

Men kanske är det först nu, inför en verklig kris, som vi måste vaska fram det som vi faktiskt gillar med EU. Finns det någon europeisk identitet och vad är den i så fall?

Under sommarens OS var nationalismen, som så ofta i sportsammanhang, tydlig. Antalet medaljer har jämförts som konkreta bevis på nationers status. Från EU-håll har man gjort vad man kunnat för att skapa en känsla av samhörighet. Den tyska EU-informationen har lanserat en ”EU Medal Tracker” som visar att länderna gemensamt faktiskt tog mer än dubbelt så många guld som USA – vinnare av den ”vanliga” medaljtabellen.

Frågan är om statistik verkligen gör skillnad för att få oss att känna oss som européer. Men sport kan nog lära oss något annat. Efter att ha följt OS på plats i London och via BBC i stället för SVT lärde jag känna de brittiska idrottarna bättre än de svenska. Snart fick jag påminna mig om att heja på blå-gula tröjor i stället för blå-vit-röda. Genom att komma nära personerna bakom prestationerna och höra vad det är som motiverar dem skapas en gemenskap kring framgångarna – och gemensamma hjältar och hjältinnor – som har väldigt lite att göra med nationell beteckning.

För det politiska Europaprojektet finns här möjligen en läxa att lära. Gemenskap skapas väldigt sällan av byråkrati och statistik. Delade synsätt växer fram ur socialt utbyte och gemensamma erfarenheter.

Här finns det redan mycket som förenar. Förutom i synen på fotboll skiljer vi européer oss också generellt från både amerikaner och kineser i frågor som strikta miljökrav, men också inom utrikespolitiken vad gäller synen på dödsstraff och de mänskliga rättigheternas centrala roll. För att klara ekonomisk kris och politiska utmaningar måste vi, kanske för första gången, lyfta blicken och identifiera vad vi européer har gemensamt, vad gäller både intressen och värderingar.

Utrikespolitiska institutet ska det kommande året delta i ett projekt om att skapa en gemensam strategi för Europa. Utgångspunkten är att vi till skillnad från tidigare, som i den Europeiska säkerhetsstrategin från 2003 och 2008, inte ska titta på det som hotar – utan på det som binder oss samman.

Men också i framtidens Europa måste det finnas utrymme för nationella värderingar, som kanske inte alla fullt ut delar, men som det finns förståelse för. Ett Europa där det finns en gemensam värderingsbas men där nationell politik ses som en del av agendan och där vi kan stärka varandra. På samma sätt kan vi glädja oss åt sommar-OS som en brittisk triumf, men också som en framgång för hela EU. Kanske är det viktigare än att EU vunnit 92 guld mot USA:s 46?

Text: Anna Jardfelt, direktör Utrikespolitiska institutet. Texten är också publicerad i senaste numret av UI:s prisbelönta tidskrift Internationella Studier nr 3 2012.

Tips: Läs mer om samverkansprojeket för att utveckla en global strategi för EU, EGS-projektet.



Om UI-bloggen

Arkiv