Nu har Brasilien fått nog av korruptionen


Av: Anders Linnhag

2012-08-08 |

Den 2 augusti inledde Högsta domstolen sin slutgiltiga prövning av Brasiliens kanske viktigaste rättsfall sedan landet återdemokratiserades. I den så kallade Mensalão-skandalen står 38 personer anklagade för bland annat korruption. Detta är bara en av många korruptionsskandaler, men nu verkar det ändå som om brasilianarna har fått nog.

I januari i år dömdes Talvane Albuquerque till 103 år i fängelse för att 1998 ha beställt mordet på Cesi Cunha, en omtyckt och respekterad medlem av deputeradekammaren, underhuset i nationalkongressen. Albuquerque var suppleant och kunde en kort tid ta över Cunhas plats innan misstankarna tog fart om att han var hjärnan bakom dådet. Liknande brottsplaner stoppades nyligen. Det uppdagades att två deputerade i delstatskongressen i Alagoas skulle mördas och misstankarna riktades mot en annan suppleant.

Flera borgmästare har också mördats av sina andremän. Motivet för dessa brutala brott mot demokratin är ofta möjligheten att ta över politiska poster med rejäl korruptionspotential. Något som bidrar till kriminaliteten är ”impunidade”, att undgå att straffas för sitt brott. Straffriheten beror bland annat på att det brasilianska rättssystemet hör till de långsammare i världen. Dömda i Brasilien kan dessutom leva vidare i frihet i väntan på att alla rättsliga möjligheter är uttömda, vilket ofta leder till att brotten preskriberas.

I december 2009 sågs Brasílias ledande politiker på tv och internet när de stoppade på sig sedelbuntar. En av de mest uppmärksammade korruptionsskandalerna på senare år var ett faktum. Det var en av guvernörens medarbetare som, för att kunna rädda sig själv, med dold kamera hade filmat ett otal ljusskygga transaktioner som skett på hans kontorsrum. Det väckte viss munterhet när guvernören José Roberto Arruda påstod att pengarna, i hans fall 50 000 real (motsvarande nära 200 000 kronor), var ämnade för kakor till de fattiga. När Arrudas medarbetare blev påkomna med att försöka tysta ett vittne med en muta på 200 000 real kunde han inte sitta kvar och vice-guvernören fick ta över.

Några veckor senare blev han också utsparkad, av liknande skäl. Men det var filmsekvenserna med ordföranden för distriktsparlamentet som fick mest spridning. Det tack vare den flinka placeringen av mutorna innanför strumporna när det blivit fullt i kostymfickorna. Åtta av tjugofyra distriktsdeputerade och tre domare misstänktes också för inblandning. Justitiekanslern ansåg att situationen var så allvarlig att han, förgäves, begärde att den federala regeringen skulle ta över förvaltningen av huvudstaden.

Konsten att köpa röster
Under utredningen av Brasíliaaffären hittade polisen en lista med allierade politiker och antalet tjänster som bundsförvanterna kunde tillsätta, totalt 4 500 stycken. Att dela ut jobb i offentlig sektor är nämligen ett vanligt sätt att köpa röster. Ett annat är att ge ett antal tusen real till en ”röstvärvare”, varefter pengarna delas ut i allt mindre summor tills de når väljarna, ibland i form av en säck bönor eller ett antal tegelstenar för att bygga ut huset. Efter att Brasilien 1996 infört ett datoriserat valsystem, ett av världens mest avancerade, har det blivit svårt att kontrollera att väljarna faktiskt röstar som överenskommet. Därför anses det mer effektivt att bygga upp långvariga relationer till väljarna, förstärkta med personliga favörer.

Röstköp och klientelism är en förklaring till att politiker som redan figurerat i korruptionsskandaler kan återkomma till politiken. Många kompetenta personer har däremot inte en chans. På frågan om hon inte borde försöka bli borgmästare i sin lilla kommun svarade en framgångsrik entreprenör lakoniskt att hon ”inte hade råd att köpa tillräckligt många röster”. I stället finns det gott om politiker som Fernando Collor de Mello, expresidenten som tvingades avgå på grund av korruption 1992 och femton år senare gjorde comeback som senator för Alagoas.

Läsare av varje seriös brasiliansk nyhetstidning blir i stort sett dagligen försedd med nya uppgifter om korruption. Det är dessutom en företeelse med traditioner. Redan 1656 skrev en portugisisk präst boken Konsten att sno för att informera kungen om hur man förskingrade kronans medel i kolonin. Då behövdes det 70 kapitel för att täcka in ämnet. Uppfinningsrikedomen är inte mindre i dag. Något mycket vanligt är förskingring av budgetmedel. De avsätts till exempel för infrastrukturprojekt, men infrastrukturen kommer aldrig på plats.

Vid ett kraftigt exploaterat strandparadis norr om Recife saknas det i princip vägar. I en annan, tack vare mineralutvinning, relativt välmående ort saknas vägbeläggning. På bägge platser kan lokalbefolkningen berätta att pengarna, som har avsatts för asfaltering, har ”ätits upp” av politikerna. Rent tragikomisk var den mångåriga och flagnande skylt som i en kommun utanför Salvador räknade upp allt som skulle byggas på platsen, inklusive vägar och avlopp, utan minsta tecken på att ens en spade hade använts. Ett annat sätt att sko sig är att köpa utrustning till överpris, så att beställare och leverantör kan dela på överskottet, som när rektorn för Brasílias universitet för ett par år sedan köpte papperskorgar för tusen real styck.

Hårda tag från Dilma
Under president Luiz Inácio ”Lula” da Silvas tid var den för honom värsta prövningen den så kallade Mensalão-skandalen. Regeringssidan hade fått rejäla dusörer från privata och offentliga företag som sedan användes för röstköp i kongressen (med stora ”månadslöner”– mensalão). En tid talades det till och med om avsättning av Lula, men inget kunde bevisas när det gällde honom. Presidenten blev dock tvungen att göra sig av med flera av sina nära medarbetare. Efterträdaren Dilma Rousseff har varit tydlig med att hon inte tolererar korruption, vilket inte mindre än sju avpoliterade ministrar under hennes första år som president fick erfara.

Ett exempel var Carlos Lupi, arbetsmarknadsminister, som anklagades för att det inom hans departement skulle ha funnits en organiserad utpressning av enskilda organisationer. Sedan visade det sig att Lupi varit funcionario fantasma (”spökanställd”) i deputeradekammaren och samtidigt haft två andra offentliga tjänster. Kanske tack vare sitt resoluta agerande har Rousseff ändå blivit mer populär än ”Lula” var vid samma tid. Korruptionen drabbar samhällets alla funktioner. En tredjedel av polisen i Rio de Janeiro har beräknats sälja delar från stulna bilar, andra poliser tar betalt av arresterade kriminella för att släppa dem fria, alunos fantasmas (”spökelever”) i offentliga skolor dränerar skattemedel, skolmat krymper ihop och blir sämre för att leverantörerna ska kunna öka vinsten trots kostnaden för mutor, katastrofhjälp till översvämningsdrabbade försnillas, sjukvårdscentraler plundras på resurser, avsaknad av infrastruktur eller bristfällig sådan gör resor till jobbet långsamma och farliga, och så vidare.

En så utbredd korruption påverkar också den ekonomiska tillväxten. En fungerande marknadsekonomi behöver institutioner som gör att företag och enskilda vågar investera och ingå avtal. Insikten om att skillnaderna i välstånd mellan länder  i hög grad beror på deras institutioner har till exempel gjort att Världsbanken har flyttat fokus från en strikt marknadsekonomisk linje med privatiseringar och avregleringar till good governance, där en fungerande rättsstat och avsaknad av korruption är centrala inslag. Flera forskare har pekat på att korruption ofta förvärras initialt när ett land blir demokratiskt för att sedan trängas undan. En anledning kan vara, som i Brasiliens fall, att små offentliga medel för partikampanjer driver fram illegal finansiering.

I Brasilien är också partierna svaga och splittrade, med 24 partier i nationalkongressen, vilket skapar incitament till breda och märkliga koalitioner. Något som talar för en förbättring av situationen är att kraven från väljarna ökar i och med att utbildningsnivån och inkomsterna stiger. Klart är att det finns en tydlig upprördhet och ilska mot korruptionen. Cidinha Campos, delstatsdeputerad för Rio de Janeiro, har gett sina långfingrade politiska kollegor en osande utskällning som är värd att sökas upp på Youtube. På internet debatteras det flitigt och för den som googlar på den brasilianska webben är antalet träffar på korruption fler än på karneval.

Kraftiga demonstrationer
Den 7 september 2011, Brasiliens nationaldag, hade bägaren runnit över för tusentals brasilianare. De samlades i Rio de Janeiro och i andra delstatshuvudstäder för att protestera mot korruptionen och straffriheten. Med kvastar i händerna visade de att det var dags att städa upp. Förhoppningsvis kan några nya verktyg som tillkommit i kampen mot korruption bli verkningsfulla. Lagen ficha limpa (ungefär ren bakgrund) drevs igenom som ett medborgarinitiativ med 1,3 miljoner underskrifter. Den kommer göra det i princip omöjligt att, under åtta år, ställa upp i val för politiker som tvingats avgå på grund av brott eller dömts för vissa brott, även om de inte har utnyttjat alla rättsliga instanser.

Kontrollorganet Controladoria-Geral da União som skapades 2001 upptäcker allt fler oegentligheter, kräver tillbaka mer pengar och tvingar bort fler korrupta tjänstemän från sina jobb. Från och med i år kommer dessutom de borgmästare som avsätts för röstköp tvingas betala för nyvalen. Men månghundraåriga vanor tar man inte död på över en natt och Brasiliens rättsvårdande myndigheter kommer att ha att göra länge än.


Text: Anders Linnhag, nationalekonom som under perioder de senaste åren har bott i Brasilien. Texten är tidigare publicerad i senaste numret av UI:s prisbelönta tidskrift Internationella Studier på temat Kris.



Om UI-bloggen

Arkiv