Alliansfria rörelsen rustar sig för att avvärja krig kring Syrien och Iran


Av: Per Jönsson

2012-08-28 |

Tito, Nehru, Brandt och Palme kämpade väl för fred och nedrustning mellan supermakterna USA och Sovjet. Nu strävar ånyo alliansfria ledare efter att bryta krigets spiral.

45 presidenter och premiärministrar, minst 25 utrikesministrar och ännu fler andra statsråd, ett antal kungar och emirer, plus FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon samlas denna vecka i Teheran till toppmöte för den så kallade alliansfria rörelsen (Nonaligned Movement, NAM).

Med sina 120 medlemsstater är NAM världens näst efter FN största internationella organisation. Och den näst viktigaste, menar många deltagarnationer, om inte rentav den just nu allra viktigaste. För det är sannerligen en ambitiös agenda världens alliansfria nationer har tagit på sig i avsikt att stoppa ett stort krig – om Syrien – och undanröja risken för nästa – om Persiska viken.

När Jugoslaviens Tito, Indiens Nehru, Egyptens Nasser och andra "u-landshjältar" för drygt ett halvsekel sedan sparkade igång den alliansfria rörelsen utvecklades NAM snabbt till en inflytelserik ”tredje kraft”, eller motkraft, i kalla krigets öst-västkonflikt. Kända socialdemokrater som Olof Palme, Willy Brandt och Bruno Kreisky engagerade sig starkt för NAM:s kamp mot nykolonialt förtryck, rasism och kapprustning, och NAM:s toppmöten under 1960-70-80-talen skapade minst lika mycket global uppmärksamhet som någonsin EU:s, Natos eller Warszawapaktens.

Med Sovjetväldets fall och därmed kalla krigets slut hamnade rörelsen i bakvatten, trots sådana namnkunniga generalsekreterare som det apartheidbefriade Sydafrikas Nelson Mandela och Thabo Mbeki. Men i dag, när FN:s säkerhetsråd ånyo är lamslaget av hård rysk-amerikansk oenighet kring Syrienkriget och Irans kärnteknikprogram tycks det mångnationella NAM plötsligt ha fått nytt liv och nya akuta uppgifter.
På åtskilliga håll har toppmötet i Teheran framställts som illa valt i tid, rum och innehåll: ”en antiamerikansk motståndsfestival”, ”en meningslös social träff”, ”en nonsenbackanal”, etc. Framför allt USA:s Obama och Israels Netanyahu har också retat upp sig på att FN-chefen Ban Ki-moon med sin närvaro kan bidra till att bryta Irans diplomatiska isolering i kärnteknikfrågan.

Fast så värst isolerat framstår ändå inte Iran, om man ser till uppslutningen och de politiska utspelen i samband med NAM-mötet. Framför allt den nya egyptiska presidenten Mohammad Mursis närvaro i Teheran är en storpolitisk förstagångshändelse, eftersom de båda länderna bröt sina diplomatiska kontakter efter den iranska revolutionen 1979. Med sig i bagaget har Mursi ett förslag till att upprätta en ny kontaktgrupp för att nå fred i Syrien, innefattande Egypten, Saudiarabien, Turkiet och Iran – där samtliga fyra stater redan lär ha sagt ja. Det är ett försök att haka på där FN:s särskilde Syrienmedlare Kofi Annan i somras tragiskt nog misslyckades med att nå enighet bland FN:s stormakter om att få igång en inomsyrisk fredsprocess – även Annan insisterade (mot västmakternas veto) på att också Iran skulle sitta med vid ett regionalt fredsmäklarbord. Samtidigt är det den egyptiske brödraskaparen Mursis första stora utrikespolitiska utspel, vilket kan leda till Egyptens comeback som nyckelaktör i Mellanösternregionen efter epoken Mubarak.

Kanske lika uppseendeväckande är att Saudiarabiens kung Abdullah har skickat sin egen son prins Abdulaziz till NAM-toppmötet. Det är en vink om att Riyadh och Teheran trots hårda historiska motsättningar nu kommit överens om att inte förvärra inbördes konflikter kring Syrien, Persiska viken och det iranska kärnteknikprogrammet – något som man kunde ana när Abdullah hövligt satte sig att samspråka med Irans president Mahmoud Ahmadinejad vid ett islamtoppmöte i Mecka förra veckan.

Saudiska sunniledare och iranska shialedare må avsky varandra, och båda dessa antagonister strävar efter att bli störst och starkast i regionen. Men kanske såväl iranska ayatollor som saudiska kungligheter nu har börjat inse att ett verkligt storkrig i och kring Syrien, eller ett ännu större iranskt-israeliskt-amerikanskt krig vid Persiska viken, riskerar att kosta dem och andra inblandade parter mer än det någonsin kan smaka. Här kan alliansfria rörelsen dammas av och än en gång nyttjas för att hejda väpnade konflikter från att sprida sig bortom all kontroll.

Intressant och talande är också att Indiens premiärminister Manmohan Singh dyker upp i Teheran i spetsen för en 250-mannagrupp. Denna ska vid sidan av NAM-mötet diskutera en mångdubbling av ländernas inbördes handel och utveckling av ett handels- och transportnät mellan Indien, Iran, Afghanistan och Centralasien, delvis med utgångspunkt i den iranska hamnstaden Chabahar vid Omanska sjön. Det är ännu ett tecken på att hela BRICS-gruppen (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika) numera aktivt bistår Iran för att lindra västvärldens ekonomiska straffsanktioner till följd av landets kärnteknikprogram.

Så tycks världens icke-västliga nationer, fattiga såväl som halvrika, sekulära likaväl som religionsledda, rusta sig för att bryta en krigets spiral i Mellanöstern. Det ligger väl i linje med den alliansfria rörelsens stolta tradition av icke-militär motståndskamp.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör UI.

 




Genom att ta del eller skriva kommentarer på ui.se så godkänner du våra allmänna villkor för kommentarer


blog comments powered by Disqus

Om UI-bloggen

Arkiv