Blå stjärna över Amerika?


Av: Per Jönsson

2012-08-23 |

Republikanen Mitt Romney och hans partikamrater utlovar skattestopp och en krympning av USA:s federala statsmakt. Men de lär få lika knepigt med detta som sina ideologiska föregångare.


Kriget i Syrien? Utrikespolitiken? USA:s roll i världen? Nej sådana frågor spelar knappast någon roll i årets amerikanska presidentvalskampanj. Miljöfrågor då, eller klimatkrisen? Samma sak där, både Barack Obama och Mitt Romney lämnar den sortens spörsmål därhän. Det var, för svenskar och européer kanske något överraskande, ett huvudbudskap när Martin Gelin, Sveriges just nu skarpaste USA-skribent, talade om sin nya bok ”Den amerikanska högern. Republikanernas revolution och USA:s framtid” vid ett välbesökt frukostseminarium på UI den 23 augusti.


Gelin har de senaste åren borrat djupt i republikaners, framför allt amerikanska nykonservativas, tankegods och verkar därav i lika delar förskräckt och fascinerad. Trots att USA:s ju har ett utpräglat tvåpartisystem som regelmässigt brukar gynna väljarna i mitten är  årets valdebatt extremt polariserad, poängterade han:


- Man kan lugnt säga att hela USA har gått till vänster det senaste decenniet vad gäller sociala livsstilsfrågor men till höger vad gäller ekonomi och skatter. Ändå upprätthåller både republikaner och demokrater en egen ”sanning”, en egen berättelse om USA som skiljer sig starkt från varandra.

För republikanerna uttrycks den sanningen eller berättelsen i löftet ”Vi ska aldrig höja skatterna!” – ett slagord som enligt Gelin numera omfattas av praktiskt taget alla tungt vägande republikanska politiker. Det går till stor del tillbaka på republikanernas historiska idol framför alla andra – president Ronald Reagan, som under åtta lyckosamma år (1981-89) återgav USA:s stora konservativa parti en ställning på riksnivå som det egentligen inte haft sedan Dwight Eisenhowers eller rentav Theodore Roosevelts dagar för över hundra år sedan.


Den väldige Reagan åstadkom tre storverk, enligt republikanernas berättelse: (1) sänka skatterna rejält (åtminstone för de redan bemedlade), (2) återge USA dess självkänsla (efter alla fiaskon i Vietnam, Latinamerika, Iran), (3) ”vinna” kalla kriget mot Sovjetunionen. Men Reagan klarade likväl inte av att minska den federala statsmaktens storlek och betydelse i det amerikanska samhället – den ideologiskt kanske allra viktigaste uppgiften för varje konservativt parti värt namnet.

- Och det vill dagens antistatliga republikaner, inte minst presidentkandidaten Mitt Romney och hans ultraideologiske parhäst Paul Ryan, ta igen med besked. Denna medvetna polarisering gentemot demokraterna har också lett till att det numera är stört omöjligt att uppnå något partiövergripande samarbete i kongressen, påpekade Martin Gelin.

Här ligger förstås roten till det ändlösa käbblet mellan Obamas Vita huset och republikanerna i kongressen om den stora sjukförsäkringsreformen, som visserligen trots allt bidde betydligt mer än en tumme men som alltjämt hotas av att rivas upp om Romney och hans gelikar tar över dirigentpinnen i Washington.

Dock ligger här en långvarig paradox begravd i modern amerikansk politik. Praktiskt taget oavsett politiskt prefix – kristna högern, neokonservativa, nyrepublikaner, skattekonservativa, etc – har USA:s stora republikanska parti krävt en mindre statsmakt, mindre liberalism och mindre demokratisk socialism. Och ändå har den sedan Franklin D Roosevelt allt mer mångsidiga välfärdsapparaten förblivit praktiskt taget orubbad även under samtliga republikanska presidenter sedan andra världskriget.


Det gäller förstås Eisenhower, som själv inte räddes epitetet ”liberal” och som lät statsbudgeten svälla rejält. Liksom Nixon, som bibehöll och rentav utökade Lyndon Johnsons ”Stora samhälle” (Great Society) inom såväl raspolitik som socialprogram, om än mest för att få fria händer inom Sovjet- och Kinapolitiken. Ja, även Reagan och George Bush den äldre , vilket Martin Gelin påpekade, som visserligen sänkte skatterna för rika drastiskt men bekostade detta med stora budgetunderskott i stället för med minskad välfärdsapparat. Ungefär i stil med George Bush den yngre, som i princip bekostade hela sitt krig mot terrorismen i USA, Irak, Afghanistan och övriga Mellanöstern och hela världen med ännu väldigare federala budgetunderskott.

Så det tycks när allt kommer omkring vara nästan ogörligt att vrida välfärdsklockan bakåt även i USA, vilken partimässig eller ideologisk beteckning man än har som president. 
Republikaner av allsköns schatteringar må från tid till annan utlova antivälfärdsrevolutioner och skatterevolter. Ändå är det när de väl kommer till makten lika svårt för dem som för europeiska konservativa partier att på allvar nedmontera sociala välfärdsmekanismer som väljarna har vant sig vid att ta för givet. I den meningen lyser knappast heller i dag någon blå stjärna över Amerika*.


Text: Per Jönsson 


*Uttrycket är en travestering av titeln på Edgar Snows klassiska skildring av Mao Tse-Tungs kommunistiska revolution ”Red Star over China”.

 


Om UI-bloggen

Arkiv