Destruktiv pluralism söndrar Syriens rebeller


Av: Per Jönsson

2012-08-02 |

Den redan splittrade syriska oppositionen drar nu åt allt fler håll. Liksom forna svenska kamporganisationer på vänsterkanten knoppar rebellgrupperna av sig i rasande takt.

Nu ska äntligen en syrisk exilregering upprättas. Och nu ska också ett oppositionens högsta försvarsråd bildas. Dessutom har den avhoppade kändisgeneralen Mustafa Tlass varit på pilgrimsfärd till Mecka och uppmanar nu Syriens folk att enas – gärna bakom honom.

Ja, den redan från första början splittrade oppositionen mot Bashar al-Assads regim i Syrien förökar sig sannerligen genom delning, och i allt snabbare takt. Det påminner på ett tragikomiskt sätt om den yttersta vänstern i Sverige under åren kring 1970, då otaliga partier och kampgrupper bildades under namn av diverse bokstavskombinationer: SKP, KFML, KAF, MLK, KFML(r), MA, MLKF och så vidare. Och som var och en fördömdes i kraftfulla ordalag av den grupp de bröt sig ur och nedvärderades av samtliga andra.

Senast har den 81-årige medborgarrättsveteranen Haitham al-Maleh, kanske en syrisk motsvarighet till Jan Myrdal, Sara Lidman eller Ingrid Segerstedt-Wiberg, sjösatt ett ”råd för den syriska revolutionen”. Dess första uppgift är enligt Maleh att etablera en övergångsregering i exil, något som inte minst västliga regeringar har efterlyst efter att man insett att paraplyorganisationen Syriska nationalrådet (SNC) saknar egentligt stöd inne i Syrien och dessutom domineras helt av islamistiska Muslimska brödraskapet.

”Mina syriska bröder har gett mig det här uppdraget”, löd al-Malehs inte helt blygsamma kommentar vid en presskonferens i Kairo tisdagen den 31 juli. Men SNC:s ordförande, den Sverigeboende kurden Abdulbaset Sieda, tog genast avstånd från utspelet:

”Om varje syrisk oppositionsgruppering tillkännager upprättandet av en ny regering kommer det att sluta med att vi får en lång rad svaga exilregeringar som inte representerar någon och inte kommer att kunna åstadkomma någonting.”

Det låter förstås rimligt. Men då väljer al-Sieda att bortse från att hans eget SNC har långt mindre förankring inne i Syrien än flera andra oppositionsgrupper, exempelvis Nationella koordinationsbyrån (NCB), som är sekulärt och tar avstånd från såväl väpnad kamp som utländsk intervention i Syrien.

Det mycket massmediemedvetna SNC har också misslyckats med att vinna inflytande över Fria syriska armén (FSA), ett paraplyorgan för allsköns avhoppade militärer, lokala militärråd och oppositionella milisgrupper. Inom FSA drar man knappast heller jämnt – inte minst tävlar dess formelle befälhavare överste Riad al-Asad med chefen för ”FSA:s militära råd” general Mustafa al-Sheikh om vem som egentligen är herre på täppan.

Och nu har just ännu en rebellgeneral, chefen för ”FSA:s förenade kommando” överste Kassem Saadeddine, tagit initiativ till ett ”högsta försvarsråd” med uppgift att skapa ett ”presidentråd” som ska leda maktskiftet efter att Assadregimen har störtats. Överstens främsta argument är att rebellbefälhavarna inne i Syrien vägrar ta order från Riad al-Asad som hela tiden haft sin bas i ett flyktingläger på turkisk mark.

Inte oväntat riktade al-Asad genast hård kritik mot Saadeddines tilltag med argumentet att ”militärer ska inte lägga sig i politiken”. Samtidigt uttalade sig hans rival general al-Sheik mycket positivt om den nyligen avhoppade playboygeneralen Manat Tlass (son till förre försvarsministern Mustafa Tlass) och föreslog att denne skulle kunna bli ledare för ett ”Syriens högsta militärråd” efter modell från Egypten!

Som om inte sådana belägg för militär och politisk pluralism inom den syriska oppositionen vore nog bör det påpekas att rebellbefälhavaren i de just nu rasande striderna i Aleppo har valt att inte beblanda sig med någon av ovan nämnda herrar. Överste Abdel Jabbar säger sig inte ta order av FSA överhuvudtaget. Och de flesta av hans cirka 2 000 rebellsoldater tillhör den radikala milisen ”Islams banér” som enligt israeliska källor utgörs av al-Qaida-lierade jihadister (”Gudskrigare”) från Syrien och Libanon.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid UI.


Om UI-bloggen

Arkiv