På väg mot ett nytt Nordirland


Av: Lena Karlsson

2012-07-09 |

Ett historiskt handslag som visar hur långt den nordirländska fredsprocessen har nått. Eller ett försök av det republikanska Sinn Féin att skapa sig en mer anständig fasad.

Åsikterna går isär, men klart är att reaktionerna på handslaget mellan Sinn Féins Martin McGuinness och den brittiska drottningen i slutet av juni har varit betydligt mer måttfulla än de hade varit för bara några år sedan. För tio år sedan när drottning Elizabeth II firade 50 år på tronen var scenbilden en annan. Irländska republikanska armén (IRA) hade ännu inte lagt ner sina vapen. Det skedde först 2005 och sen tog det ytterligare två år innan den nuvarande provinsregeringen, som domineras av det protestantiska Demokratiska unionistpartiet (DUP) och Sinn Féin, IRA:s politiska gren, kunde tillträda. Tiden kring 50-årsjubileet var fylld av lågintensiva, men våldsamma konfrontationer kring bostadsområden på olika håll i Belfast, iscensatta av IRA, protestantiska UVF och UDA och andra våldsgrupper.

Sedan dess har de flesta av den brittiska militärens vakttorn monterats ned. Inför nästa år då Derry/Londonderry ska bli brittisk kulturhuvudstad byggs den gamla militärförläggningen där om till kulturcenter. Det betyder inte att våldet är borta. Det allvarligaste hotet idag kommer från republikanska grupper som Verkliga IRA som en gång bröt sig ur IRA. Och de höga barriärer som byggts mellan katolska och protestantiska arbetarkvarter finns fortfarande kvar.

Martin McGuinness, som idag är Nordirlands biträdande försteminister, har medgivit att han var medlem av IRA på 1970-talet men inte att han senare hade en ledande position i dess arméråd. Det är till exempel inte klart vilken roll han hade 1979 då drottningens släkting Lord Mountbatten dödades av IRA. 


Under många år har McGuinness och hans partikamrater vägrat att inta sina platser i det brittiska parlamentet eftersom de vägrat att svära trohetseden till drottningen. Nu hade han, redan innan drottningen anlänt till Nordirland för att fira sitt diamantjubileum, aviserat att handslaget skulle bli av och att det skulle ske framför kamerorna.

Det som bäddade för denna symbolhandling var drottningens framgångsrika statsbesök i Irland förra året. I Dublin lade hon ned en krans i Garden of Remembrance, en minnesplats ”för dem som gav sina liv för ett fritt Irland”, och i ett tal kort därefter sade drottningen att ”vi kan alla se saker som borde ha gjorts annorlunda eller inte alls” och uttryckte stark medkänsla med dem som drabbats.

Men den kommunpolitiker från Sinn Féin som då tog henne i hand kritiserades öppet av många partikamrater. En del bedömare menar att Sinn Féins ledning senare insåg att man genom att motsätta sig drottnings Irlandsresa missat ett bra tillfälle att framstå i god dager inför irländska väljare.


Även McGuinness har mött kritik från de egna leden. Vid ett möte i South Armagh, där IRA alltid har varit starkt, kallade man honom öppet för ”Judas”. I de här kretsarna anses McGuinness och partiledaren Gerry Adams ha förrått den republikanska saken för att uppfylla sina egna politiska ambitioner. Men de militanta republikanerna håller på att bli allt mer marginaliserade. Enligt en opinionsundersökning som gjordes tidigare i år var det bara sju procent av nordirländarna som ville ha ett enat Irland om de fick rösta om det idag.

Journalisten David McKittrick, som skriver för The Independent, menade att det mest märkvärdiga är att inga offentliga personer i Nordirland har tagit avstånd från McGuinness. Enligt McKittrick ses handslaget snarast som en av de sista bitarna som faller på plats i fredsprocessen.


Nästa steg kan mycket väl bli en ursäkt från republikanerna till IRA:s offer, och det förekommer rykten om att en sådan är på gång. Men för att det ska vara möjligt bör den brittiska regeringen erbjuda något liknande i gengäld. Enligt McGuinness visar dock den brittiska premiärministern föga intresse för Nordirland. Sinn Féin-politikern säger att han och försteminister Peter Robinson haft fler möten med USA:s president Barack Obama än med Cameron.

Nu närmar sig den 12 juli, då den protestantiska Oranienorden har sin stora parad. En dag som ofta åtföljts av våldsamheter, och som sannolikt även i år kommer att utnyttjas av de republikanska dissidentgrupper som vill visa att de fortfarande är en kraft att räkna med.

Text: Lena Karlsson, redaktör på UI

 


Om UI-bloggen

Arkiv