Rio +20: En försutten chans. Får vi en till?


Av: Gunilla Reischl

2012-07-02 |

Dammet efter Rio +20, det nyligen avslutade FN-toppmötet om hållbar utveckling, håller på att lägga sig. Var det ytterligare ett globalt mega-event som slutade i besvikelse eller inger resultatet hopp om att vi kan åstadkomma hållbar utveckling?

Många politiker och beslutsfattare tenderar att tolka resultatet i en mer positiv anda, andra röster är betydligt mer kritiska och menar att mötet var mer inriktat på ”oförminskad tillväxt” än på ”hållbar tillväxt”.  

 

FN:s toppmöte om hållbar utveckling hölls 20-22 juni för att markera 20-års-jubileet av 1992 års stora FN-konferens om hållbar utveckling som också hölls i Rio de Janeiro. Toppmötet föregicks av en lång föreberedelseprocess och hade bland annat grön ekonomi och reformer av det institutionella ramverket på agendan.

 

FN har annonserat Rio +20 som ”a once in a generation chance” för att leda in den globala ekonomin på ett hållbart spår.  Med andra ord: en gigantisk uppgift som kräver politisk vilja.

 

När FN för två år sedan beslöt arrangera detta toppmöte fanns det egentligen ingen speciell anledning, förutom att tjugoårsjubileet närmade sig. Det fanns förstås en mängd generella (och mycket viktiga) anledningar, t ex att de beslut som fattades 1992 har ignorerats, att de flesta överenskomna handlingsplaner inte uppfyllts och att planetens tillstånd fortsätter att förvärras. Men inget visade på att den så nödvändiga politiska viljan kunde uppbringas för att ta mer omdanade steg eller ens för att stimulera genomförandet av den myriad av resolutioner och överenskommelser som ingicks i Rio 1992.

 

Förr kunde stora globala möten och blotta närvaron av statsöverhuvuden leda till genombrott i förhandlingar och till resultat. Men om detta fungerade en gång i tiden så gör det inte det längre. Stora konferenser och toppmöten har blivit alltför stora för att lyckas. Mot en bakgrund av upprepade besvikelser har globala förväntningar på de stora FN-konferenserna, mycket rättfärdigt, sjunkit till låga nivåer.

 

Rio+20 hade två mycket viktiga punkter på agendan, grön ekonomi och reformeringen av det institutionella ramverket för hållbar utveckling.

 

Vad gäller grön ekonomi blev förhoppningarna svikna på ett tidigt stadium. Man skulle hitta ett nytt paradigm för ekonomisk utveckling, ett paradigm med utgångspunkt i ”hållbar tillväxt” (sustainable growth). Istället förekommer ”oförminskad tillväxt” (sustained growth) på en mängd ställen i den slutgiltiga förhandlingstexten.

 

Vad gäller den andra programpunkten, institutionella reformer, fanns det ambitioner om att uppgradera och stärka FN:s miljöprogram för att det ska kunna ta ett helhetsgrepp på det både fragmenterade och överlappande institutionella landskap som miljöområdet utgör. Trots ett skriande behov av reformer var det svårt att enas om vad de skall vara och hur de skall genomföras. Något som bekräftar att det nuvarande multilaterala systemet är svårt att reformera. Der är lättare att skapa tillägg till existerande organisationer än det är att grundligt förändra eller avsluta dem som redan existerar.

 

Rio+20 ledde således varken till omfattande eller konkreta resultat. En stor del av slutdokumentet handlar om att återbekräfta beslut som redan tagits tidigare och ambitioner som redan har uttalats. Texten innehåller inga nya visioner, ny förståelse eller nya åtaganden.

 

Frågorna som Rio +20 hade att hantera är viktiga och väldigt svåra. I synnerhet om den reella politiska viljan saknas.

 

Dessutom gick mycket fel redan under den förberedande processen. Staterna höll orubbligt fast vid sina förhandlingspositioner, FN-sekretariatet saknade kraft att lösa låsta lägen och erbjöd ingen vision. Värdlandet Brasilien har fått visst beröm men har samtidigt ansetts inge känslan av detta möte var mer av en repetition inför fotbolls-VM nästa år. Trots att extra förhandlingssessioner lades in var endast en sjundedel av utkastet till mötesdokumentet klart innan delegaterna anlände. Det fanns aldrig tid att gå till botten med svåra frågor innan det var dags att underteckna avtalet.

 

Den lättaste vägen ut var att acceptera texten och deklarera konferensen som en succé. Bristen på konkreta resultat och politisk vilja är påtaglig när man ska analysera Rio+20. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att den fulla betydelsen av mötet kan framstå klarare längre fram. Frågan är dock om vi har den tiden till vårt förfogande och om vår generation kan få en chans till.


Text: Gunilla Reischl, Research Fellow på Utrikespolitiska institutet

 


Om UI-bloggen

Arkiv