Momshöjning het fråga i Japan


Av: Linus Hagström

2012-06-05 |

Den japanska statsskulden beräknas till över 220 procent av BNP och ökar snabbare än någonsin i kölvattnet efter katastroferna 2010. Samtidigt råder dödläge i inrikespolitiken och politikerföraktet brer ut sig. Den enda fråga premiärminister Yoshihiko Noda fokuserar på nu är en momshöjning. Men motståndet är stort.

Det inrikespolitiska läget i Japan kännetecknas fortfarande av dödläge; den LDP-ledda oppositionen i parlamentets överhus mot den DPJ-ledda regeringen med dess majoritet i underhuset. Merparten av de propositioner som läggs fram dras i långbänk utan att komma någon vart, eller så skjuts de ned i överhuset.

Samtidigt verkar premiärminister Yoshihiko Noda ha drabbats av totalt tunnelseende, och fokuserar nu helt på en enskild fråga: momshöjning från 5 procent till 10 procent i två etapper. Andra frågor, som japansk utrikespolitik, är inte på agendan överhuvudtaget, och utrikesutskottet har varit stängt en längre tid. 

Med en statsskuld som beräknas till över 220 procent av BNP, och som ökar än snabbare än någonsin i kölvattnet efter katastroferna 2010, är det inte konstigt att Noda funderar på hur han ska kunna öka statens intäkter. Det är kanske mer svårbegripligt att motståndet är så stort.

Att tungviktaren inom det egna partiet - Ichiro Ozawa - är emot, och i ett möte med Noda den 31 maj höll fast vid sitt hårdnackade motstånd, verkar mer än något annat vara ett led i hans försök att återvinna makten i DPJ, och därmed också premiärministerposten. Han menar att DPJ inte kan genomföra en momshöjning denna mandatperiod eftersom en sådan inte aviserades i DPJ:s valmanifest 2009. Att LDP är emot sägs handla om samma sak: det är ett löftesbrott från DPJ:s sida - och detta trots att LDP själva faktiskt gick till val 2009 just på ett löfte om att höja momsen!

Det utbredda motståndet bland det japanska folket sägs handla om att man inte litar på att beslutsfattare skulle använda det extra skatteuttaget på ett ansvarsfullt sätt. Istället föredrar många japaner att lägga de extra yenen på sitt eget postsparande - pengar som posten sedan, ironiskt nog, till stor del använder för att köpa statsskuldväxlar.

Politikerföraktet i Japan är utbrett, men den stora politiska apatin gör att det är svårt att föreställa sig vad som skulle kunna förändras vid nästa underhusval, som äger rum antingen senare i år eller allra senast sommaren 2013.

För tillfället rider Osakas borgmästare Toru Hashimoto och hans populistiska Ishin no Kai (Restaurationssällskapet) på en framgångsvåg i opinionsmätningar, men det är svårt att se att han skulle stå för ett koherent politiskt alternativ. Det som har väckt störst uppmärksamhet i media på sistone är hans försök att kartlägga huruvida stadsanställda har tatueringar och huruvida de är politiskt aktiva. Han har deklarerat att ingen med ett jobb där man möter människor kan ha synliga tatueringar och han har hotat att straffa personer som vägrar svara på frågan, antingen med löneavdrag eller uteblivna befordringar. Och stadsanställda som är politiska aktiva på arbetstid hotas med avsked. Hashimoto är också emot en momshöjning och för att avskaffa kärnkraften.

Jag träffade förra veckan min vän parlamentsledamoten Masatoshi Onodzuka. Han uttryckte oerhört stor frustration över läget i japansk politik och mycket förståelse för det avstånd som det japanska folket känner till det politiska beslutsfattandet. Även som parlamentsledamot känner han så. Han vet helt enkelt inte var besluten fattas och känner sig inte involverad. Förre premiärministern Naoto Kans försök att sätta en momshöjning på den politiska agendan inför överhusvalet 2010 är ett gott exempel: hans förslag föregicks inte av några som helst diskussioner inom partiet, åtminstone inga som Onodzuka var del av. Han vet inte vem det är som styr partiets inriktning: Partiledaren? Partiledningen? Diskussionerna inom partiet är i princip obefintliga och inte ens valet av ny partiledare 2011 - när Noda kom till makten - föregicks av några politiska diskussioner. Representanter för de olika kandidaterna kom bara förbi Onodzukas kontor och sa: "Yoroshiku!", eller ungefär "Vi hoppas på ditt stöd!"

Bortom horisonten väntar eventuellt en stor ommöblering i japansk inrikespolitik. Kanske kommer Noda att ställa Ozawa och hans anhängare inför ett ultimatum: stöd momshöjningen eller lämna partiet! Det kommer i så fall att visa hur stort stöd Ozawa verkligen har inom partiet. Det som förefallet mest logiskt utifrån ett svenskt perspektiv - att partierna omgrupperas efter ideologi - verkar dock inte särskilt troligt. Än är det fortfarande de personliga relationerna som har störst betydelse i japansk politik.

Relationernas stora betydelse innebär att personer som har relativt motsatta åsikter fortfarande kan samsas inom ett parti eller en partigrupp, och det innebär också att merparten av Japans parlamentsledamöter sannolikt kommer att få ett förnyat mandat trots det utbredda missnöjet.

En relativt ny ledamot som min vän Onodzuka, som därtill är vald från en storstadsregion, sitter däremot löst. När han åker hem till sin egen valkrets möts han av massiv kritik mot DPJ-regeringens sätt att leda landet. För att ha chans att bli omvald måste han ironiskt nog profilera sig lokalt som anti-DPJ, eller som någon som strävar efter att reformera DPJ inifrån. För att behålla sin autonomi är han inte med i någon intern partigrupp, och han utesluter inte att han kommer att lämna DPJ när valet närmar sig, och istället ansluta sig till en mer populär politisk rörelse - men i så fall kanske hellre Minna no to (Allas parti) än tatueringsjägarna Ishin no kai.

För att häva det politiska dödläget mer långsiktigt krävs dock antagligen mer än att samma gamla farbröder gör ytterligare en rockad. Det lär heller inte räcka med att den nuvarande tvåkammarsystemet ersätts med en enkammarriksdag - något som många är för, men som i praktiken kräver en svårgenomförd författningsändring. Sannolikt räcker det inte heller med att det japanska folket bara röstar bort de politiker som inte förmår att ta ansvar. Det som krävs är antagligen att det japanska folket i större omfattning börjar se politik som något de själva kan ta del i, så att masspartier med ett brett medlemskap börjar växa fram.


Text: Dr Linus Hagstrom, Senior Research Fellow på Utrikespolitiska institutet och våren 2012 gästprofessor på Kyotouniversitetet i Japan.

 

Tips: Läs också Linus Hagströms bok: Japan nu: strömningar och perspektiv.



Om UI-bloggen

Arkiv