Het sommar i Syrien


Av: Magnus Norell

2012-06-04 |

Den syriska krisen var återigen på tapeten under Hillary Clintons besök i Stockholm i helgen. Den amerikanska utrikesministern har vid flera tidigare tillfällen understrukit att det internationella samfundet stöder det syriska folket och att krisen inte kan tillåtas pågå ”i oändlighet”.  Frågan är vad det betyder och vilka alternativ det internationella samfundet har kvar i ljuset av fortsatt rysk blockering i FN:s säkerhetsråd.

Med Kofi Annans misslyckade försök att rädda resterna av den redan på förhand dömda fredsplanen som han själv tagit fram, finns det till synes inte några bekväma eller riskfria alternativ kvar för att lösa krisen. Även om det fanns skäl att försöka driva fram en kompromissplan för att få ett slut på konflikten, kom den planen alldeles för sent för att ha kunnat fungera.  Inte minst därför att det tidigt stod klart att regimen Assad aldrig på allvar övervägde att implementera planen, varken i sin  helhet eller ens delar av den.

Det tafatta sätt på vilket FN hanterat syrienkrisen understryks av att de skickat en alldeles för liten observatörsstyrka (300 man). Den kan för det första inte täcka in alla delar av Syrien som skulle behövas. För det andra har de inte kunnat röra sig fritt och för det tredje – och det är möjligen det mest allvarliga – så har observatörerna ofta blivit ofrivilliga målmarkörer för regimens styrkor genom att individer som talat med observatörerna drabbats efteråt. Ett kraftfullt incitament att inte tala med FN.

Det är från början oklart hur FN tänkte när man skickade en så uppenbart liten och otillräcklig styrka. Att enbart bli vittne till övergrepp och inte ha mandat eller möjlighet att ingripa har endast lett till att FN förlorat i trovärdighet, något som kommer att försvåra framtida insatser i området.

I juli går mandatet för styrkan ut (om det inte förlängs) och det kan antas att det kommer att bli startskottet för ytterligare stridigheter och övergrepp. Vid det här laget står det klart att president Assad inte har några som helst planer på att frivilligt lämna ifrån sig någon makt, och i vart fall inte till den än så länge mycket splittrade oppositionen.  Så länge han har ryskt och iranskt stöd kan han förmodligen sitta kvar och hantera oppositionen som han gjort hittills; med kraftigt våld.

Kinas roll är mer oklar. Landet deltog till exempel i Arabförbundets möte i Tunisien i slutet på maj och det finns anledning att tro att Arabförbundet har ansträngt sig för att slå in en politisk kil mellan Kina och Ryssland. Om det lyckas återstår att se. Inte heller Rysslands tålamod med Assad är oändligt, men än så länge kan Assad nog räkna med fortsatt stöd. Om inte det ändras kommer fortsatta försök att pressa regimen i Damaskus att misslyckas.

Det betyder att dödandet kommer att fortsätta och att den syriska regimens konsekventa anklagelser om ”utländska terrorister” riskerar att delvis förvekligas. Det finns bekräftade uppgifter om att sunnitiska islamistgrupper aktiva inne i Syrien, även om de knappast har det stöd hos befolkningen som de själva hävdar. Det blir en utmaning för den organiserade men splittrade syriska oppositionen att kontra denna aktivitet och ställa upp klara och tydliga mål för en mer effektiv motinsats. 

Bristen på effektiva internationella insatser är, som antytts, delvis ett resultat av den splittrade oppositionen, men det är inte hela sanningen. Om omvärlden verkligen ville, skulle upprättandet av ’no-fly zones’ vara ett möjligt sätt att pressa Assad än mer, samtidigt som man hjälpte oppositionen att enas i högre utsträckning än nu. Med stöd från Arabförbundet och en majoritet av oppositionen (båda föreligger redan) skulle det kunna vara ett sätt att gå runt blockeringen i säkerhetsrådet. Detta kan man göra, men vill inte för tillfället.

Det beror knappast på rädsla för den syriska krigsmakten, vars farlighet kraftigt överdrivits, främst av dem som inte vill agera mer kraftfullt. Snarast handlar det om en rädsla att konflikten ska spilla över till grannländer som Libanon och Turkiet. Men även det argumentet låter alltmer ihåligt eftersom konflikten redan har fått effekter med dödsfall i båda länderna.

I Libanon har det redan ägt rum mindre stridigheter mellan anhängare till Assad och hans motståndare. Det finns en betydligt större fara att konflikten sprider sig och blir värre även inne i Syrien genom att omvärlden inte agerar tillräckligt kraftfullt, än att konflikten skulle förvärras av en intervention. Och ju längre tid det tar att hitta en lösning, desto fler syrier kommer att dö och risken ökar att det fullskaliga inbördeskrig som omvärlden säger sig vilja undvika med en intervention kommer att bryta ut.

Text: Magnus Norell, Senior Resaerch Fellow vid UI.

 


Om UI-bloggen

Arkiv