EU riktar nygamla sanktioner mot Iran


Av: Elin Rappe

2012-06-29 |

Som ett led i västvärldens försök att hindra Iran från att utveckla kärnvapen trädde nya EU-sanktioner i kraft den 1 juli. Men det är långt ifrån självklart att dessa åtgärder mot landet kommer att ha någon effekt.

De nya sanktionerna går ut på att EU:s medlemsländer förbjuds att köpa olja från Iran. Även USA har skärpt sina sanktioner mot landet. Från och med den 28 juni kan USA hindra att utländska banker som gör oljerelaterade affärer med Iran får tillgång till den amerikanska finansmarknaden.

Vilken betydelse har sådana här åtgärder och vad kommer dessa sanktioner att få för effekt? Den frågan diskuterades vid ett seminarium på Utrikespolitiska institutet nyligen mellan Peter Wallensteen, professor i freds- och konfliktforskning, och Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet och tidigare Mellanösternkorrespondent på Dagens Nyheter.

Peter Wallensteen framhöll att mängden väpnade konflikter har minskat de senaste årtionden men att det fortfarande är långt kvar till nollvisionen. Ekonomiska sanktioner utgör ett av FN:s viktigaste verktyg för att hantera internationella kriser. Internationella sanktioner gentemot ett land eller en individ får enligt FN-stadgans kapitel sju införas efter ett beslut i säkerhetsrådet. För att ett beslut om sanktioner ska kunna tas måste säkerhetsrådets alla fem stormakter vara överens.

Sedan mitten av 1990-talet har en ny typ av sanktioner blivit allt vanligare. Dessa riktas direkt mot särskilda personer och kallas ibland för ”smarta sanktioner”. Tidigare har sanktioner alltid riktats mot länder, vilket har haft som bieffekt att hela befolkningen har påverkats. Ett fall där de humanitära effekterna blev extra uppmärksammade var när sanktioner sattes in mot Irak på 1990-talet. Tanken med de nya, smarta sanktionerna är att de ska vara mer skonsamma mot civilbefolkningen.

Peter Wallensteen, som nyligen publicerat en artikel i detta ämne, menar att det har skett en tydlig utveckling och vändpunkt för möjligheterna till multilateralt samarbete inom FN sedan det kalla krigets slut. Sedan 1990 kan man se en klar ökning av antalet godkända resolutioner i FN:s säkerhetsråd, som sedan dess har blivit allt mer aktivt. Antalet veton i säkerhetsrådet har däremot minskat.

Också användningen av sanktioner som ekonomiska styrinstrument har genomgått en utveckling. FN har på senare tid gått ifrån de tidigare mer övergripande åtgärderna mot länder till mer riktade åtgärder. De smarta sanktionerna syftar inte längre till att isolera ett helt land utan riktas mot vissa ledare. Istället för att paralysera en hel ekonomi ska de smarta sanktionerna endast påverka vissa ekonomiska sektorer.

Syftet med de nya sanktionerna är att undvika negativa effekter för civilbefolkningen. Istället för åtgärder som drabbar hela befolkningen ska det finnas tydliga motiv för att införa sanktioner riktade mot vissa individer. Sammantaget handlar detta om ett förändrat perspektiv från sanktioner som en form av krisåtgärd till fokus på långvarigt fredsbyggande.

Peter Wallensteen menar att de smarta sanktionerna har effekt om de följs av kontroll. Hans slutsats efter att ha studerat ett antal FN-sanktioner sedan mitten av 1990-talet är att smarta sanktioner uppnår samma resultat som de tidigare sanktionsverktygen, men till en lägre kostnad.

Hur kommer då Iran att påverkas efter den 1 juli? Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet, betonade att det är oklart vilken effekt de nya sanktionerna mot Iran kommer att få. Irans olja står för 78 procent av landets totala export, vilket gör att intäkterna från oljeexporten kommer att minska när sanktionerna har trätt i kraft. EU har dock inte importerat olja från Iran i någon större utsträckning sedan 1980-talet. De största exportländerna för iransk olja är istället Kina, Indien, Japan och Sydkorea.

Svårigheten med finansiella sanktioner är enligt Per Jönsson att dessa sällan drabbar eliten. Vad de istället riskerar att leda till är att medborgarna blir mer beroende av staten. I fallet Iran har sanktioner som tidigare riktats mot landet lett till att Iran istället valt att importera varor från länder som Kina.

Per Jönsson menar att Iran har satsat stort på att ersätta import med egen produktion och att landet därför har en relativt självständig ekonomi. Samhället är således tåligare mot sanktioner än de flesta andra länder. Det enda som Iran inte tillverkar själva är en del tunga industriprodukter såsom flygplan och bilar. De sanktioner som hittills har riktats mot landet har därför haft begränsad effekt.

Även Peter Wallensteen ställde sig tveksam till effekten av de nya sanktionerna som nu träder i kraft mot Iran. Han menar att de liknar föråldrade sanktioner som syftade till att omkullkasta ett helt samhälle. Att de iranska ledarna inte personligen finns på FN:s sanktionslista är enligt honom ett misstag.

Text: Elin Rappe, projektsamordnare på UI.

Tips: Peter Wallensteens artikel är publicerad i tidskriften Global Governance och har titeln ”Targeting the Right Targets? The UN Use of Individual Sanctions” och är skriven tillsammans med Helena Grusell.

 


Om UI-bloggen

Arkiv