Syrien – krig på alla fronter


Av: Per Jönsson

2012-06-28 |

Bashar al-Assads hårt pressade regim har för första gången börjat låta desperat. Syriens nedskjutning av ett turkiskt flygplan kan vara en vändpunkt för omvärldens engagemang. Men hotfullare för Assad är att den väpnade oppositionen med utländsk vapenhjälp har blivit i stånd att skaka Damaskusregimen.

Rebeller föser in tillfångatagna syriska regeringssoldater i en Toyotavan och beordrar dem att köra tillbaka till sin bas utanför staden Syrjeh. Men bilen är också lastad med sprängmedel och när den når en militär vägspärr förvandlas de ”frisläppta” till högst ofrivilliga självmordsbombare. Det kallas på gerillaslang att ”skicka Assadregimens soldater till Cypern”.

I byn Altima några mil norrut vid gränsen mot Turkiet stannar två slitna lastbilar och en vit Toyotajeep utanför den övergivna polisstationen. Fem prydliga män i italienska skor och märkesskjortor går ur jeepen och gör upp med några rebellsoldater om betalning för lasten: ett femtiotal säckar och lådor med kulsprutor, granatkastare, raketgevär, ammunition och mediciner. I betalningen ingår också en grupp gripna regeringsmilitärer i handfängsel och ögonbindel som knappast lär få återse sitt hemland.

På tevestationen al-Ikhbariya strax söder om Damaskus stormar beväpnade rebeller in, spränger sönder ett halvdussin byggnader, dödar sju människor och för bort flera anställda. Attacken genomförs bara timmar efter det att regeringsstyrkor utkämpat en förbittrad strid mot gerillaförband utanför Republikanska gardets förläggning i huvudstaden. Då dödades flera tiotal stridande, ungefär lika fördelat mellan regimens och rebellernas styrkor.

Tre talande ögonblicksbilder från de senaste dagarnas och veckornas upptrappade militära kraftmätning i Syrien. De är förmedlade av västerländska journalister som i all hemlighet uppehåller sig i landet för att försöka komplettera och balansera såväl Damaskusregimens som oppositionens propagandaförmedling.

Inte undra på att den syriske presidenten Bashar al-Assad vid sitt senaste framträdande för första gången gav uttryck för desperation: ”Vi lever i ett verkligt krigstillstånd sett ur alla vinklar”, yttrade han i ett tal inför sin nyutnämnda regering som han också uppmanade att satsa allt på att besegra rebellerna.

Och det är inte längre någon tvekan om att krigets vindar har vänt i den nu 15 månader långa kraftmätningen mellan Assadregimens drygt 40-åriga styre och en opposition som både förökat sig och spruckit sönder på alla ledder sedan ”arabvårens” tidiga, hoppfulla dagar.

Under det första året var de splittrade och illa utrustade rebellerna ingen match för Assadregimens hårt disciplinerade militärmakt. Men sedan mitten av april har den väpnade oppositionen markant ökat sin slagkraft och på flera ställen i landet mer eller mindre upphävt statsmaktens våldsmonopol. Ironiskt nog inleddes denna militära upptrappning ungefär samtidigt med att den så kallade Kofi Annan-planens eldupphör på båda sidor trädde – eller snarare var tänkt att träda – i kraft.

Det beror inte minst på att olika gerillagrupper – fast långtifrån alla – har lyckats samordna sina krafter inom ett antal militära råd (majlis askeri) på lokal och regional nivå. I den färska rapporten ”Syria’s Maturing Insurgency” från Washingtonbaserade Institute for the Study of War visar veteranofficeren från Irak och Afghanistan Joseph Holliday hur denna organisatoriska kraftsamling har förvandlat spridda bykrigare, klanmiliser och avhoppade soldater till en tämligen effektiv militär gerillarörelse som dagligen förmår hota och skada regeringssidans ställningar. Och då handlar det knappast alls om någon styrning från de Turkietbaserade exilorganisationerna Syriska nationalrådet (SNC) eller Fria syriska armén (FSA). Nej, de regionala militärråden opererar på egen hand, beväpnar sig varhelst de kommer åt och väljer själva tidpunkt och plats för sina militära tillslag, även om flera av dem har valt att beteckna sig som FSA-enheter. De sinsemellan och inbördes starkt oeniga exilledarna för SNC och FSA är enligt Holliday klart överskattade av omvärlden och orsakar numera mest irritation och förakt bland syriska oppositionella av alla de slag.

Åtminstone stora delar av gerillan har därtill på sistone fått tillgång till mer och tyngre vapen – samt pengar att köpa dem för. Ungefär samtidigt med att 70-nationersgruppen ”Syriens vänner” (däribland Sverige) möttes i Istanbul den 1 april beslöt nämligen oljerika Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten att stödja den syriska oppositionen med flera hundra miljoner dollar, även för militära syften. Pengarna används på i huvudsak tre sätt: 1/ att betala löner för avhoppade soldater och officerare, 2/ att förse gerillagrupper med kontanter för att köpa vapen på svarta marknaden och från mindre nogräknade syriska militärer, 3/ att leverera tyngre infanterivapen (granatkastare, raketgevär, fordonsminor, tunga kulsprutor) från givarländernas egna militära förråd och föra in dessa i hemlighet över gränserna från Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak.

Här spelar framför allt Turkiet en avgörande roll som mellanhand. Enligt saudiska och turkiska diplomatkällor har sedan mitten av maj en särskild operationscentral i Istanbul samordnat vapenförsändelser (med turkiska lastbilar) från syriska flyktingläger i Turkiet till gerillaförband inne i Syrien. För att inte denna krigsmateriel ska hamna i orätta händer (läs: al-Qaida och andra militanta islamistgrupper) har amerikanska CIA åtagit sig att på plats granska identiteten och trovärdigheten hos mottagarna. Ett annat slags utsortering av mottagare sker genom att saudiska vapengåvor huvudsakligen ges till gerillagrupper med koppling till syriska Muslimska brödraskapet, vilket har lett till att sekulära motståndskrafter inte får något alls av de nya vapen- och penningförsändelserna.

Men också andra väpnade motståndskrafter är i farten. Det rör sig om stridsvana islamistiska gerillakämpar, ”jihadister” (gudskrigare) för vilka krossandet av landets sekulära statsmakt är långt angelägnare än syriska medborgaraktivisters strävan efter frihet och demokrati. Somliga är syriska islamister med erfarenheter av att kämpa mot USA:s ockupation av Irak och som nu använder sina stridsfärdigheter mot den hatade egna krigsmakten. Andra är jihadister från Libyen med erfarenhet från både irakiskt och libyskt gerillakrig, och sunniislamistiska frivilligkämpar från grannlandet i väster, Libanon. Det stora tillskottet kommer dock från grannlandet i öster, Irak, varifrån sunnislamister och arabnationalister nu vill återgälda de syriska jihadisternas tidigare stöd.

Det är dessa jihadistgrupper som – inte minst enligt Pentagons och CIA:s utsagor – ligger bakom massiva bomb- och självmordsangrepp mot syriska militära och andra säkerhetsanläggningar under våren och försommaren med stora personförluster som resultat. Vad många framför allt fruktar är att dessa ”gudskrigare”, som oftast agerar helt oberoende och utan kontakter med övriga väpnade syriska grupper ska komma över sådana bärbara luftvärnsmissiler som i stort antal kommit på drift i Libyen och kan användas mot såväl Assadregimens helikoptrar och stridsflygplan som civila flygplansmål. Eller ännu värre: att de ska bemäktiga sig kontroll över sådana kemiska vapenarsenaler som Syrien besitter i överflöd.

Sammantaget: Bashar Assad och hans alavitiska maktkotteri må vara pressade av USA, Nato, EU, Arabförbundet och Turkiet, särskilt efter nedskjutningen av ett turkiskt militärt spaningsplan nyligen. Men det är på hemmaplan, på den syriska landsbygden och i många städer och förorter, som Assads krigsmaskin nu står inför sin allvarligaste utmaning. För den skull är det långt ifrån givet att en mer framgångsrik väpnad opposition också förmår skapa ett fredligare och friare Syrien.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör på UI.

 

Tips: Läs mer om Syrien i landguiden.se.



Om UI-bloggen

Arkiv