Presidentvalet i Egypten - en seger för islamismen


Av: Magnus Norell

2012-06-26 |

Den andra omgången av Egyptens första demokratiska presidentval resulterade i seger för Muslimska brödraskapets kandidat, Mohammed Mursi. Han vann över sin motståndare, Ahmed Shafiq (president Mubaraks sista premiärminister) i ett mycket jämnt val. Officiella siffror gav Mursi 51,7 procent av rösterna mot 48,3 procent för Shafiq.

Valet var tänkt att utgöra den sista byggstenen i Egyptens övergång till demokrati och den 1 juli ska militären formellt lämna över till ett civilt styre. Men den planerade övergången från militärt till civilt styre har redan kolliderat med den politiska verkligheten i Egypten.

På alla de tre områden (presidentskapet, parlamentet och konstitutionen) där den politiska förändringen är tänkt att genomföras för att omstrukturera landet är
problem och potentiella konflikthärdar under uppsegling.
 
För det första: Presidentens roll är fortfarande oklar i och med att det inte finns någon ny konstitution. Detta betyder att presidentens makt i förhållande till parlament och regering inte är fastslagen. För närvarande gäller den tidigare konstitutionen, men med en del viktiga tillägg som det styrande militärrådet (SCAF) infört, som till exempel förlängt undantagstillstånd och fortsatt rätt för militären att arrestera och fängsla civila. Det faktum att Muslimska brödraskapets kandidat vann presidentvalet gör att SCAF:s interimistiska tillägg om att militären och försvarsministern ska stå utanför presidentens kontroll, lär bli kvar.  Samma dag som valets andra omgång hölls – och innan rösterna ens börjat räknas – presenterade SCAF en så kallad konstitutionell deklaration, i vilken man lyfte bort presidenten som ”högste befälhavare över de väpnade styrkorna” (något som gällt sedan 1952) samt förde in att presidenten inte längre har något inflytande över militären eller över utnämningar av högre befäl. Vidare tillsattes ett nytt ”nationellt försvarsråd” bestående av elva personer, där presidenten i och för sig ska ingå. I övrigt består rådet av försvarsministern och alla högre militära befäl. Således ytterligare ett sätt för militären att försäkra sig om att makten över den egna verksamheten samt nationella säkerhetsfrågor stannar hos militären. Implicit i den nya deklarationen ligger också att presidenten, som väljs på fyra år, inte kan sitta längre än ett år av den tiden i försvarsrådet och att generalerna i det styrande rådet kommer att sitta kvar till nästa år, även om en del makt  släpps till den nya civila presidenten.

För det andra: Att SCAF upplöste parlamentet efter att den högsta juridiska makten i Egypten förklarat parlamentsvalen ogiltiga hade ett direkt samband med att Muslimska brödraskapet dels redan kontrollerade parlamentet (efter att ha vunnit nästan hälften av platserna), dels stod i begrepp att även vinna presidentposten(vilket man alltså nu gjort). Den maktposition som kontrollen över både den lagstiftande och den exekutiva makten ger Muslimska brödraskapet kunde SCAF inte tillåta. Följer man egyptiska medier är det lätt att se att det är en ordning som rätt många egyptier även utanför militären känner olust inför. Muslimska brödraskapet – som är de som har mest att förlora på ett upplöst parlament – har aviserat att de inte godkänner att parlamentet upplösts och demonstrationer har redan ägt rum. SCAF har också, i en annan deklaration, bestämt att nyval ska hållas inom en månad efter det att en ny konstitution är framtagen. Man hade också redan innan presidentvalet underkänt den lag som parlamentet antagit (med Muslimska brödraskapet och salafisterna som främsta förespråkare) som skulle förbjuda tidigare tjänstemän utnämnda under Mubaraks tid att delta som kandidater i val under tio år. Den lagen underkändes också av Högsta domstolen.

För det tredje: Bråket kring en ny konstitution lär fortsätta. Det 100-manna råd  (totalt dominerat av islamister) som det nu upplösta parlamentet tillsatte har sammanträtt under Muslimska brödraskapets översyn som ett sätt att protestera mot SCAF:s åtgärder. Samtidigt har SCAF aviserat att man planerar att, för alla eventualiteters skull, tillsätta en egen kommission med uppdrag att ta fram en ny konstitution. Detta är möjligen en åtgärd som islamisternas många sekulära och liberala motståndare välkomnar. Avhoppen från den Brödraskapsdominerade kommissionen har varit många och högljudda med anklagelser om att Muslimska brödraskapet bakvägen försöker smyga in sharia-inspirerade lagar och förordningar i konstitutionen (till exempel genom förslag om att ta bort förbudet mot kvinnlig könsstympning och att sänka den legala giftasåldern för flickor). I enlighet med den konstitutionella deklaration SCAF presenterat, måste en ny författning först bli klar innan nya parlamentsval kan hållas. I praktiken betyder det att dessa val inte lär äga rum detta år. Något som i sin tur lär göra militärens roll som kungamakare och den instans som ytterst styr Egypten mer permanent.

De två huvudmotståndarna i allt detta är militären och Muslimska brödraskapet, precis som i presidentvalet. Och det är onekligen så att dessa två är de starkaste och bäst organiserade krafterna i Egypten, och så har det varit under flera decennier. Inte minst tack vare Mubaraks krossande av all sekulär och liberal opposition har Brödraskapet uppnått den positionen. Men man ska komma ihåg att båda dessa kontrahenter också kunnat samarbeta under långa perioder. Mubaraks företrädare, Anwar Sadat, öppnade upp för Muslimska brödraskapets utökade roll i samhället och det fortsatte även under Mubarak. I första hand kunde Brödraskapet i lugn och ro bygga upp sin position som social och religiös aktör med stort inflytande över samhälleliga frågor. Inte minst inom juridiken kunde rörelsen flytta fram sina positioner. Detta drabbade i hög grad kvinnor och liberala oppositionella. De blasfemilagar som fanns (och finns) i Egypten användes flitigt och Muslimska brödraskapets makt och inflytande kommer sig inte minst av att man tillåtits att dominera det egyptiska vardagslivet när det gäller just sociala frågor (som till exempel äktenskap).

Det nya Egypten (hur nytt det egentligen blir återstår att se) som nu växer fram har givit Muslimska brödraskapet (och, som det visade sig, även andra islamister) en ny och mer framträdande roll även på det politiska planet, något man haft svårt med tidigare. Det är dock en inte alltför vågad slutsats att trots dagens stundtals våldsamma sammandrabbningar mellan militären och Muslimska brödraskapet handlar det mer om att finna sin plats i en ny politisk verklighet än att dessa två hegemoner inte skulle kunna hitta ett ’modus vivendi’. Om ingen av dem sträcker sig för långt , är analysen den att dessa två starka och dominerande institutioner i Egypten har mer att vinna på att samarbeta än att fortsätta konflikterna.

Förlorarna blir, som så många gånger förut, kvinnorna (som ser rättigheter som de kämpat hårt för hotade), Egyptens liberala opposition (som faktiskt bröt bojorna och började den nu i många stycken förlorade revolutionen) samt den redan hårt trängda kristna minoriteten.

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow på Utrikespolitiska institutet.



Om UI-bloggen

Arkiv