Från den franska fronten: ett gott tecken


Av: Barbro Hedvall

2012-06-25 |

De fransk-turkiska förbindelserna återupptas. Se där en positiv nyhet från Europa. Och ett positivt resultat av skiftet på den franska presidentposten.

Nicolas Sarkozy lyckades djupfrysa relationen till Turkiet och bland annat få det franska parlamentet att bestämma hur historien ska skrivas: förbudet mot att förneka det armeniska folkmordet hävdes dock av domstol.

Sarkozys hårda flirt med antiturkiska, eller riktigare, antimuslimska krafter har skadat både Frankrike och hela Europa, hejdat den turkiska rörelsen mot EU och legitimerat allsköns fördomar.

Nu har alltså socialisten François Hollande rätat upp kursen med Turkiet. Detta helt i linje med den politik av återställande som tycks vara Hollandes.

Socialisterna har säkrat en egen majoritet genom hela det franska politiska systemet, partiet har därmed chansen att föra en egen politik. Det kommer därmed också att få bära hela ansvaret för ett eventuellt misslyckande.

 

Hittills har Hollande presenterat få förslag – och de har handlat om att få Tyskland att betala mer för eurokrisen och om ett rätt gammaldags program för offentliga investeringar i infrastruktur. På hemmaplan har Hollande sänkt och återställt pensionsåldern till 60 år för dem som arbetat sedan tonåren – en olycklig symbolåtgärd. Samt signalerat större offentliga utgifter och skattehöjningar för de rika, det vill säga för dem som brukar ha goda möjligheter att undfly dem.

På Hollandes pluskonto vill jag föra hans timida framtoning: Inga överraskande utspel, inga ultimatum, en resonabel karl helt enkelt. Problemet är bara att där finns så lite att resonera om. De franska socialisterna har ägnat de många oppositionsåren åt inre strider och personliga vendettor. Dessa är inte över. Förra presidentkandidaten Ségolène Royals politiska kapital tycks förbrukat sedan hon slagits ut ur nationalförsamlingen och visat sig som en usel förlorare. Hollandes främsta konkurrent, Martine Aubry, står dock kvar i spetsen för partiet -  tillsvidare. Hon lär emellertid komma att lämna, men när hon gör det har hon dock ett betydande stöd bland de partiaktiva och kan fortsätta att utmana.

För de franska väljarna spelar dock dessa personfrågor liten roll. De har samma bekymmer som före presidentvalet: sackande ekonomi, svagare köpkraft och rädsla för förändringar.    

Text: Barbro Hedvall, gästkrönikör för UI-bloggen. Tidigare politisk kommentator på Dagens Nyheter och Expressen i många år samt i olika radio- och TV-program, bland andra Godmorgon, världen! Hon är också aktuell med boken ”Vår rättmätiga plats” om kampen för kvinnlig rösträtt i Sverige.


Om UI-bloggen

Arkiv