Ryktena om jätten Kina våldsamt överdrivna


Av: Per Jönsson

2012-06-01 |

Världens ekonomiska centrum skiftar från väst till öst. Kina är på väg att dominera, om inte rentav behärska, den globala politiken. Se där några vanföreställningar som den mångårige Financial Times-korrespondenten Guy de Jonquières vill punktera.

Det bästa som kan hända Kina, och det enda som skulle ge hopp om verkliga reformer av samhällssystemet, är att utvecklingen där först går rejält åt fel håll!

Ungefär så drastiskt uttryckte sig Guy de Jonquières, veterankorrespondent på Financial Times och numera Kinaforskare på European Centre for International Political Economy, när han talade på UI den 31 maj kring temat ”Kina – utmaningar och myter”.

Ty jätten Kina må ha vaknat ur tidigare kejserliga och kommunistiska slumrar. Men för den skull behöver världen knappast darra, så som Napoleon och senare de Gaulle-ministern Alain de Peyrefitte befarade. Även om den kinesiska halvannanmiljardmakten börjar närma sig och snart kanske kommer att gå om USA i BNP-storlek så är landets mest utmärkande ekonomiska drag dess relativa ekonomiska misär.
- Kina är alltjämt ett mycket, mycket fattigt land, konstaterade de Jonquières innan han pepprade åhörarna med en mängd anslående siffror.

Exempelvis är per capita-inkomsten i Kina blott en tiondel av nivån i USA, vilket placerar landet på ungefär 90:e plats i den globala statistiken, strax efter Bolivia. Det kan jämföras med att industrivärldens förra verkligt stora uppstickarnation, Förenta staterna, för ett sekel sedan hade väsentligt högre per capita-inkomst än Storbritannien, och att USA:s ekonomi då var betydligt större än Tysklands och Storbritanniens ekonomier sammantagna. I förhållande till omvärlden är alltså dagens Kina ett väsentligt fattigare land än vad USA var alldeles före sitt genombrott som stormakt i världspolitiken.

Samtidigt är inkomsterna, och rikedomarna, i Kina extremt ojämnt fördelade, påpekade den tidigare Financial Times-korrespondenten. En miljard kineser lever på mindre än 40 kronor om dagen, varav de flesta måste klara sig på mindre än 20 kronor om dagen.

Till skillnad från USA, och Europa, och för den delen Ryssland (Sovjet) kan dessutom Kina inte försörja sig självt med mat och flertalet råvaror för industriell tillverkning. Den odlingsbara marken per person är blott en tredjedel av genomsnittet för resten av världen. Det skapar en extrem obalans mellan egna resurser och befolkningsstorlek som har definierat det moderna Kinas historia mer än något annat.

Och det är dessa två obalanser – mellan rika och fattiga kineser samt mellan landets fysiska resurser och dess fysiska behov – som praktiskt taget helt styr Kinas agerande på hemmaplan och i världspolitiken.
De otaliga hungriga magarna ska mättas gör att Kina måste skaffa sig ett konstant väldigt exportöverskott för att inte landet – som så många gånger i sin historia – ska riskera att drabbas av sociala kravaller. Det skulle hota kommunistpartiets i dag totalt dominerande maktställning vilket ingen politisk ledning i Kina sedan Maos revolution 1949 har kunnat tänka sig att kompromissa om.
- Men samtidigt kommer de växande inkomstklyftorna mellan kineser som verkar inom exportindustrin och de många hundra miljonerna på landsbygden att bli ett svårhanterligt problem för Kinas ledare, menar Guy de Jonquières.

Bristen på egna fysiska resurser har å andra sidan ”tvingat” Kina att kasta sig ut i världen och dammsuga många länder på jordbruksmark, mineraler, olja och allt annat som den kinesiska ekonomin behöver för att fortsatt gå på högvarv. Det har format en pragmatisk, ofta cynisk, kinesisk utrikes- och handelspolitik där Peking helt struntar i diktaturers behandling av sina folk så länge de låter Kina köpa och utvinna deras råvaror och jordbruksprodukter.

Så i dubbel mening är Kina faktiskt långt mer beroende av övriga världen än vad Kinas omvärld är beroende av Kina, dess exportvaror och dess överskottskapital, ett kapital som nu används mest som en nationell garantifond i stället för att komma de kinesiska folkmassorna till del.

- Vad vore bättre än att Kina de närmaste 30 åren i stället satsade på att höja befolkningens levnadsstandard, nästan suckar den ärrade brittiske Kinakorrespondenten.

Men denna Kinas speciella situation – eller prekära läge – gör att omvärlden knappast behöver rädas den kinesiska draken under överskådlig framtid. Samtidigt behöver oroliga amerikaner knappast heller frukta att Kina satsar på att bli nästa globala supermakt, menar de Jonquières:
- Kina föredrar att USA fortsätter att leda världen eftersom det skulle kosta kineserna alltför mycket att försöka överta den rollen.

Varvid UI:s egen Kinaexpert Johan Lagerkvist inflickade:
- Och kineserna föredrar att slippa ta all skit från omvärlden som alltid drabbar den som agerar supermakt.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör på UI

 

 

 



Om UI-bloggen

Arkiv