Biståndet leder länder fel


Av: Sara Norrevik

2012-06-01 |

Dagens biståndspolitik uppmuntrar småskalighet och decentralisering, men nonchalerar de materiella behov som lade grunden för välståndet i Europa och USA.

Kopplingen mellan säkerhet och utveckling är sedan länge etablerad inom bistånds- och försvarspolitiken. Humanitär hjälp har blivit alltmer militariserad samtidigt som militära interventioner ibland sägs främja utveckling. I det senaste numret av tidskriften Development Dialogue (Dag Hammarskjöld Foundation) diskuterar ledande forskare utvecklingspolitikens svårigheter med att koppla samman utveckling och säkerhet.

”Utvecklingsbistånd har blivit ett instrument för global säkerhetsstyrning”, menar freds- och utvecklingsforskaren Jens Stilhoff Sörensen, som i sin text konstaterar att militära internationella interventioner oftast leder till misslyckanden. Trots att konceptet utveckling-säkerhet har präglat synen på konflikthantering under årtionden, drabbas postkonfliktländer av upprepade konflikter. Konsekvensen blir att utvecklingen dras tillbaka, försoning, socioekonomiska framsteg samt förtroende för rättssamhället går om intet. De politiskt utfästa målen för intervention uppnås i regel inte.

Tillsammans pekar forskarna som skrivit för Development Dialogue på hur den nya synen på utveckling har lett till en större osäkerhet i utvecklingsländerna. Idag pågår ett paradigmskifte där konceptet utveckling-säkerhet omformuleras till ”institutionaliserad intervention” och ”konstant katastrofhantering”.

Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka betonade att säkerhet och utveckling är starkt sammankopplade när hon deltog i ett seminarium på Utrikespolitiska institutet den 11 maj. Biståndsprojekt utan grundläggande säkerhet är enligt henne betydelselösa – en åsikt som har varit Sidas utgångspunkt under flera år. Petri Gornitzka var ändå öppen för att utvärdera metoderna:

– Svenskt bistånd måste bli bättre på att förebygga konflikter. Svaga stater har kommit efter i utvecklingen på grund av att konflikter upprepar sig och konflikterna ger ekonomiska implikationer, sade hon.

Freds- och utvecklingsforskaren Fredrik Söderbaum menar att internationella humanitära interventioner har präglats av en brist på långsiktig konfliktanalys. Som exempel nämnde han Kongo-Kinshasa och Darfurprovinsen. En konsekvens av interventionernas ”quick-fix”-mentalitet är att det skapas nya konfliktytor: trots fredsfördrag lyckas inte samhällena uppnå grundläggande säkerhet.

– Att hålla val alltför snart efter att konflikten har nått en lösning är mycket riskfyllt, menade Söderbaum.

Interventioner förutsätter betydligt mer omfattande och långsiktigt engagemang. Bland de länder som deltar i interventioner borde det enligt Söderbaum finnas en förståelse för hur verktygen och institutionerna kommer att hanteras av den inhemska befolkningen efter att västmakterna har dragit sig tillbaka.

Development Dialogue tar även upp hur syftet med bistånd och säkerhet har förändrats från att ha fokuserat på staters möjligheter till industriell, storskalig utveckling, till att fästa större vikt vid individers möjligheter att utveckla sig själva genom entreprenörskap och egenmakt.

Modernismens idé om utveckling slogs fast av Harry Truman år 1949: ”Större produktion är nyckeln till välstånd och fred. Och nyckeln till större produktion är en bredare och resolut tillämpning av modern vetenskaplig och teknisk kunskap.” Denna keynesianska syn på utveckling var dominerande fram till 1980-talet när den framförallt ersattes av två nya strömningar: neoliberala respektive mer vänsterorienterade ideologier. Neoliberalismen medförde privatisering och strukturanpassningsprogram, samtidigt som de vänsterorienterade ideologierna betonade ”hållbar utveckling” och småskalighet.

Trots ideologiernas vitt skilda syn på ekonomisk utveckling fanns där ändå en gemensam nämnare i deras kritik av modernismen: man tog avstånd från statskonstruerad industrialisering och modernisering. Tillsammans lade de båda ideologierna grunden för de senaste årtiondenas biståndspraktiker, med fokus på småskalighet, egenmakt och uthållighet.

Författarna till det senaste numret av Development Dialogue tycks mena att idealiseringen av det småskaliga som enda vägen till utveckling har lett till något som liknar en de-industrialisering i utvecklingsländer, där råvaruproduktion har premierats samtidigt som storskalig industri har försvunnit från länderna eller blivit uppköpt av utländska företag. Stilhoff Sörensen och Söderbaum menar att det har lett till en ”djupare fattigdom, ökad arbetslöshet och utbredd social polarisering”.

Enligt Vanessa Pupavac, forskare i internationella relationer, måste vi börja se till hur vi själva definierar välstånd i Europa och USA. Hon pekar på att multinationella företag, offentlig välfärd, utbildning och försäkringssystem tillsammans har bidragit till materiellt och socialt välstånd. De storskaliga institutionerna innebär stabilitet och långsiktighet. Men idag präglas utvecklingsbiståndet och arbetet med företags samhällsansvar (CSR) av en idealiserad bild av småföretagare inom handarbete och hantverk.

– Det råder en fixering där kvinnan som väver mattor romantiseras och ses som den enda vägen till utveckling. Är vi tillbaka på 1800-talet, frågar sig Pupavac. Mikrolån, småskalig handel och lokala marknader har visat sig utgöra en svag grund i samhället och är sårbara i dåliga tider. Idag genomgår mikrokreditindustrin en svår kris och entreprenörerna står ofta utanför sådana försäkringssystem som vi har i västvärlden.

Samtidigt som materiell utveckling har nedprioriterats inom biståndet från västvärlden finns det idag flera kockar som rör om i grytan. Mycket pekar till exempel på att Kina och andra tillväxtländer har tagit över initiativet för materiell utveckling i utvecklingsländerna.

Text: Sara Norrevik, master i statsvetenskap och tidigare stipendiat vid UI.

 


Om UI-bloggen

Arkiv