Krigsfaran avvärjd – tills vidare


Av: Per Jönsson

2012-05-09 |

Risken för ett amerikanskt-israeliskt angrepp mot Irans kärnteknikprogram har skjutits i bakgrunden. Det menar den amerikanska Iranexperten Trita Parsi under besöket i Sverige och på UI.

Några större skaror av demonstranter flockades inte utanför Försvarshögskolans lokaler när den omstridde svensk-amerikansk-iranske kärnvapenforskaren Trita Parsi höll en uppmärksammad gästföreläsning på UI onsdagen den 9 maj.

Doktor Parsi var relativt optimistisk om de återupptagna förhandlingar om Irans kärnteknikprogram som inleds i Bagdad den 23 maj. Då ska de fem stormakterna i FN:s säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike) samt Tyskland (de så kallade P5+1) pressa Teheranregimen att ge upp så mycket som möjligt av sin process för urananrikning som i en yttersta förlängning kan förse Iran med tillräckligt mycket av tillräckligt koncentrerat klyvbart material för att kunna användas till kärnvapen. I gengäld kan USA, EU och andra länder tänka sig att avstå från hela eller delar av de mycket smärtsamma ekonomiska sanktioner mot Iran som annars är tänkta att träda i kraft den 1 juli.

- Man kan säga att konflikten mellan Iran och västvärlden tog en vändning i mars då Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ställde kravet att Iran helt skulle avhända sig kapaciteten att anrika uran, det vill säga även låganrikat uran för civil kärnkraft, menade Parsi.

-  Så långt var och är inte USA:s president Barack Obama beredd att gå för att trotsa Iran, och inte EU heller. Alla länder har rätt att utveckla fredlig kärnkraft så länge det sker under Internationella atomenergiorganet IAEA:s kontroll. Därför slog Obama fast en officiell amerikansk linje i denna glödheta fråga: Iran får inte skaffa sig kärnvapen. Men USA motsätter sig inte att Iran anrikar uran. Hur långt i koncentrationsgrad Iran får gå i det avseendet blir en förhandlingsfråga, nu närmast i Bagdad.

Det innebär i teorin att slutmålet för förhandlingarna mellan P5+1 och Teheranregimen är klart: att Iran kommer att få finna sig i mindre avancerad anrikningskapacitet, men att man ändå tillåts fortsätta att anrika uran. En oklar fråga är dock om Obama själv kan utlova att de hotande Iransanktionerna hävs – de är nämligen beslutade av kongressen, inte enbart av Vita huset. För européerna är det enklare, för där kan EU-kommissionen på egen hand upphäva eller mildra sanktionspaketet, påpekade Trita Parsi.

En praktisk, och av de flesta varmt välkomnad, konsekvens av detta är att hotet om ett amerikanskt-israeliskt militärt angrepp mot Irans kärnteknikanläggning med största sannolikhet har avvärjts, eller åtminstone skjutits på framtiden. Det har inte så lite skapat irritation i Israel, där Netanyahuregeringen under lång tid har skramlat med krigshotet för att undanröja påstådda iranska kärnvapenplaner.

Men Obama vill verkligen inte kasta sig in i ett nytt krigsäventyr i Mellanöstern, denna gången mot Iran. I varje fall absolut inte före det amerikanska presidentvalet i november, hävdar Parsi:

- Just nu har Obamas ovilja mot ett Irankrig främst  inrikespolitiska skäl. En krigsuppladdning mot Iran innebär med nödvändighet att oljepriserna på världsmarknaden går upp drastiskt. Vilket i sin tur leder till högre bensinpriser i USA. Och ni européer kanske inte förstår det, men i USA är prisnivån på bensin en av de viktigaste frågorna som kan rädda eller knäcka en sittande president, vilket förstås är Obamas värsta huvudvärk.

Trita Parsi har skrivit två mycket uppmärksammade böcker om just kärnvapen och triangelförhållandet USA-Israel-Iran: ”Treacherous Alliance: The Secret Dealings of Israel, Iran and the United States” (2007) samt ”A Single Roll of Dice – Obama’s Diplomacy with Iran” (2011). Det är alltså en tämligen insatt person som vågar sig på bedömningen av hur en eventuell förhandlingsuppgörelse om det iranska kärnteknikprogrammet kommer att mottas av huvudaktörerna:

- Samtliga parter kommer att tillskriva sig hela äran. USA, som påstår att det är sanktionerna som har fått Iran att mjukna. Israel, som påstår att det är dess krigshot som fått ayatollorna att ge med sig. Iran, som påstår att man varit ståndaktig nog att stå emot otillbörliga västliga påtryckningsförsök.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid UI

 


Om UI-bloggen

Arkiv