Skruvade bollar i Mellanöstern


Av: Per Jönsson

2012-05-04 |

Mer religion för att lösa konflikten Israel-Palestina. Mer sanktioner för att knäcka Iran. Mer drönarbomber för att döda pakistanska terrorister. Se där några uppslag för det nya Mellanöstern på ett välbesökt UI-seminarium.

Den ”arabiska våren” har dessvärre förvandlats till en regional maktkamp mellan Iran och Saudiarabien, delvis också mellan Turkiet och Iran.

Så dystert summerade amerikanen Robert Wexler, chef för S. Daniel Abraham Center for Middle East Peace i Washington, det gångna året vid ett heldagsseminarium om ”The New Middle East – Challenges and Opportunities” som gick av stapeln torsdagen den 3 maj på Utrikespolitiska institutet.

Därmed syftade Wexler inte minst på att den i närmast oändlighet utdragna konflikten i Syrien i praktiken har utvecklats till ett ställningskrig mellan den av Iran, Irak och libanesiska Hizbollah stödda Assadregimen och en brokig opposition som backas upp såväl av Saudiarabien och andra oljerika kungadömen som av USA och stora delar av västvärlden.

Också Muslimska brödraskapets dramatiska frammarsch i Egypten efter Mubarakregimens fall har skett i skarp motsättning till Saudiarabien, vars ultraortodoxa variant av islam, wahabbismen, utgör Brödraskapets främsta ideologiska konkurrent.

För USA:s del blev den arabiska våren något en ”skruvad boll”, menade journalisten och islamforskaren Judith Miller. Enligt henne sköt arabvåren i mångt och mycket hål på Obamaadministrationens ytterst ambitiösa försök att vända på den amerikanska prestigeförlusten i Mellanöstern efter de fiaskoartade militära äventyren i Irak och Afghanistan.
– Obama har inte haft minsta framgång med att återupprätta USA:s anseende som föll som en sten i arabvärlden under Bushadministrationens framfart efter 11 september-dramat, konstaterade Miller som slog igenom på 90-talet med en rundreseskildring från islamfundamentalismens Mellanöstern: ”God has 99 names. The Rise of Militant Islam”.

Och hon ansåg att USA har gjort dubbelt bort sig i reaktionerna på arabvåren. Dels genom att länge hålla fast vid Mubarakregimen innan det blev för sent samt att hålla knäpp tyst när Saudiarabien gick in militärt i Bahrain och slog ned demokratiupproret där. Dels genom att egentligen inte alls reagera på ett för Damaskusregimen kännbart sätt när Assadregimen under ett helt år har slagit ned de syriska demokratiprotesterna med våld.
– Många med mig är enormt besvikna över att Obamaadministrationen inte har gjort mer i Syrien, att man inte beväpnat rebellerna och åtminstone hotat med att ingripa militärt som i Libyen, sade Judith Miller med eftertryck.

Är då Obama en utrikespolitiskt svag figur, en misstanke som ofta riktades mot honom som presidentkandidat under valkampanjen 2008? Nej inte alls, hävdade Miller och pekade på att han varit ytterst framgångsrik i sin allra viktigaste uppgift, nämligen att bekämpa terrornätverket al-Qaida:
– Obama lyckades med vad Bush aldrig förmådde – att ha ihjäl Usama bin Ladin. Och under hans tid som president har USA eliminerat två tredjedelar av al-Qaidas ledarskikt, inte minst med hjälp av drönare, förarlösa flygplan med bombladdningar. Enbart det senaste året har USA på Obamas order dödat 1 600 pakistanska terrorister med drönarattacker. Det vittnar knappast om svaghet hos vår president!

Mot Millers resonemang argumenterade Robert Wexler att den verkligt skruvade boll som Obama tvingats hantera var finanskrisen som utlöstes bara månader före hans tillträde i Vita huset. Och när Obama blev president var Iran på starkt uppåtgående som regional stormakt. Nu, däremot, är Iran på nedåtgående igen, enligt Wexler, inte minst beroende på de allt hårdare ekonomiska sanktioner som USA och EU har enats om mot Teheranregimen.
– De sanktioner mot Iran som vi nu beslutat om är de effektivaste som någonsin riktats mot något land. Och utan Obamas diplomatiska förmåga skulle européerna aldrig gått med på så omfattande sanktioner mot den iranska oljeexporten, löd Wexlers argumentation.

Där tycktes han dock bortse från att omvärldens straffsanktioner mot Saddam Husseins Irak efter Kuwaitkriget 1991 var av helt andra dimensioner och i princip lamslog hela den irakiska ekonomin. Frågan är också vad ”effektiva sanktioner” innebär. Att sanktioner kan skada ett lands ekonomi, inte minst dess civilbefolkning, kan inte betvivlas. Men varken i Iraks eller Irans fall finns minsta tecken på att sanktioner har påverkat regimerna att ändra centrala politiska målsättningar, i Irans fall att hålla fast vid sitt omfattande kärnteknikprogram.

Så skruvade bollar i olika riktningar tycks det finnas gott om i Mellanöstern. Rabbinen Michael Melchior, en annan av seminariepanelisterna, bidrog med uppslaget att mer, inte mindre, religiöst tänkande måste till om den israelisk-palestinska konflikten någonsin ska kunna lösas. Och han pekade på en paradox:
– Vid tiden för Osloavtalet 1993 var såväl de flesta judar som de flesta palestinier emot en tvåstatslösning men trodde ändå att en sådan skulle bli resultatet av fortsatta förhandlingar. I dag är det tvärtom – alla vill se en tvåstatslösning men ingen tror att den kommer att förverkligas. Vad som behövs nu är en religiös fred mellan judendomen och islam som handlar om värden, en fred till stöd för en politisk fred som handlar om palestiniers och israelers intressen.

Och rabbinen Melchior hoppas och tror att något sådant är på gång. Han berättade om att på Jerusalems gator kan man numera läsa graffiti med texten ”Nietzsche är död” undertecknat ”Gud”, och ”Gud är tillbaka i historien”.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör på UI.

 


Om UI-bloggen

Arkiv