Svårlösta säkerhetspolitiska problem i rymden


Av: Tobias Evers

2012-05-30 |

 En aktiv verksamhet i rymden är inte längre något som endast är reserverat för stormakterna. Alltfler stater har numera egna rymdprogram. Även privata aktörer har starka intressen där. Rymdens växande betydelse gör dock säkerhetspolitiken mer komplex och svår att hantera.

Den 22 maj sköts den privatägda raketen Falcon 9 upp från Cape Canaveral i Florida lastad med den obemannade rymdkapseln Dragon som senare dockade med den internationella rymdstationen ISS. Det var första gången en privatägd farkost dockade med ISS och är ett tecken på att allt fler aktörer intresserar sig för rymden. Detta återspeglas inte minst av förändringarna av de säkerhetspolitiska villkoren i rymden sedan kalla krigets slut.

I slutet av 1950-talet startade USA och Sovjetunionen sina rymdprogram. De två supermakternas strategiska dominans på jorden avspeglades i rymden där de i stor utsträckning formade säkerhetspolitiken. Denna dominans började luckras upp efter kalla krigets slut, då snabba förändringar inom politik, ekonomi och teknologi skapade nya förutsättningar för säkerhetspolitiken i rymden.

Idag har ett ökande antal statliga och privata aktörer intressen i rymden. Rymdens användningsområden har också blivit fler. Från att ha varit främst en militär och vetenskaplig angelägenhet används nu rymdbaserade system i många kritiska samhällsfunktioner som banktjänster, logistiksystem, styrning och övervakning av trafik, distribution av TV, radio och internettjänster med mera. Denna mångfald av samhällssystem som är beroende av rymdteknologi medför att rymden idag utgör en påtaglig sårbarhet för moderna stater.

Rymdens växande betydelse för både det civila samhället och militären har bidragit till att skiljelinjerna mellan vad som är militära intressen och vad som är civila intressen i rymden alltmer suddas ut, både i termer av funktionalitet (till exempel satelliters dubbla användningsområden, vilket innebär att de innehåller teknologi som kan användas för att fylla både civila och militära funktioner) och policy.

Samtidigt som beroendet av rymden ökar, blir säkerhetspolitiken i rymden alltmer komplex och svårare att hantera. Detta illustreras av några av de viktigaste säkerhetspolitiska utvecklingstendenserna i rymden:

Ökande beroende av andra stater/privata aktörer
Diversifieringen av aktörer i rymden har medfört att stater utan egen rymdförmåga har fler potentiella samarbetspartners att välja på, men också fler beroendeförhållanden att ta hänsyn till. Även om fler stater skaffar sig egna rymdförmågor är många länder fortfarande mer eller mindre beroende av det amerikanska satellitsystemet GPS. Detta är ett säkerhetspolitiskt problem för staterna i beroendeställning eftersom många kritiska samhällsfunktioner och militära förmågor är beroende av ett system som de har lite eller ingen kontroll över. Vissa behov av rymdtjänster, till exempel satellitkommunikation, kan stater tillgodose med hjälp av ett växande antal privata aktörer. Detta är dock inte helt oproblematiskt eftersom privata aktörer inte alltid kan eller är villiga att leverera en specifik tjänst i händelse av en kris eller ett krig. Kommersiella tjänster har också vissa begränsningar, till exempel när det gäller upplösningen av bilder och täckning, som kan göra dem sämre lämpade för exempelvis spaning i samband med en militär insats.

Otillräckliga avtal och regler
Under kalla kriget ingick USA och Sovjetunionen en rad formella och informella avtal som bidrog till att skapa säkerhetspolitisk stabilitet kring rymdfrågor. Men tillkomsten av fler aktörer och den snabba utvecklingen av rymdteknologi och rymdaktiviteter har gjort tidigare avtal otillräckliga. Det pågår förhandlingar inom FN för att stävja rustning i rymden men dessa blockeras av att stora länder som Kina, Ryssland och USA inte kan komma överens. Bristen på avtal påverkar också andra säkerhetspolitiska faktorer som nedrustning. Ett exempel på detta är när USA drog sig ur ett avtal som begränsade landets möjlighet att fritt utveckla försvarssystem (helt eller delvis rymdbaserade) mot strategiska ballistiska missiler, det så kallade ABM-avtalet och Ryssland svarade med att dra sig ur START II-avtalet om reducering av strategiska kärnvapen, vilket fick negativa konsekvenser för den globala nedrustningen av kärnvapen. Ett annat problem som behöver en reglerad och gemensam lösning är den ökande mängden rymdskräp som cirkulerar runt jorden och hotar att skada satelliter och annan utrustning.

Ökad grad av militarisering
Eftersom rymden från början användes i militära syften som spaning och förvarning, var graden av militarisering hög. USA och Sovjetunionen visade dock återhållsamhet då båda parter tjänade på att upprätthålla ett fredligt användande av rymden. Detta har förändrats sedan kalla krigets slut och graden av militarisering har ökat. Till exempel har utvecklingen och spridningen av anti-satellitvapen (ASAT-vapen) påverkat den säkerhetspolitiska utvecklingen negativt. I takt med att militära förmågor blir mer avancerade blir de också ofta beroende av olika typer av rymdtjänster. Ett exempel är förarlösa luftfarkoster (UAV) som styrs via satellit. Satelliter blir således strategiska sårbarheter eftersom det går att försvaga en modern försvarsmakts slagkraft genom att störa eller slå ut dess satelliter. Beroendet av satelliter utgör ett viktigt incitament för stater att skydda sina satelliter men också för att utveckla ASAT-vapen. Flera stater har demonstrerat sådan förmåga, till exempel genomförde Kina ett uppmärksammat test av ett ASAT-vapen 2007 då man förstörde en kinesisk vädersatellit.

Sammanfattningsvis riskerar den ökande militariseringen av rymden att skapa eller förstärka misstron mellan stater, något som i förlängningen ökar risken för militära konfrontationer i rymden.

Med tanke på att världens beroende av rymden sannolikt kommer att öka snarare än minska, blir hanteringen av rymdens säkerhetspolitiska problem allt viktigare. Framförallt kräver rymdens säkerhetspolitiska utmaningar långsiktiga och gemensamma politiska och praktiska lösningar. I nuläget är det dock oklart hur sådana lösningar ska uppnås.

Text: Tobias Evers, analytiker vid UI.

Tips: Läs mer om rymden och säkerhetspolitik i UI Occasional Paper 9: Från närområde till hot- och risksfär.



Om UI-bloggen

Arkiv