Förbannelser över Afrikas bjässe


Av: Disa Håstad

2012-04-04 |

Världspressen verkar anse att Nigerias finansminister Ngozi Okonjo Iweala är bästa kandidat för chefsjobbet på Världsbanken. Men hemma är många missnöjda med hennes politik och skulle därför vara glada om hon försvinner.

 

LAGOS. Solen syns aldrig i Nigerias ekonomiska huvudstad Lagos, eftersom smoggen ligger tät över 20-miljonerstaden. De ständiga trafikstockningarna på Afrikas längsta bro, Third Mainland Bridge, och förbränningen av gas, samt dålig bensin gör att luften knappt går att andas.


Guvernören Babatunde Fashola har velat förbjuda de många motorcyklarna som fungerar som taxi för de fattiga. Men hur ska folk då ta sig till jobbet? Inte på de saggande bussarna väl, överlastade som de är. För trettio år sedan ville man bygga en spårväg från stadens ena ände till den andra, men avstod på grund av kostnaden. Idag skulle det kosta många hundra miljoner mer – och är ännu nödvändigare.


Nigeria siktar på att bli världens tjugonde största ekonomi 2020 och kommer kanske redan då att ha nått den svindlande befolkningssiffran på 200 miljoner.


Men det är en ekonomi där över 80 procent är fattiga. Trots att oljan genomsyrar alla transaktioner kommer den bara de rikaste och de styrande till del, medan befolkningen har sett sin levnadsstandard sjunka och miljöförstöringen breda ut sig samtidigt som skolor och allmänna kommunikationer har försämrats och i vissa fall blivit helt obrukbara.


Det verkar absurt att det i Afrikas största oljeproducerande land råder bensin- och elkris. Men så är det. Landet har nästan inga raffinaderier (de som finns tillhör gamla makthavare) och bensinen måste importeras. Elström tillhandahålls i mycket begränsad omfattning av staten och de flesta små näringsidkare och privathushåll är helt beroende av dieselgeneratorer, vilkas buller hörs överallt. De som säljer och betjänar generatorerna stämplas som en maffia – ty så mäktiga är de att de kan motverka att mer ström kommer via nätet. Järnvägarna motverkas av en annan maffia – lastbilsförarna – som med strejker och sabotage kan visa att de inte tillåter att deras exklusiva monopol på transporter hotas.


På papperet är oljan inte den enda näringen i Nigeria. Exempelvis Afrikas rikaste man, nigerianen Aliko Dangote, har byggt upp sitt imperium på livsmedel (främst mjöl och socker) och cement, som han nu går ut med till Londonbörsen. Och 40 procent av nigerianerna sägs leva av jordbruk. Men i själva verket står dessa bönder utanför ekonomin. Allt som har med pengar att göra kommer av oljan.


I Nigerdeltat gjorde man för två år sedan en stor uppgörelse, där gerillan skulle ge upp sina vapen och i stället få yrkesutbildning och jobb. En del av de forna krigarna har lyckats få arbete i hittills okända ekonomiska nischer, men när jag frågar den europeiske oljearbetaren som sitter bredvid mig på flygplanet hem om det nu är lugnare i deltat suckar han bara. ”Vi har livvakter överallt”, berättar han. Kidnappningar är fortfarande vanligt förekommande. I mars dödades två kidnappade vid en fritagning av brittisk och nigeriansk militär som gick snett. 


Skulle inte Nigeria i stället kunna använda förnybar energi? Sol har man ju. Men nej, säger min vän Hatem som är affärsman, det går inte på grund av dammet. Sand och damm skulle leta sig in i den känsliga elektroniken om man gjorde solceller i stor skala.


Vindkraft då? Oh, nej. Vinden är för stark här – till havs närmast orkan. På land skulle stormen hota människorna, eftersom vingarna på vindverken kunde flyga iväg och döda dem, fruktar många.


En sådan förbannelse! Därtill skulle obegränsad tillgång på el innebära en ekonomisk fara. Då kunde omvärldens investerare som hittills hållit sig borta på grund av just detta, komma in och slutgiltigt konkurrera ut all inhemsk nigeriansk tillverkning. Kinesisk import har redan slagit ut den tidigare blomstrande textilindustrin.


Ännu har Nigeria en president som vill reformer, Goodluck Jonathan. Just han lockade Ngozi Okonjo Iweala att komma tillbaka till hemlandet som finansminister och chef för det ekonomiska reformarbetet från Världsbanken där hon var nummer två, Managing Director. Att Goodluck Jonathan tvekade i några dagar innan han gav klartecken till att lansera Okonjo Iweala som landets kandidat till Världsbankschefsposten (sedan Sydafrika och Elfenbenskusten sagt ja) kan ju bero på att han faktiskt inte vill mista henne igen.

Själv tycks Okonjo Iweala förhålla sig med jämnmod till kandidaturen. I början sade hon, i de intervjuer jag läst i Nigeria, att hon "inte sökte jobbet, men var beredd om man ville ha henne". Nu tycks hon ställa upp helt och fullt, särskilt sedan parlamentet i Nigeria stöder hennes kandidatur.


Men i Nigeria är hon en minst sagt kontroversiell person. Hennes öknamn är Okonjo-Wahala, där wahala betyder trubbel. Att hon är dotter till en igbokung är inte en fördel i alla läger, eftersom igbo ses som en folkgrupp som gärna berikar sig (underförstått ibland på andras bekostnad). Igbo-folket har sedan Biafrakriget 1967–70 aldrig fått bekläda en presidentpost.  Fastän hennes jobb gör att hon måste ha hårda nypor anser många människor att hon går för hårt fram och "inte känner till de hårda villkor som folk lever under".


Saken ställdes på sin spets i januari då regeringen förkunnade att subventionerna på bensin skulle tas bort, eftersom de gjorde att landets valutareserv var på väg att smälta bort. Bensinpriset höjdes i ett drag från 65 naira till 141. Men detta fick till oväntad konsekvens att Nigeria faktiskt gick till strejk. I en vecka stod landet stilla. En rörelse, Occupy Nigeria, demonstrerade och krävde reformer. Nu retirerade regeringen och förklarade att den hade halverat höjningen – bensinpriset blev 97 naira.


Bland intellektuella är förtroendet för Världsbanken – och därmed för Ngozi Okonjo Iweala – i botten. En känd samhällsdebattör, Odia Ofeimun, skrev i Guardian att Nigerias riksbankschef och finansminister har sällat sig till Världsbanken som söker driva Nigeria i botten med en devalverad valuta, när de vill avreglera bensinimporten. Okonjo Iweala kan lika gärna lämna landet, menar Ofeimun.


I en intervju till tidningen This Day förklarar sig Okonjo Iweala nöjd med vad hon gjort hittills, särskilt vad gäller arbetstillfällen och skatter, även om det fortfarande mest är statsanställda som betalar skatt.  Hon säger också att hennes ledarskap skulle ha betydelse för Världsbanken eftersom en afrikan "vet var skon klämmer" och har stora kunskaper om Afrikas problem. För Nigerias egen del trodde hon att problemen skulle lösa sig "snart".

Det är anmärkningsvärt att de två internationella finansorgan som lanserat henne som den bästa kandidaten, Financial Times och Economist, uppehåller sig mest vid en av hennes tidigare meriter – att hon lyckades betala och få avskrivet en stor del av Nigerias statsskuld på 90-talet – samt vid hennes symbolvärde som afrikan och kvinna. Hennes stöd i Afrika är ännu inte hundraprocentigt och stödet i Bankens styrelse kanske inte räcker; man har räknat fram att USA, Europa och Japan – som tros stödja en asiatisk-amerikansk kandidat – tillsammans har 54 procent av rösterna.

Om Världsbankens mandat att agera för utvecklingsländerna säger Okonjo Iweala oftast ingenting, inte heller om den debatt om en omviktning av rösterna som krävts från de fattiga ländernas sida och som delvis skett i systerorganisationen IMF, Internationella valutafonden.

I Världsbanken har nu Ryssland, Kina och Saudiarabien egna styrelseplatser. Agitationen för mer makt åt Afrika verkar ha kommit av sig.

Text: Disa Håstad, tidigare DN-korrespondent, arbetar nu på en bok om Sydafrika. Hennes senast utgivna bok heter "Frihetens frestelser" och handlar om ledarskap i Afrika och Centralasien.


Om UI-bloggen

Arkiv