Kofi Annan styr Syrienkris mot mjuklandning


Av: Per Jönsson

2012-04-03 |

Han är ännu inte helt framme vid målet. Men FN:s och Arabförbundets medlare Kofi Annan har lyckats få samtliga aktörer i den blodiga Syrienkrisen att rucka rejält på sina tidigare principer.

Nu heter det att ett eldupphör i Syrien ska börja träda i kraft den 10 april, och att både Damaskusregimen och oppositionen ska respektera vapenvilan fullt ut 48 timmar senare. Många tvivlar: Bashar al-Assad har brutit löften tidigare, och den syriska oppositionen är så splittrad att ingen egentligen kan kommendera eller kontrollera alla dess förgreningar.

 

Men med budskapet till FN:s säkerhetsråd att Assadregimen nu lovar att låta vapen tystna om en vecka har veterandiplomaten Kofi Annan än en gång demonstrerat sin förmåga att få nästan vem som helst att tänja på sina tidigare ”orubbliga” ståndpunkter.

 

Tänk bara på hur det lät för ett par månader sedan: Då svor Assad på att utplåna alla ”utländskt uppbackade terrorister”, som var hans benämning på alla de syrier som i nästan ett år hade revolterat för att kräva frihet och demokrati i den så kallade arabvårens anda. Då hade oppositionen som oeftergivligt krav att Assadregimen skulle störtas, och många motståndsmän vädjade till omvärlden om militär intervention (som i Libyen) eller åtminstone vapenleveranser.

 

Då krävde också USA, EU och Arabförbundet i säkerhetsrådet att Bashar al-Assad självmant skulle avgå och att Damaskusregimen ensidigt upphör med alla våldsaktioner. Ett sådant FN-beslut stoppades dock av Ryssland och Kina, som menade att ingen utomstående fick lägga sig i Syriens inre angelägenheter samt att man måste kräva av även den väpnade oppositionen att stoppa våldet. Dessförinnan hade under lång tid framför allt vissa auktoritära arabregeringar efterlyst och erbjudit kraftfullt militärt bistånd till Fria syriska armén och andra grupperingar inom oppositionen.

 

I dag höjs knappast längre några röster för militära omvärldsinsatser i Syrien. Dels för att ingen stormakt vågar eller mäktar med det. Dels, och kanske viktigare, för att en militär upptrappning riskerar att leda till omätligt lidande som i Irak efter USA-invasionen 2003 eller i inbördeskrigets Libanon 1975-90.

 

Däremot har förre FN-chefen Kofi Annan, som under dödläget efter säkerhetsrådets ”icke-beslut” utsågs till FN:s och Arabförbundets särskilda medlare i Syrienkrisen, på bara några veckor lyckats åstadkomma smärre storverk. Nämligen att få såväl motståndarparterna inne i Syrien som stormakterna, EU, Turkiet och Arabförbundet med sig på förutsättningslösa, inomsyriska politiska förhandlingar om Syriens framtid efter ett eldupphör.

 

I den dittills hemliga sexpunktsplan som Annan fick FN:s säkerhetsråd (det vill säga även Ryssland och Kina) att ge sitt bifall till den 21 mars är två element helt avgörande: 1) att de syriska parterna – regimen och oppositionen – tillsammans med Annan ska arbeta för en inomsyrisk politisk lösning; 2) att FN ska övervaka att båda parter respekterar eldupphör.

 

Och det är denna plan som såväl Damaskusregimen som den ledande oppositionsgrupperingen Syriska nationalrådet sedan dess har godkänt.

 

Det innebär i praktiken att Assadregimen har accepterat att förhandla med oppositionen – samma opposition som man tidigare kallade ”utlandsstödda terrorister”. Samt att oppositionen har accepterat att Assad sitter kvar – samma härskare vars avgång man tidigare krävde som ett villkor för förhandlingar.

 

Därtill har regimen gått med på att en utomstående aktör – FN:s observatörer – sätts in för att övervaka lag och ordning på suveränt syriskt territorium. Samtidigt som oppositionen har funnit sig i att även dess väpnade aktivitet upphör och övervakas av samma utländska aktör.

 

Genom att FN:s säkerhetsråd, EU, Arabförbundet, Ryssland och Kina har gett grönt ljus åt Annanplanen finns därmed ingen betydande aktör som i nuläget kräver Damaskusregimens avgång – även om detta förstås är Syriska nationalrådets och många andras mål på lite längre sikt. Å andra sidan har inte Assad längre fria händer att fortsätta slå ned motståndet, eftersom han då riskerar att Ryssland och Kina tar sin hand från honom vid en eventuell ny ödesomröstning i FN:s säkerhetsråd – vilket i så fall sannolikt skulle resultera i militära insatser.

 

För den demokratiska västvärlden, för arabvärlden och framför allt för Syriens demokratiska opposition är Kofi Annans fredsplan givetvis ingen idealmodell. Nu blir det inte någon snar demokratisk revolution i Syrien som de flesta hade hoppats. Men efter ett drygt år av dramatiskt och blodigt uppror i Syrien tycks samtliga dessa aktörer ha givit upp hoppet om att relativt snabbt nå båda sina önskade mål: att våldet i Syrien upphör och att Assadregimen sopas bort. Man tvingas alltså välja. Och för de allra flesta är slut på våldet det mänskligt sett viktigaste. Vilket också Kofi Annan har haft för ögonen från första stund.

 

Hur har då denne erkände mästermedlare nått så långt så snabbt? Mest avgörande är kanske att han hela tiden hållit knäpp tyst om sina känsliga rådslag med makthavare och maktlösa. Inga läckor, inga bombastiska utspel om förhandsvillkor eller ”genombrott” som frestar endera parten att ta tillbaka halva löften.

Samtidigt vet Annan att effektiv diplomati innebär oupphörligt lirkande med alla inblandade. Så har han också farit som en skottspole mellan Washington/New York, Moskva, europeiska och arabiska huvudstäder, Istanbul/Ankara och Damaskus. Och på varje plats tycks Annan ha haft med sig budskapet: ”Så här mycket är din motpart beredd att ge efter. Hur mycket kan du kompromissa?”

 

Ännu återstår minst två hakar för att Annans fredsplan ska vara i hamn. Den ena är att även oppositionen lägger ned vapnen – vilket kan vara svårt att kontrollera eftersom åtskilliga väpnade grupper agerar på egen hand och med egen politisk agenda. Den andra är att man förmår komma överens om storleken och sammansättningen av FN:s observatörsstyrka som ska övervaka vapenvilan – vilket i sig sannolikt kräver nytt beslut av säkerhetsrådet.

 

Jämfört med tidigare heta kontroverser framstår detta ändå som begränsade hinder för Kofi Annans försök till mjuklandning av Syrienkrisen.

 

Text: Per Jönsson, associerad redaktör UI-bloggen


Om UI-bloggen

Arkiv