EU måste skärpa sina mål


Av: Lars-Erik Lundin

2012-04-17 |

Inom EU nöjer man sig alltför ofta med att lösa deluppgifter som inte kopplas till några uttryckta politiska mål. Vad vi behöver nu är att föra samman EU:s institutioner till en enhetlig målstyrd verksamhet.

Sverige vill ha en öppen diskussion om strategiska utmaningar i EU:s externa arbete. Det framgick av utrikesdebatten i riksdagen nyligen.

Man kan förstå att flera av de största länderna, särskilt i valtider, är tveksamma till att göra en översyn av EU:s säkerhetsstrategi från 2003 – och att institutionerna också tvekar. Jag var den från kommissionen som närmast följde den processen för tio år sedan. Så jag förstår till fullo den tvekan tidigare kollegor på olika nivåer känner inför en så komplicerad diskussion just nu.

Det är självklart att det efter Lissabonfördragets ikraftträdande måste bli en process som inbegriper kommissionen och Europaparlamentet på ett helt annat sätt än 2003, då fokus låg på den gemensamma mellanstatliga utrikes- och säkerhetspolitiken, på terrorism och kärnvapenfrågor, och på ett fåtal strategiska partners. Om man följer tidigare logik kommer EU att samla sig till en sådan process endast om situationen verkligen kräver det, vilket var fallet efter invasionen i Irak 2003, då EU var splittrat i fundamentala avseenden.

Men en vän av ordning skulle kanske tycka att EU inte gärna kan anta en extern budget omfattande många tiotals miljarder euro för perioden 2014-2020, utan en öppen och samlad diskussion om hot, utmaningar och prioriterade mål. Andra skulle med viss rätt notera att ett och annat har hänt sedan 2003, inklusive finanskris, arabiska våren, och kriget i Afghanistan. En del av dessa utvecklingar har fortsatt processen i riktning mot ett bredare säkerhetsbegrepp och illustrerat behovet inte bara av civilmilitära lösningar utan av övergripande strategier liknande den som nu genomförs runt Afrikas horn, och som inkluderar hela bredden av EU:s biståndspolitiska och andra medel.

En del ting har också hänt som leder tanken till Thomas Kuhns bok ”The Structure of Scientific Revolutions” om vetenskapens framsteg: det är när vi får bevis för att vi tänkt fel som vi gör de smärtsamma omprövningar som är nödvändiga för att gå vidare. Tanken leder i mitt fall vidare till den studie om ”teorier och tankelekar” rörande världspolitiken på 1990-talet som skrevs på Utrikespolitiska institutet för snart fyrtio år sedan, och som av många avfärdades som en synnerligen akademisk produkt i negativ bemärkelse: hur kunde man ifrågasätta att världen leds av två supermakter i en i allt väsentligt nukleär och bipolär struktur? Det kanske inte var en så dum tanke i alla fall.

Vad som än beslutas på officiell nivå om den europeiska säkerhetsstrategin är det inte acceptabelt att tankesmedjor i olika länder slår sig till ro och väntar på att länderna skall besluta sig. De som tror att allt blir till det bästa ändå – att alla nödvändiga strategiska överväganden ändå görs inom de ”kompetenta” institutionerna – tänker fel. Det tror jag mig veta efter femton års arbete för EU inom detta område. Jag var själv med om att bjuda in en rad tankesmedjor till att bidra med idéer inför sjösättandet av delar av EU:s stabilitetsinstrument (ickespridning, transnationella hot) 2006-2007. Då satte jag stort värde på de bidrag som gavs, också av de svenska deltagarna.

EU har också uppmärksammat nödvändigheten av att skapa ett brett konsortium av forskningsinstitutioner för att understödja ickespridningsarbetet med tyngdpunkt på kärnvapenfrågorna. Men detta förblir delansatser, vilket också är fallet med arbetet inom EU:s institutioner med att uppdatera unionens centralasienstrategi, grannskapspolitik och politiken inom området mänskliga rättigheter.

Ett problem är att vi alla tänker olika: en del i geografiska termer, andra tematiskt, andra åter i krishanteringstermer och en del – alltför få – i multilaterala effektivitetstermer. Vi har svårt att se allt i ett övergripande perspektiv. Så vi antar subsidiära mål – där måttet på framgång inte självklart relaterar till de slutmål som formulerats av stats- och regeringschefer. Att implementera budgetar innebär inte med självklarhet att politiska mål nås.

Vad vi behöver nu är vad en kollega inom EU så träffande karakteriserade som ett medel att föra samman EU-institutionerna till en enhetlig målstyrd verksamhet, över kompetensgränserna.

Ett antal böcker har nyligen getts ut i USA (Kupchan, Zakaria, Brezinski med flera) som diskuterar landets roller och strategier i en framtida värld där fyra av de fem största länderekonomierna ligger utanför den västliga sfären. Flera av dessa analyser förutser strategiska eftergifter i synen på demokrati, inte bara i de laglösa områden som Robert Cooper talar om i sin viktiga bok ”The Breaking of Nations”.

Text: Lars-Erik Lundin, associerad forskare vid UI och tidigare EU-ambassadör i Wien. Han inleder nu ett projekt om uppföljningen av den europeiska säkerhetsstrategin. Arbetet kan följas på www.lelundin.se.



Om UI-bloggen

Arkiv