Libyerna spår men klanerna rår


Av: Aron Lund

2012-04-16 |

Vid ett besök i Benghazi i somras, när staden fortfarande ledde revolutionen mot Muammar Kadafi, var det en sak som särskilt slog mig: att samma budskap ständigt återkom på de plakat och banderoller som det nya rebellrådet hade satt upp.

 

Formuleringarna skiftade, men innebörden var densamma: ”Nej till stamtänkande”, ”Folket står enat”, ”Hela Libyen är en enda stam”, ”Ja till nationell enighet”, ”Nej till splittring mellan stammarna”.

 

Den regimen bedyrar för mycket, tycktes det mig.

 

Det brukar nämligen vara en pålitlig regel, att när propagandaaffischerna hävdar att någonting absolut inte är ett problem, är det just detta som de styrande fruktar mest. Så också i Libyen.

 

Kadafidiktaturens fall har lämnat landet utan fungerande regering. Visst finns det internationellt erkända Nationella övergångsrådet, men det har inte mer än nominell kontroll över alla väpnade miliser. När staten inte går att lita på har många libyer sökt andra alternativ. Å ena sidan jagar politiker och milisledare efter utländskt stöd, exempelvis från USA, Saudiarabien eller Qatar. Å andra sidan söker sig många vanliga libyer till den trygghet som bara pålitliga allierade inom familjen, klanen och stammen kan erbjuda.

 

Det är lätt att fastna i orientalistiska klichéer när man talar om stammar och klaner i Mellanösterns politik, men i fallet Libyen är det nödvändigt. Det är en av de stater i Nordafrika där stamkulturen står starkast, vars hela befolkning har sina rötter i tidigare nomadiserande beduingrupper. Dessa traditioner är än idag mycket starka.

 

Kadafis oljedrivna moderniseringsprojekt har naturligtvis förändrat landet, men som den libyska statsvetaren Amal Obeidi har visat lyckades diktatorn aldrig eliminera stamlojaliteterna. Mot slutet av sin regim styrde Kadafi snarare genom att manipulera tribalismen än genom att motarbeta den, och kriget har ytterligare förstärkt stamfrågans betydelse.

 

Dagens Libyen ger flera olyckliga bevis för den saken, exempelvis i den nordvästliga staden Bani Walid, centrum för den stora Warfallastammen. Kadafi hade under decennier arbetat för att knyta Bani Walid till sig genom att ge Warfallamedlemmar mäktiga uppdrag i säkerhetsstyrkorna och i militären. I Bani Walid fanns således starka Kadafivänliga grupper, och staden gjorde motstånd mot rebellerna fram till krigets allra sista dagar. I januari 2012 blossade striderna upp igen. De rebeller som ockuperat Bani Walid drevs ut och lokala klanäldste förhandlade fram ett styrande råd, hämtat ur stadens (och stammens) egen befolkning.

 

Konflikter som är rent politiska till formen, exempelvis för och mot Kadafi, tar alltså i praktiken ofta uttryck i en fejd mellan släkt- och hemortsbaserade allianser. Värst är läget i nordväst och i södern, där kriget pågick längst och konflikten nådde djupast in i samhället.

 

Blodsutgjutelsen och spridningen av moderna militära vapen har både förvärrat gamla konflikter och skapat nya. Behovet av medling och tvistlösning har aldrig varit större, men samtidigt saknas ett fungerande nationellt polis- och rättsväsende. Allt mer makt koncentreras därför hos de lokala ledargestalter som stiger fram för att försöka fylla tomrummet, ofta stamäldste och religiösa auktoriteter.

 

Det finns ingen anledning att svartmåla det nya Libyen, men heller inte att sopa problemen under mattan. Även om Nationella övergångsrådet lyckas stärka sin regering med hjälp av oljepengarna, kommer det nya Libyen troligen att domineras av mycket starka lokala intressen, som både vill och kan hävda sin vilja gentemot centralmakten. Statens försvagning har släppt ut den tribala anden ur flaskan – och att locka tillbaka den igen kan visa sig betydligt svårare.

 

Text: Aron Lund är frilansskribent med särskild inriktning på arabvärlden. Aron Lund har skrivit häftet om Libyen i senaste utgåvan av Länder i Fickformat som består av 16 uppdaterade texter om länderna i norra och västra Afrika. 

 
Tips: Tidigare har Aron Lund skrivit om den arabiska våren för UI:s skriftserie Världspolitikens Dagsfrågor: ”Från vår till höst: den arabiska revolutionen 2011”.

 


Om UI-bloggen

Arkiv