Egyptisk film i skuggan av revolten


Av: Anna Lantz

2012-04-13 |

Tillsammans med tiotusentals andra deltog filmregissören Mariam Abou Ouf i den egyptiska folkresningen. Men hennes revolutionsskildring, som visades på den afrikanska filmfestivalen CinemAfrica i Stockholm, har ännu inte haft premiär i Egypten.

Årets afrikanska filmfestival invigdes drygt ett år efter den arabiska vårens början. Och revolterna i Nordafrika präglade filmutbudet. De flesta av filmerna var från Tunisien, Egypten, Marocko och Algeriet.

– Under revolutionens 18 sista dagar var 90 procent av egyptierna för revolutionen. Då var det fult att säga att man var emot den. Idag är läget det motsatta – 90 procent är nu motståndare till revolutionen, sade Mariam Abou Ouf när hon tillsammans med producenten Salma Osman deltog i ett publiksamtal på biografen Zita i Stockholm.

Abou Ouf är en av regissörerna bakom den egyptiska filmen 18 dagar. Den skapades av ett inhemskt filmkollektiv utan budget och består av tio berättelser om tiden kring Mubaraks fall. Kortfilmerna är gjorda av tio olika regissörer och sex manusförfattare. 18 dagar hade premiär på filmfestivalen i Cannes redan i maj förra året. Trots att den sedan dess visats i flera andra länder, däribland Sverige, har filmen ännu inte haft premiär i Egypten.

– Det beror på många olika faktorer. Vi hade hoppats på att visa filmen på årsdagen av revolutionen tidigare i år, men då uppstod återigen våldsamheter. Och i sådana situationer gör människor annat än går på bio, sade Mariam Abou Ouf inför en nästan fullsatt salong 1 på Zita.

I en av kortfilmerna, kallad Window, får vi följa en ung man i Kairo som betraktar revolutionen på avstånd – via skärmen på sin dator, men också genom sitt eget, högst verkliga fönster som vetter mot ett annat hus. Där bor en ung kvinna, som till skillnad från mannen bakom fönstret aktivt deltar i protesterna på stadens gator och torg. I den unga kvinnans fönster finns en krukväxt, som när hon befinner sig på Tahrirtorget för att protestera står ensam kvar i den egyptiska storstadsvärmen. Den unge mannen upptäcker den törstande växten och kommer till undsättning med en neongrön vattenpistol.

Filmen så gott som ordlös, men ändå rycks åskådaren kraftfullt med i handlingen som förs framåt av andra ljud. Ett av dessa är facebookchattens klassiska beep, som trots sin enformiga ton här blir en kraftfull symbol för frihet.

– Internet var definitivt en faktor som förde revolutionen framåt. Men en majoritet av befolkningen har fortfarande inte tillgång till internet, påpekade Salma Osman.

Revolutionen i Egypten ledde förvisso till att president Hosni Mubarak förlorade makten, men stora delar av den förra regimen, däribland medlemmar inom det styrande militärrådet, finns fortfarande kvar, konstaterade Osman:

– Folk refererar till revolutionen som ”då”, men den pågår fortfarande.

– Vi har ännu inte nått fram till vårt mål. Kampen fortsätter, tillade Abou Ouf engagerat.


Ett tecken på att delar av den störtade presidentens inre krets fortfarande är högst närvarande i landets politiska liv, är att en av Mubaraks närmaste män, den tidigare spionchefen och vicepresidenten Omar Suleiman, vill ta fajten om presidentposten i presidentvalet i slutet av maj i år.

Enligt Mariam Abou Ouf var resultatet i valen till det egyptiska parlamentet tidigare i år väntat. De islamistiska partierna har arbetat långsiktigt för att stärka sitt inflytande och är i dag den i särklass mest välorganiserade politiska kraften i landet. Därför, menar Abou Ouf, var det inte särskilt anmärkningsvärt att islamistiska röster fick stort stöd i parlamentsvalen.

Det egyptiska parlamentet består i dag av flera olika partier. Störst är Frihets- och rättvisepartiet, FJP, som bildats ur Muslimska brödraskapet. Näst störst är ”Ljuset” – al-Nour – ett parti lett av ultrakonservativa islamister, så kallade salafister. Även det mer moderata – om än islamistiska – Muslimska brödraskapet har meddelat att rörelsen ställer upp med sin viceordförande, Khairat al-Shater, som presidentkandidat.

– Vi får hoppas att folket vill byta ut den nuvarande regimen. Men oavsett vad de bestämmer sig för, måste vi acceptera folkets demokratiska rätt att välja sina makthavare, sade Mariam Abou Ouf.

I 19-19, som är en av mina favoriter bland de tio kortfilmerna, berättas historien om hur en av revolutionens unga motståndsmän grips och förs bort av två regimtrogna män, som påbörjar intensiva förhör med honom. Här är orden desto fler och ljuden betydligt starkare. Demonstranten är i händerna på två hämndlystna lakejer, som under tortyr försöker stävja mannens kampvilja och få honom att inse att han tänker fel. Få honom att skämmas, ångra. Men de lyckas aldrig, utan tvingas i stället själva till rannsakan, och kanske till och med ånger.

Text: Anna Lantz, har en fil. kand. i statsvetenskap och socialantropologi från Stockholms universitet och studerar journalistik för akademiker på Södertörns högskola. Anna Lantz gör sin avslutande praktik på Utrikespolitiska institutet.

Tips: Filmen 18 dagar har en egen hemsida där man kan läsa mer om projektet och även se en trailer.


Om UI-bloggen

Arkiv