Kinas makthavare: Historien står på vår sida


Av: Kjell Goldmann

2012-04-10 |

Folkrepubliken Kinas ledare företräder en gammaldags syn på internationell politik enligt vilken icke-inblandning i andra staters angelägenheter är överordnat mänskliga rättigheter. Detta är i dag ett huvudtema i den globala debatten. Men frågan är vilken modell som har historien på sin sida.


Det ansedda Brookings Institution i Washington har nyligen publicerat en 65-sidig rapport om förhållandet mellan USA och Kina (”Addressing U.S.-China Strategic Distrust”). Den är skriven av Wang Jisi vid universitetet i Bejing och Kenneth Lieberthal vid Brookings. Rapporten fördjupar bilden av den ideologiska frontlinjen i internationell politik, om vilken jag skrivit ett tidigare blogginlägg (”Varför Kinas politiska modell är överlägsen USA:s”).

I var sitt kapitel behandlar Wang och Lieberthal hur de ledande i Kina respektive USA ser på relationen mellan de båda stormakterna. Dokumenterade redovisningar är det inte fråga om, och man får bara antydningar om de meningsmotsättningar som finns i Washington och Beijing. Man får lita på de båda författarnas insiktsfullhet och integritet, vilket ger skäl till en reservation. Ändå väcker deras rapport intresse. Jag ska säga något om vad jag tyckt mig finna i den.

Den amerikanska uppfattningen framstår i rapporten som i grunden optimistisk. Visst finns motsättningar om säkerhetspolitik, ekonomi, cyberintrång och annat, men ett nytt kallt supermaktskrig ska det inte behöva bli fråga om. Tvärtom finns förutsättningar för positiva relationer mellan två samarbetsinriktade stormakter. Inom räckhåll ligger en konstruktiv relation som kan ge vinn-vinn-resultat.

Den kinesiska uppfattningen är annorlunda, att döma av Wangs kapitel. USA står inför sin nedgång som stormakt, anser man i Kina, något som framgår av en ekonomi i alarmerande dåligt skick kombinerad med ett polariserat politiskt system. Samtidigt har Kina blivit en förstarangsnation, och andra sluter upp i utmaningen mot USA:s och västs dominans: Indien, Brasilien, Ryssland, Sydafrika. En ny maktstruktur håller på att etableras.

Enligt vad som uppges vara en spridd uppfattning inom den kinesiska eliten utmanar dessutom den kinesiska samhällsmodellen västlig demokrati som exempel för andra. Med den kinesiska modellen avses ett starkt och sammanhållet politiskt ledarskap som effektivt kan hantera de sociala och ekonomiska problemen. Att införa element av västlig demokrati avvisas kategoriskt. Historien förutsätts stå på Kinas sida, inte USA:s.

USA kommer emellertid inte att ge upp sin hegemoni frivilligt, enligt vad man tror i Beijing. I dess strategi ingår att blanda sig i andra länders politik. Amerikanska politikers prat om demokrati och mänskliga rättigheter är ett maktpolitiskt instrument.

USA:s kampanj för att sabotera Kina inbegriper mycket: stödet för Dalai Lama och falungong, fredspriset till Liu Xiaobo, Google, interventionen i Libyen, attityden till den arabiska våren, politiken gentemot Nordkorea och Iran. Vad USA är ute efter är att komma åt regimer man ogillar och därmed att undergräva det kinesiska kommunistpartiets ställning. Med maktpolitik förklädd till idealism hotar USA Kinas stabilitet.

Den ideologiska motsättning som framträder ur rapporten är tvåfaldig.

Den ena aspekten gäller naturligtvis statsskicket. Vi i väst bygger våra samhällen på idén om enskilda människors rättigheter. Hos oss består politiken av motsättningar mellan idéer och intressen, debatt mellan oliktänkande, konfrontation och kompromiss. Kina anser sig ha en modell där politiken blir mera förnuftig, konsekvent och effektiv. Resultaten talar för sig själva, tycks man anse.

Av Brookingsrapporten framgår emellertid också att de kinesiska ledarna företräder en gammaldags syn på internationell politik – en bokstavlig tolkning av 1945 års FN-stadga, om man så vill. Icke-inblandning i andras angelägenheter ska vara den överordnade normen, och idéer om mänskliga rättigheter ska vara underordnade. USA står däremot, liksom Sverige och många andra västländer, för en mycket uppluckrad tolkning av principen om icke-inblandning.

Denna meningsskiljaktighet har utvecklats till ett huvudtema i den internationella politiken, och i Brookingsrapporten får detta sin förklaring. Från kinesisk synpunkt är principen om ickeinblandning ett skydd mot amerikansk maktpolitik.

Det står knappast något om Europa i Brookingsrapporten, och det är en bra fråga hur man i Kina föreställer sig vår roll i den nya stormaktspolitiken. Nog bör det följa av den kinesiska synen på icke-inblandning att vi ställer upp i den amerikanska hegemonens fördröjningsstrid. Delvis direkt: i kinesiska ögon är till och med den norska Nobelkommittén en amerikansk agent. Delvis indirekt: varje gång vi försöker påverka de politiska förhållandena i ett annat land undergräver vi den internationella norm som ska trygga Kinas stabilitet.

I rapporten står inte heller mycket om andra hot mot den kinesiska modellen än de yttre. Den kinesiska modellen förutsätter omfattande internationella relationer på många nivåer och inom många områden, från ekonomi och industri till utbildning och forskning. Samtidigt genererar den ökande inre klyftor. Om jag vore kines skulle jag fråga mig hur säkert det är vilken modell som har historien på sin sida.

Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör för UI-bloggen. Professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).


Om UI-bloggen

Arkiv