Putins seger: början till slutet för en regim


Av: Lena Jonson

2012-03-09 |

Vladimir Putin vann som väntat det ryska presidentvalet. Nu börjar svårigheterna och risken ökar att det system han byggt upp under drygt tio år vid makten börjar falla sönder.

När Putin snart inleder sin andra omgång som Rysslands president har förutsättningarna ändrats radikalt. För det första har viktiga befolkningsgrupper i de stora städerna mobiliserats och atmosfären i samhället drastiskt förändrats. Medborgare har börjat protestera och offentligt kritisera regimen och Putin. De fruktar inte längre att öppet visa sina ansikten eller uppge sina namn. Detta har en enorm betydelse. Även om proteströrelsen nu drabbas av temporär trötthet, kommer den att växa.

För det andra kommer Putin inte att kunna leverera vad han utlovat under valkampanjen. Han har försökt tillfredställa alltför många och motstridiga intressen samtidigt som han inte på allvar tar sig an de verkliga utmaningarna för rysk ekonomi och samhällsliv. Systemets svagheter kommer att allt tydligare visa sig och göra att den nuvarande maktstrukturen börja degradera.

Svåra utmaningar
Putin står nu inför fyra stora utmaningar – han måste möta krav på politiska reformer, få igång en stark ekonomisk utveckling, utjämna hisnande sociala skillnader och stävja en växande rysk nationalism.
Frågan om reformer hör samman med frågan om regimens legitimitet vilken har underminerats av anklagelserna om valfusk. Politiska reformer är en nödvändighet för Rysslands fortsatta utveckling. De statliga strukturerna kommer att förbli ineffektiva och korruptionen blomstra så länge som Putin inte tillåter politisk pluralism, öppenhet kring beslutsfattande och utkrävande av politiskt ansvar.

Det reformpaket som utarbetades efter protesterna kring dumavalet i december ligger nu för behandling i duman. Om det går igenom blir det lättare att bilda politiska partier och föra fram kandidater i val. Dessutom återinförs direktval av guvernörer i landets regioner. Dessa reformer är emellertid inte tillräckliga för att förändra det ålderdomliga politiska systemet, men Putin är ännu inte beredd att gå så mycket längre. I viss utsträckning är säkerligen Putin medveten om att det politiska systemet måste förnyas, men han är ändå inte beredd att luckra upp den struktur som ger honom makten.

Men om oppositionen förmår att utnyttja de möjligheter de begränsade reformerna medför, kan de bli en murbräcka för att driva fram fler förändringar i framtiden. 

Kraven för höga
När det gäller ekonomin har inhemska och utländska investerare ”röstat med fötterna” under de senaste två åren drygt och kapitalet har fortsatt att strömma ut ur Ryssland. Hur ska Putin lyckas vända denna utveckling?

Putin säger att Ryssland ska moderniseras, ekonomin diversifieras och göras mindre beroende av energiexporten. Han vill åstadkomma modernisering ovanifrån och drömmer om att bli en ny Stolypin (rysk premiärminister 1906-1911). För att framgångsrikt modernisera Ryssland behövs dock djupgående strukturella reformer (inklusive politiska sådana) som öppnar samhället för en förändring underifrån. Detta kommer Putin av ovan nämnda skäl inte att kunna leverera.

Djup social klyfta
De sociala skillnaderna har vuxit enormt i Ryssland under de senaste tjugo åren. Det råder en social ojämlikhet av grandiosa mått mellan rik och fattig. Samtidigt dominerar nyliberala attityder som säger att individen får klara sig själv och att man ska undvika gemensamma samhälleliga lösningar. Varken arbetaren eller tjänstemannen har möjligheter att göra sina röster hörda och påverka sin situation.

 

Det förekommer dock utbrott av missnöje i form av gatuaktioner, icke-legala strejker och mindre och tillfälliga grupper har grundats kring materiella krav. Det handlar om alltifrån att få ut sin lön i tid och förbättrade arbetsvillkor till att slippa höjda pålagor och minskat ekonomiskt stöd. Ännu så länge får dessa sammanslutningar bland arbetare ute i landet föga uppmärksamhet i media eller av den protesterande medelklassen i de stora städerna. Men dessa rörelser kan komma att förenas i framtiden och stödja varandra.

Putin försöker köpa stöd från den arbetande befolkningen. Under valkampanjen utlovade han höjda löner till stora grupper och ekonomiskt stöd. Han kommer att få svårigheter att leva upp till dessa löften utan att köra statsbudgeten i botten. Inte ens de höga världsmarknadspriserna på olja och gas hjälper i detta avseende. Ekonomer har varnat för dylika luftiga löften. Om världsmarknadspriset på energi börjar falla kommer den ryska ekonomin att drabbas snabbt och hårt och Putin får allvarliga problem med en missnöjd befolkning.

Rysk nationalism spirar
Det finns sedan många år en växande trend av etnisk nationalism i Ryssland. Ryssarna anser att de fått träda tillbaka och betala för andra etniska gruppers förmåner. Putin utnyttjar redan det ryska etniska kortet. Han förefaller beredd att fortsätta göra detta trots att den ryska författningen föreskriver en multietnisk och multireligiös stat. Att stödja rysk nationalism bortom författningens anda och bokstav kommer att väcka vrede hos andra etniska grupper och hota den ryska federationens existens.

Således – Putin kommer att få problem både att leva upp till de förväntningar befolkningsgrupper nu ställer på honom och att svara mot de långsiktiga utmaningarna mot den ryska staten och ekonomin. Kan han inte leverera, kommer spänningarna i samhället att växa. Om han inte i tid kan garantera demokratiska strukturer och kanaler, finns det risk för våldsamma utbrott från en frustrerad befolkning.

Nya val väg ur krisen
Mot denna bakgrund blir det ytterst viktigt att Putin tidigt utlyser nya val till duman. Att låta nya partier bildas och delta i val vore en konstruktiv lösning på den låsta politiska situation som nu uppstått. Putin i egenskap av president kommer ändå att ha kvar den yttersta makten.

Putins historiska roll skulle kunna bli som den konservative statsmannen som under lugna former omvandlade ett politiskt system med drag från 1800-talet till en modern demokrati. Om han inte lyckas med detta går han till historien som den halvauktoritäre president som ledde sitt land in i en återvändsgränd med olyckliga konsekvenser.

Text: Lena JonsonSenior Research Fellow vid UI. 
  


Om UI-bloggen

Arkiv