Afrikas nya tillväxt inget mirakel


Av: Peter Stein

2012-03-07 |

Att Afrika under senare år har haft en ovanligt god ekonomisk utveckling är välkänt. Men orsakerna till framgången bör inte betraktas som övernaturliga. Det handlar snarare om konkreta politiska reformer för ökad handel och mer företagande.

I en färsk konjunkturrapport från den 24 januari spår Internationella valutafonden (IMF) att Afrika söder om Sahara får en genomsnittlig tillväxt i real BNP på 5,5 procent detta år. Den enda region för vilken IMF spår en snabbare ökning är asiatiska utvecklingsländer (7,9 procent), anförda av Kina.

Träffar IMF rätt har Afrika mellan 2002 och 2012 varje år haft en genomsnittlig tillväxt på 5 procent eller mer. Så hög tillväxt så många år i rad har regionen aldrig tidigare haft. Undantaget var 2009 när globala finanskrisen slog till och tillväxten landade på 2,9 procent. Men Afrika var en av få regioner som undkom negativ tillväxt. Även detta är nytt.
I tidigare internationella lågkonjunkturer har de afrikanska ekonomierna råkat i fritt fall.

Tio goda år sätter avtryck i människors vardag och tyder på hur avgörande det är med hög tillväxt under längre tid för att fattigdomen ska minska. Världsbanken visar att för första gången sedan banken började med sådana mätningar på 1980-talet lever färre än hälften av Afrikas befolkning i absolut fattigdom. På tio år har andelen minskat med över 10 procentenheter. 1999 levde 58,4 procent av befolkningen i Afrika söder om Sahara på mindre än 1,25 dollar om dagen. 2008 hade andelen sjunkit till 47 procent. Mellan 2005 och 2008 minskade antalet med 9 miljoner.   

Världsbankens landprognoser räknar med att samtliga afrikanska länder (för Somalia saknas data) de närmaste åren klarar positiv tillväxt och i 65 procent av länderna beräknas tillväxten överstiga 5 procent. För många länder innebär det samtidigt en ökad BNP per capita eftersom ekonomin växer snabbare än befolkningen.  

Tillväxtnivåer i global topp, under den tioårsperiod som inbegriper den värsta lågkonjunktur världsekonomin drabbats av efter andra världskriget, låter sig inte förklaras med surfande på en global råvaruboom. Förklaringen finns också i det som händer på de inhemska marknaderna, med ökad konsumtion, handel och nya investeringar. Sydafrikanska Standard Bank visar att Afrika har 60 miljoner hushåll med en årsinkomst över 3000 dollar. Den kommande femårsperioden beräknas antalet hushåll i den inkomstklassen öka till 100 miljoner, vilket är lika många som i dagens Indien. Handeln mellan olika afrikanska länder svarar idag för 14 procent av den totala utrikeshandeln, en fördubbling jämfört med i början av 2000-talet. 

Förbättrade bytesförhållanden (terms of trade), skuldavskrivningar, färre konflikter, nya handelspartners, ekonomiska reformer, samt flerfaldig ökning av inkommande direktinvesteringar från andra länder är viktiga förklaringar. De ekonomiska reformerna har förbättrat den makroekonomiska stabiliteten och skapat bättre villkor för inhemskt och utländskt företagande.

Att Afrika på senare år har haft bättre utveckling börjar bli känt. Tränger vi bakom genomsnittsdata skymtar mindre bekanta mönster som förmedlar värdefulla perspektiv.

Över 50 procent av Afrikas export består av råvaror. Men på 2000-talet har råvaruprishöjningar svarat för 35 procent av tillväxten. Mer än 60 procent av Afrikas nyvunna utvecklingskraft härrör från detaljhandel, telekommunikationer, transportsektorn, finansiella tjänster och tillverkningsindustri.

Dessutom är det råvarufattiga östra Afrika den del som växer snabbast. Där finns länder som breddat den ekonomiska basen och klättrat i värdekedjan. Rwanda har blivit en global exportör av högkvalitativt kaffe, Uganda av torkad fisk medan Kenya är ett nav för utveckling av mjukvarutjänster. I Västafrika fungerar Ghana som ett liknande IT-nav. Det som händer där illustrerar hur ny teknologi möjliggör ett afrikanskt språng in i den moderna världen. Men många afrikanska länder saknar funktionsduglig, fast telefoni och i genomsnitt har bara 20 procent av ländernas befolkning bankkonton.

Tack vare teknik som telekomföretaget Vodafone har tagit fram i Kenya kan afrikanska hushåll i dag sköta finansiella transaktioner via sms. Med liknande programvaror kan läkare på fältet sms:a in journaler till huvudstadens sjukhus. Afrika har 600 miljoner mobilabonnemang och en tiondedel av kontinentens yta tillhandahåller mobiltelefonitjänster, vilket är mer än i Indien.

Mellan 1990 och 2010 minskade Afrikas exportandel till Nordamerika och EU från 78 till 52 procent. Samtidigt sjönk importandelen från 73 till 43 procent. Merparten av förändringarna har ägt rum på 2000-talet. Nya tillväxtmarknader svarar numera för hälften av Afrikas utrikeshandel. Samtidigt har Afrikas totala utrikeshandel ökat, vilket betyder att ovan nämnda utveckling inte inskränker sig till geografisk omfördelning.

Den snabbt växande handeln med Kina må vara mest omsusad, men utbytet har ökat med många fler länder såsom Turkiet, Thailand, Brasilien och flera gulfstater. Nya tillväxtmarknader svarar dessutom för 20 procent av de inkommande direktinvesteringarna. Genom diversifiering har Afrika blivit mindre sårbart för ekonomiska upp- och nedgångar i enstaka delar av världen.

Här kan nämnas att Sveriges varuexport till hela Afrika har ökat från blygsamma 13 miljarder kronor år 2000 till 46 miljarder 2011. Samma år uppgick exporten till Kina till 39 miljarder kronor. Ett intressant tecken i tiden är svenska trafikföretaget Samres AB, som nyligen förlagt ett callcenter till Senegals huvudstad Dakar. 

En vanlig invändning är att afrikanska länders snabba tillväxt beror på att de startat på låg nivå. Mer fel än rätt. Sämre utgångsläge är i sig ingen katalysator för snabbare tillväxt. Men när länder, vars ekonomier länge arbetat långt under möjlig kapacitet, korrigerar de värsta avarterna i ekonomisk politik brukar det resultera i acceleration av tillväxten.

Afrikas tio goda år har en bakgrund av 40 års tillbakagång. För att ta igen detta skulle afrikanska länder behöva flera decennier med än högre tillväxt. Sådant ställer krav på ökad takt i reformarbetet för att bland annat förstärka tillväxtfrämjande institutioner, minska korruptionen och förbättra hälsovården.

Det senaste decenniet visar att Afrika inte sitter fast i någon fattigdomsfälla. Till och med under de 40 sämre åren fanns berömvärda undantag som Botswana och Mauritius. Botswana tillhör de länder som ofta benämns den nya världens tillväxtmirakel. Här avses länder med en genomsnittlig tillväxt på över 4,5 procent per år under 40 års tid.
Uttrycket mirakel är missvisande. I Botswana och Mauritius verkade inga övernaturliga krafter. Det som utmärkt dessa två länder är att ekonomisk politik länge har främjat handel, företagande och tillväxt. Hur väl andra afrikanska länder lyckas med liknande satsningar blir avgörande.

Optimism om Afrikas framtid må behöva vara garderad. Men kan Afrika med sina en miljard invånare åtminstone upprepa ytterligare tio lika goda år kan världen se fram emot stora förbättringar i materiell levnadsstandard, nya köpstarka konsumenter, framgångsrika entreprenörer samt stora affärsmöjligheter.        

Text: Peter Stein, VD för Stein Brothers AB och författare till flera rapporter om Afrikas ekonomi. Han är ofta anlitad expertkommentator i bl.a. Studio Ett, Aktuellt och internationella CNBC.


Om UI-bloggen

Arkiv