”Varför Kinas politiska modell är överlägsen USA:s”


Av: Kjell Goldmann

2012-03-06 |

”Varför Kinas politiska modell är överlägsen” är den provokativa rubriken till en debattartikel i New York Times (120216). Författare är Eric X. Li. Denne, finner man på internet, har även tidigare publicerat sig om det kinesiska systemets överlägsenhet över det amerikanska.

Li uppges vara född och uppvuxen i Shanghai men är utbildad vid amerikanska toppuniversitet. Han är VD för ett kinesiskt riskkapitalbolag. Om han är en betydande eller marginell person vet jag inte. Oavsett detta påminner hans argumentation om frontlinjen i den pågående kampen om mjuk makt, det vill säga ideologiskt ledarskap.

Lis tes är att västerländsk demokrati bygger på irrationell fundamentalism. Hur kan så många ha kommit på idén att de har funnit det för hela mänskligheten perfekta politiska systemet, frågar han retoriskt. Det moderna västerlandet ser demokrati och mänskliga rättigheter som den mänskliga utvecklingens höjdpunkt, men detta är baserat på absolut tro, liksom ”andra religioner”.

Demokrati har, enligt Li, ett inbyggt, fatalt fel, nämligen den ohämmade folkviljan. I dagens USA saknar folkets valda företrädare egna uppfattningar, det enda de bryr sig om är folkopinionens nycker. Särintressen manipulerar människorna så att de röstar för lägre skatter och högre statsutgifter. Ibland får de människorna att stödja självdestruktiva krig. Även om västs överlevande skulle hänga på att man gjorde sig mindre demokratiskt vore man oförmöget till detta, enligt Li. USA liknar den kollapsade Sovjetunionen, vilken också såg sitt system som ett mål i sig. På samma sätt kan ”trosbaserad ideologisk hybris snart driva demokratin ut över stupet”.

För Kina, skriver Li, är det politiska systemet inte ett mål utan ett medel. De kinesiska ledarna är redo att vidga deltagandet i de politiska besluten ”om och när detta leder till ekonomisk utvecklig och gynnar landets nationella intressen”. Denna inställning har gett tillväxt och välstånd, och har gjort Kinas ekonomi till världens näst största.

I ett tidigare inlägg (New York Times 110718) har Li bemött vad han kallar västliga mediers ”missförstånd” om Kina. Den kinesiska regeringen har stöd av mer än 80 procent av befolkningen (”är val enda sättet att bekräfta samtycke och legitimitet?”). Makten i Kina är inte förbehållen någon privilegierad grupp (”det kinesiska kommunistpartiet är en av världens mest meritokratiska och socialt öppna politiska organisationer”). Begränsningarna i yttrandefriheten har inte hindrat innovation i vetenskap och konst. Korruption är mindre utbredd än i många demokratier. Den ekonomiska framgången beror inte bara på marknadsekonomin utan också på politiken (”hur ska man annars förklara att många äldre marknadsekonomier har lyckats mycket sämre?”).

Hypoteser som dominerar tänkandet fastän de är falska, skriver Li, är skadliga, farliga och motverkar en fredlig världsordning.

Självklarheter finns att säga om Lis förenklingar och blinda fläckar, men de är inte mycket att ödsla tid på. Det är bättre att gå till grundfrågan: absolutism kontra relativism. Li vädjar till relativistiska strömningar i demokratierna. Dessa kommer och går. Ibland är det läge att kritisera antaganden om objektiv sanning och allmängiltiga värden för såväl insiktslöshet som imperialism. Sådant sägs gå förtryckets ärenden, eftersom det inte låter människor i andra kulturer utvecklas på egna villkor. Med vilken rätt kommer vi dragande till dem med våra kulturspecifika idéer om mänskliga rättigheter, undrar relativisten. Han, eller ofta nog hon, får instämmande av dem vid universiteten och på kultursidorna som anser sig avslöja ett ideologiskt förtryck.

För närvarande verkar det visserligen vara inne med mänskliga rättigheter, men snart återkommer säkert anklagelserna om kulturimperialism mot dem som vill verka för att andra ska kunna åtnjuta våra rättigheter. Nu hävdar Li inte bara att demokrater har hybris utan att demokratin är självförstörande. Folkopinionen är oreflekterad och manipulerad av särintressen, med en huvudlös ekonomisk politik och en farlig utrikespolitik som resultat.

Han är inte först med att hävda att demokratin har problem. Alexis Tocqueville, vars verk om demokratin i Amerika utgavs 1835, betonade risken för vad han kallade majoritetens tyranni. I säkert hundra år har man pekat på svårigheten med att förena demokratisk öppenhet och debatt med utrikespolitisk klokhet och framgång. Idag beklagar en kör av ekonomer den politik som förs under intryck av opinionerna i USA och Tyskland.

Det finns säkert skäl för oss i demokratierna att ta en omgång till om hur vi ska få vårt system att fungera på ett bättre sätt. Till det vi behöver diskutera hör hur människornas ställningstaganden i politiska frågor ska bli mera självständiga och välgrundade. Detta ställer krav på skola, medier och politiker.

Demokratin kommer nog att hanka sig fram. Snarare kan man ifrågasätta om det inte är det kinesiska systemet som är självdestruktivt. Vi demokratiska optimister behöver inte ha fel när vi tror att välstånd, utbildning och internationella kontakter undergräver auktoritära system. I alla händelser kommer en del av oss att fortsätta med det som Li kritiserar, nämligen att betrakta demokrati och mänskliga rättigheter som värden i sig, värda olägenheter och risker, och inte som något man kan skruva på och av beroende på ekonomin och det ”nationella intresset”.

PS. I en tidigare blogg om Misantropen av Molière såg jag den principfaste Alceste som idealist och den smidige Philinte som realpolitiker. I Lis föreställningsvärd är Kina Philinte och USA Alceste. Jag passar på att tillägga att den aktuella uppsättningen av Misantropen var på Dramaten och ingenting annat.


Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör för UI-bloggen. Professor emeritus i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).



Om UI-bloggen

Arkiv