Ånyo blickar världen mot stranden vid Tigris


Av: Per Jönsson

2012-03-27 |

Arabförbundets toppmöte i Bagdad liknar inget tidigare. Främst kretsar uppmärksamheten kring om arabvärlden och Kofi Annan gemensamt kan få stopp på våldet i Syrien.

Inte sedan i maj 1990, alldeles innan Saddam Husseins Irak invaderade Kuwait, har Bagdad stått värd för Arabförbundets 22 medlemsnationer. Och inte sedan den så kallade arabiska våren utbröt för över ett år sedan i Tunisien och Egypten har Arabförbundet inkallats till ett regelrätt toppmöte. Men just denna vecka samlas högdjuren från hela arabvärlden i Saddams gamla (fast uppsnyggade) palats vid Tigris strand i den irakiska huvudstaden.

Det är också första gången en shiamuslim, premiärminister Nouri al-Maliki, står som värd för ett toppmöte med det i övrigt massivt sunnimuslimska Arabförbundet. Samtidigt är det första gången värdnationens statschef är en kurd, nämligen Iraks president Jalal Talabani. Det säger en del om hur Arabförbundet och några av dess nyckelmedlemmar har bytt ansikte och inriktning.

Borta är flera av de forna toppmötesrävarna: Egyptens Mubarak, Tunisiens BenAli, Libyens Kadafi, Jemens Saleh. Inte heller Syriens Bashar al-Assad kommer till Bagdadmötet utan har skickat utrikesminister Walid al-Moallem – Syrien uteslöts tills vidare från Arabförbundet i november.

Ändå står förstås krisen i Syrien högst på dagordningen i Bagdad och är främsta skälet till att omvärlden följer detta toppmöte med större uppmärksamhet än brukligt. För sedan det syriska demokratiupproret bröt ut i mars förra året har Arabförbundet spruckit itu på ett sätt som gör att det nya ordförandelandet Irak befinner sig på minoritetens sida i frågan om vad som bör göras åt det syriska eländet.

Det nu avgående ordförandelandet, Qatar, hör däremot till motsatt läger – en av Saudiarabien anförd allians av ett halvdussin schejkdömen vid Persiska viken samt kungarikena Jordanien och Marocko som sedan i höstas har propagerat för beväpning av den syriska oppositionen och hårda sanktioner mot Assadregimen. Det var också Qatar som formulerade och introducerade Arabförbundets resolution om att Assad måste avgå – vilken dock inte antogs av FN:s säkerhetsråd på grund av Rysslands och Kinas veto.

Motståndarlägret utgörs av – förutom förstås Syrien – Algeriet, Sudan, Libanon och numera just Irak, vilka alla motsätter sig en Syrienlösning som uppfattas som dikterad av Saudiarabien och i förlängningen USA. För Iraks del tillkommer det faktum att Nouri al-Malikis shiadominerade regering (60 procent av irakierna är ju shiamuslimer) är starkt beroende av den shiitiska ayatollaregimen i Teheran, som har ytterst nära band med Damaskus och med libanesiska Hezbollah. Därmed blir den akuta motsättningen inom Arabförbundet, och hela konflikten om Syrien, direkt kopplad till den urgamla rivaliteten mellan Persiska vikens två oljebjässar Iran och Saudiarabien. Och i förlängningen till den lika akuta strategiska konflikten mellan Iran och USA-Israel om det iranska kärnteknikprogrammet.

Inte för att värden al-Maliki egentligen har minsta önskan att låta sådan inom- och utomarabisk storpolitik förmörka hans efterlängtade toppmöte i Bagdad. Tvärtom, han skulle vilja få chansen att glänsa som en enande och sammanhållande Arabförbundsledare som nu lägger åratal av krig och inbördeskrig bakom sig. För den skull har al-Maliki före toppmötet ägnat sig åt intensivt krisförebyggande – betala gamla skadestånd till Kuwait från kriget 1991, övertala Iran att avstå från att sända en observatör till Bagdad, garnera Bagdad med tusentals särskilda säkerhetspoliser och blomsterprydnader för sju miljoner kronor. När allt kommer omkring drabbades ju Irak så sent som förra veckan av tolv samtidiga terroristiska sprängattentat som dödade ett femtiotal och skadade hundratals personer.

Men medan världen blickar mot toppmötet vid Tigris så lär delegaterna där nervöst observera alla relevanta stormaktspolitiska rörelser. Exempelvis USA:s Barack Obama och Rysslands Dmitrij Medvedev i Söul på möte om kärnvapenterrorism, med direkt bäring på Iran och Syrienkrisen. Och särskilda Syriensändebudet Kofi Annan flackande mellan Damaskus, Kairo, Moskva och nu Peking – han försöker få gehör för sin nya plan för en politisk uppgörelse mellan Assadregimen och den syriska oppositionen samt något slags utländsk militär kontroll av att en eventuell vapenvila verkligen håller. Hittills verkar såväl USA som Ryssland, liksom EU och Turkiet, kunna acceptera en sådan kompromiss för att undvika ytterligare blodbad. Så vad alla väntar på är ett ja från Assad själv, och från rimligt trovärdiga oppositionstalesmän.

För att underlätta saken kommer knappast toppmötet i Bagdad att höja några krav på Assads avgång. På en direkt fråga till Arabförbundets generalsekreterare Nabil al-Arabi om detta gav han det lakoniska svaret: ”Korrekt uppfattat”.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör UI-bloggen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv