Nackskott i vårt närområde


Av: Jakub Swiecicki

2012-03-26 |

EU uppvisar handfallenhet när det gäller att hantera en erfaren cynisk maktspelare och diktator som Vitrysslands president Aljaksnder Lukasjenka. Och även om EU kan och vågar säga ifrån ställer Vladimir Putins Ryssland gärna upp med stöd.

Förtrycket är långt blodigare i länder längre bort. Men just detta förtryck äger rum nära oss.
Vi brukar räkna Vitryssland till vårt närområde, inte bara i biståndssammanhang. Europeiska unionen, och även vi i Sverige, skulle ha ett intresse av att ha en förutsägbar och välmående demokrati (och kanske en EU-medlem någon gång i framtiden) nära inpå våra gränser. Några av Vitrysslands största floder rinner ut i Östersjön. De eventuella föroreningar som finns i dem har alltså direkt påverkan på våra vatten.

Man kan diskutera om Europas geografiska mitt ligger i Vitryssland , som man hävdar där, eller någon annanstans. Var de räta linjerna ska korsa varandra beror på deras utgångspunkt: från Lissabon till norra Uralbergen och från Aten till Nordkap eller på annat sätt.  Men faktum är att vi i EU står handfallna när vi ska utforma vår politik gentemot en sådan cynisk maktspelare och diktator som Vitrysslands president, Aljaksandr Lukasjenka. Vi vet inte om det är realpolitik och taktik som gäller eller om det är bojkotter, moral och värderingar som vi ska rätta oss efter.

I dagarna har Lukasjenka låtit skyndsamt avrätta två unga människor med nackskott, Dzimitry Kanavalau, 25 år, och Uladzimir Kavaljou, 26 år. Högsta domstolen befann dem skyldiga till ett terrorattentat i Minsks tunnelbana i april förra året då 15 personer miste livet.  Man vet inte säkert att de var de skyldiga. Det kanske de var, men få människor litar på de vitryska domstolarna. En majoritet, både i Vitryssland och utomlands, gör inte det. Enligt en opinionsundersökning genomfört av NISEPI tror 37 procent av vitryssarna på deras skuld medan 43,3 procent betvivlar den.

Till och med en del anhöriga till offren i tunnelbanedådet vädjade till myndigheterna att inte verkställa domen. Det gjorde även EU:s och Europarådets företrädare. Lukasjenka har vägrat att bevilja deras nådeansökan. Det har han gjort blott en enda gång under sitt 18-åriga maktinnehav. Vitryssland är det enda landet i Europa som tillämpar dödstraff och får därför inte vara med i Europarådet. Någon statistik över verkställda dödstraff publiceras inte i Vitryssland, men Amnesty International uppskattar att cirka 400 personer har avrättats sedan 1991.

Det finns tveksamheter kring domen mot Kanavalau och Kavaljou. Den bygger helt och hållet på indicier. En av de dömda sade att motivet för dådet var ”att destabilisera staten”. Han klagade på att tortyr användes under förundersökningen och han tog tillbaka allt han sade där.  Lubou Kavaljoua,  mor till Uladzimir, reser runt i Vitryssland och uttalar sig huvudsakligen för oppositionella medier. Människor tänder ljus och lägger blommor utanför hennes hem. Myndigheterna har inte lämnat ut kroppen. Den begravs på en hemlig plats, enligt gammalt sovjetiskt mönster. Moderns samröre med oppositionen har lett till anklagelser om att avrättningen påskyndades på grund av detta, som hämnd, och att nådeansökningen kunde ha beviljats om det var tyst kring fallet. Lubou Kavaljoua försvarar sig med att den andre avrättades familj har suttit stilla och tigit, men ändå har de och deras son behandlats på samma sätt. Terrordådet har dock inte lett till en klappjakt på oppositionen, som man på sina håll befarat.

Oppositionen har sina bekymmer. Det finns en lista över människor som inte får lämna landet. Den förste presidenten i det självständiga Vitryssland, den 77-årige Stanislau Sjusjkevitj som övertalade en gång dåvarande sovjetiske president, Boris Jeltsin, att upplösa Sovjetunionen, tvingades nyligen av tåget på väg från Minsk till Vilnius i Litauen. Vitrysslands diktator Lukasjenka kommenterade offentligt händelsen så att Sjusjkevitj hade så mycket på sitt samvete att det skulle räcka för att belägga honom med reseförbud livet ut. Lukasjenka medgav då att det finns en lista på personer som inte får lämna landet.

Lukasjenkas käraste hobby är att spela ishockey. Han har alltid en tröja med nummer ett på sig, han åker själv ut på isen flera gånger i veckan och hans lag vinner alltid. Till år 2014 har Vitryssland av det Internationella ishockeyförbundet utsetts till att arrangera VM i ishockey. Men européer (EU) och USA (Hillary Clinton) kräver nu att spelen ska flyttas från Minsk. Det skulle i så fall vara en stor prestigeförlust för Lukasjenka.

Under tiden pågår diplomatiska kraftprövningar mellan Vitryssland och västvärlden. Man utvisar eller återkallar sina respektive ambassadörer, inom EU diskuteras en längre lista på selektiva sanktioner. Vissa personer får inte Schengenvisum till EU, en del av dem får sina konton i väst frysta, vissa vitryska företag får man inte handla med. Svenska UD bifogar sin fördömande röst.
Det lär dock inte bita på den skicklige och hänsynslöse maktspelaren i Minsk. Han får stöd från öst när väst tar avstånd från honom.

Text: Jakub Swiecicki, associerad vid UI:s forskningsavdelning. Han har just kommit ut med skriften ”Vitryssland. Europas sista diktatur”, Världspolitikens dagsfrågor 2012/3

 


Om UI-bloggen

Arkiv