Syrisk fred kräver brott mot principer


Av: Per Jönsson

2012-03-15 |

En hållbar politisk lösning för Syrien kräver att både Assadregimen, oppositionen och omvärlden biter i det sura äpplet.

Ett år efter att den fredliga demokratirevolten startade i Syrien kan vi bara konstatera det smärtsamma: Nej, det blev inte någon demokratisk revolution. I stället har denna folkliga resning utvecklats till den blodigaste episoden under hela den så kallade arabiska våren, med de i särklass mest osäkra framtidsutsikterna.
 
Efter tolv månaders revolt sitter Bashar al-Assads hänsynslösa regim säkert i sadeln. Hans noggrant, under flera decennier ihopsnickrade maktapparat har bestått sitt hittills svåraste prov. Dess befolkningsmässiga bas, den stora alawitiska minoriteten, har i stort sett hållit samman. Syriens överdrivet stora krigsmakt har på det hela taget uppträtt lojalt mot Assadregimen. Större delen av den ekonomiskt privilegierade medelklassen sitter stilla i båten av fruktan för att konflikten ska urarta till inbördeskrig av libanesiska eller irakiska mått. I omvärlden har Damaskus livsviktigt ekonomiskt, militärt och politiskt stöd av Iran, Irak, Libanon samt framför allt av Ryssland och Kina.

Tragiskt nog är det ändå den syriska oppositionens karaktär och sammansättning som varit Assadregimens största styrka. Splittring, oenighet och konkurrens är bara förnamnen på oppositionens brokiga allians av arabnationalister, socialister, människorättsorganisationer, islamister, kristna, kurder, pacifister och diverse väpnade grupperingar. Hittills finns inga tecken på vad som brukar vara nödvändigt för att en motståndsrörelse ska ha framgång: ett begripligt politiskt program, en effektiv organisation, en eller flera tydliga ledargestalter. Deltagarna i den spontana folkliga resningen för ett år sedan hoppades på en repris av det fantastiska i Tunisien och Egypten strax dessförinnan, där envåldshärskarna Ben Ali och Mubarak störtades på blott några veckor. Men de syriska demokrati- och frihetskämparna har inte haft en chans mot Assads lika brutala som sinnrika maktmaskineri.

Och vi i omvärlden, vi har i stort sett bara vridit våra händer i maktlöshet. Rysslands och Kinas veton i FN:s säkerhetsråd omöjliggör ett enhälligt krav att Assadregimen ska avgå, liksom ett FN-sanktionerat militärt ingripande typ Libyen. Det senare är för övrigt varken USA eller Nato, EU, Syriens store granne Turkiet eller Arabförbundet intresserade av. Och ekonomiska straffsanktioner har inte visat sig rubba Assadregimen. Det enda vi i omvärlden egentligen har mäktat att bidra med är gälla fördömanden av Damaskus, och nu senast att FN:s flyktingorgan UNHCR ska starta "informationsinhämtning" från flyktingar vid Syriens gränser.

Efter ett års vånda och bortåt tiotusen dödade syrier måste vi ändå fundera över vad som bör göras. Eller snarare: Vad kan göras?

Vad både vi i omvärlden och de flesta syrier önskar är att blodbadet i Syrien upphör samt att den brutala regimen störtas och ersätts med ett demokratiskt styre. Två goda ting. Den bittra sanningen är dock att vi knappast kan uppnå båda, åtminstone inte inom rimlig tid.

Att snabbt störta Assadregimen skulle kräva en massiv militär insats av framför allt USA. Det är Obamaadministrationen inte beredd till, och det skulle med stor säkerhet resultera i minst lika stort lidande som invasionen av Irak. Om den syriska oppositionen fortsätter sin kamp, med eller utan militärt bistånd från omvärlden, kommer det också att resultera i omätligt mänskligt lidande under oöverskådlig tid framöver.

Så alternativet är egentligen bara ett – att och till varje pris stoppa våldet, även om priset är att Assad sitter kvar tills vidare.

Den slutsatsen drar också International Crisis Group, världens ojämförligt mest meriterade och erfarna tankesmedja när det gäller väpnade konflikter, i sin senaste rapport. Efter att ha gjort ungefär liknande analys som ovan redovisats hävdar ICG: Det är nu eller aldrig det måste ske – en politisk förhandlingslösning mellan Syriens regim och opposition.

Hur den ska åstadkommas kan förstås varken ICG eller någon annan säga i förväg. Just nu har för övrigt FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan i uppdrag av FN och Arabförbundet att försöka få igång just inomsyriska politiska förhandlingar. Och det kan vara ett hoppets tecken att Annan är klok nog att hålla knäpp tyst om sina känsliga samtal med parterna.

Ty en hållbar politisk lösning handlar om att båda parter – alla parter – måste vara beredda att bita i det sura äpplet.

För den syriska oppositionen innebär det att acceptera att Assad inte avgår omedelbart, hur sedan något slags samlingsregering eller maktdelning än ska se ut.

För Damaskusregimen innebär det att acceptera något slags internationell övervakning av att ingendera parten bryter mot en nödvändig vapenvila.

För oss i omvärlden innebär det bland annat att häva hittills beslutade straffsanktioner mot Syrien. Samt att både den syriska oppositionen och representanter för Damaskusregimen inbjuds som legitima parter i förhandlingar i exempelvis FN:s och Arabförbundets regi om hur man ska gå vidare i framtiden.

För samtliga parter krävs alltså att rucka på principer som man tidigare sagt sig aldrig vilja dagtinga med.
 
Text: Per Jönsson, associerad redaktör för UI-bloggen.

 

Tips:

Läs också Anna Lantz text "Kan Annan övertala Assad?".
Mer om Syrien hittar du också i landguiden.se.

 


Om UI-bloggen

Arkiv