Oljekonflikt kan öka spänningarna i Sydsudan


Av: Erik Persson

2012-03-13 |

Sedan oljekranarna stängts i Sydsudan ökar pressen på regeringen i Juba. Motsättningarna mellan Khartoum och Juba samt inflation och stigande priser på importerade varor riskerar att leda till interna oroligheter i Sydsudan.

När Sydsudan förklarade sig självständigt från Sudan i juli förra året återstod en rad svåra frågor att lösa. Bland annat hade man inte avgjort var gränsen mellan länderna skulle gå och trots oljans betydelse för regionen fanns ingen överenskommelse om hur intäkterna från den skulle fördelas.

I fredsavtalet från 2005 fanns en uppgörelse om att dela oljeinkomsterna lika, men vid självständigheten förra året upphörde avtalet.

I och med självständigheten hamnade omkring 75 procent av oljefyndigheterna i Sydsudan samtidigt som infrastrukturen för att transportera och processa oljan än i dag finns kvar i Sudan. Detta har lett till långdragna förhandlingar om priset för att transportera Sydsudans olja genom sudanesiska pipelines upp till Port Sudan vid röda havet. Sudan argumenterade för ett pris på cirka 32 dollar per fat, medan Sydsudan ansåg att priset borde ligga på runt en dollar per fat.

Efter långdragna oenigheter beslutade Sudans president Omar al-Bashir att beslagta sydsudanesisk olja som kompensation för vad Sudan ansåg vara inställda betalningar från Sydsudan. Sydsudans president Salva Kiir svarade med att stänga oljekranarna och sedan den 25 januari i år står hela produktionen stilla.

Försöken att nå en överenskommelse med hjälp av Afrikanska unionen har misslyckats och spänningarna mellan de båda ländernas regeringar har ökat. Sydsudan har upprepade gånger anklagat Sudan för att bomba områden innanför gränsen till Sydsudan, samtidigt som Sudan anklagar Sydsudan för att stödja rebellgrupper som opererar på sudanesiskt territorium. För några veckor sedan kunde man till och med läsa om att al-Bashir hade beordrat sina närmaste generaler att förbereda sig för krig.

Dessa spänningar är ett ständigt överhängande hot och säkerhetsläget är alltjämt instabilt. Det går inte att utesluta en ny fullskalig konflikt länderna emellan men oron för detta är påtagligt låg i Sydsudan. Bombningarna vid gränsen, stöd till rebeller och den hätska retoriken är inget nytt. En månad efter oljestoppet kan det nu ändå finnas anledning till oro i Juba, inte övervägande på grund av grannen i norr, utan på grund av den interna stabiliteten.

I takt med att Sydsudan avbrutit sina leveranser av olja har utländskt kapital, nödvändigt för import av basvaror, slutat strömma in. Oljan står normalt för 98 procent av den sydsudanesiska statens intäkter och redan från början stod det klart att det skulle krävas drastiska åtgärder för att klara den uppkomna situationen. Det börjar dock bli allt tydligare att vissa kostnader är svåra att dra ner på.

Sydsudans utgifter består till mer än 50 procent av löner till statsanställda, av dessa statsanställda återfinns en stor del inom landets säkerhetssektor. En åtstramningsbudget har diskuterats i flera veckor men man törs helt enkelt inte dra ned på de statsanställdas löner då det kan skapa oro bland säkerhetsstyrkorna, som inte alltid lyder under civil kontroll. Istället har regeringen beslutat att skära i andra delar av budgeten, men i för låg grad för att det ska vara långsiktigt hållbart.

Risken att den utländska valutareserven snart tar slut är stor. Internationella bedömare tror att det kan röra sig om mellan tre och en halv till sju månader medan företrädare för regeringen uppger att man har reserver som kan räcka från sju månader upp till ett år. Än så länge finns det inte heller några internationella lån tillgängliga för att stabilisera den ekonomiska situationen.

De låga inflödesnivåerna av utländsk valuta till Sydsudan riskerar att resultera i ett svagare sydsudanesiskt pund eftersom efterfrågan på utländsk valuta kommer att vara densamma. I och med att all mat som konsumeras i Sydsudans städer importeras från Kenya, Uganda och Sudan skulle det leda till att matpriserna i städerna ökar och inflationstakten riskerar att stegras.

Från centralbankens sida finns dock planer på att använda de utländska valutareserverna till att säkra importen av viktiga basvaror. Många antar också att FN och de humanitära organisationer som finns i landet kommer att hjälpa till att säkerställa människors grundläggande behov.

Inflation och högre matpriser leder dock i praktiken till samma resultat som nedskärningar av löner. Risken är att detta också skulle kunna skapa samma typ av missnöje som nedskärningar av de statliga lönerna. Det är inte bara statsanställda som skulle drabbas, utan även människor i den privata sektorn och de utan fasta inkomster. Bland de allra fattigaste i Sydsudans städer, det vill säga de som drabbats hårdast av de senaste årens höga inflation, finns det redan ett pyrande missnöje som riskerar att leda till oroligheter i Sydsudans urbana områden.

Frågan om hur stort missnöjet inom säkerhetsstyrkorna skulle bli kvarstår också, liksom frågan om hur stor kontroll regeringen har över säkerhetsstyrkorna. Detta är särskilt viktigt med tanke på att relationen mellan Sudan och Sydsudan just nu trappas upp, något som sker i en kontext av att båda sidor tidigare har stöttat grupper som vänt sig mot sina respektive regeringar/företrädare.


Text: Erik Persson, masterstudent i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Befinner sig just nu i Sydsudan genom Yngve och Maud Möllers stipendiefond som administreras av UI.

 


Om UI-bloggen

Arkiv