Japan ett år efter katastrofen


Av: Björn Jerdén

2012-03-11 |

För knappt ett år sedan, den 11 mars 2011, drabbades Japan av sin värsta naturkatastrof i modern tid. Förödelsen efter jordbävningen, tsunamin och kärnkraftshaveriet var både en ofattbar tragedi och en påminnelse om utsattheten för såväl naturens krafter som den mänskliga teknikens misslyckanden.

Efter tsunamin hoppades många japaner att den politiska eliten i Tokyo skulle bryta sig ur parlamentets långvariga stagnation och samla nationen inför det viktiga återuppbyggnadsarbetet. Men i stället skedde det motsatta och premiärminister Naoto Kan (Demokratiska partiet, DPJ) fick ägna större delen av våren och sommaren åt stridigheter med såväl oppositionen som egna partikamrater innan han slutligen avgick i augusti. När hans efterträdare Yoshihiko Noda (DPJ) i september för första gången träffade USA:s president Barack Obama jämförde Wall Street Journal det hela med ”speed-dating”. Noda var den fjärde japanske regeringschef som hade presenterats för Obama under hans då knappt treåriga presidentskap.
 
Nodas fem senaste företrädare tvingades alla mer eller mindre motvilligt bort efter omkring ett år. Faktum är att om man räknar bort den populäre Yuichiro Koizumi (Liberaldemokratiska partiet, LDP), som ledde Japans regering 2001–2006, har de 15 övriga premiärministrarna sedan 1989 tillsammans suttit endast 18 år.

Den japanska rikspolitiken har länge kännetecknats av svaga regeringar, interna partikamper, finansieringsskandaler och stadigt låga förtroendesiffror för landets politiker. Den politiska kräftgången har fört med sig en oförmåga att på allvar ta itu med landets utmaningar, såsom följderna av den globala ekonomiska krisen, en två decennier lång ihållande låg ekonomisk tillväxt, en hög statsskuld och följderna av en minskande befolkning.


De ekonomiska guldårens slut
Hur kommer det sig då att Japan – ett välmående land med relativt små motsättningar mellan olika befolkningsgrupper, ett spirande civilsamhälle och en 60-årig demokratisk historia – har så svårt att upprätta stabila regeringar?

Vi behöver gå tillbaka till det dryga halvsekel mellan 1955 och 2009 då den nuvarande oppositionsledaren Liberaldemokratiska partiet (LDP) i princip hade monopol på makten. Denna eras ”demokratiska enpartistat” borgade för en kontinuitet av stabila regeringar. Samtidigt byggde den politiska varaktigheten på att väljarna kände ett starkt förtroende för LDP:s förmåga att garantera stadigt förbättrade levnadsvillkor, något som också infriades under sextio- till åttiotalets ekonomiska guldår. Kontraktet mellan LDP och folket bröts dock i och med uppkomsten av Japans ekonomiska problem på 1990-talet. 1993 förlorade partiet för första gången regeringsmakten, under första halvan av 2000-talet skördade premiärminister Koizumi stora framgångar genom att lova att ”slå sönder” sitt eget parti och 2009 såg Japan slutligen ett maktskifte i och med DPJ:s historiska valvinst.


Men utan en hög tillväxt är det svårt för varje regering att blidka en majoritet av väljarna under en längre tid. Ett nytt varaktigt enpartistyre är därför osannolikt. Alltså återstår en ordning där två partier eller grupper av partier alternerar vid makten. Men för att skapa stabila regeringsunderlag krävs klara alternativ. Och här ligger en stor del av problemet. Varken DPJ eller LDP förlitar sig nämligen på tydliga ideologiska hållpunkter som samlar partiernas ledamöter. Utan ett samlande ideologisk kitt har partiledningarna svårt att hålla ihop sina
partigrupper. I stället får partifraktioner styrda av mäktiga enskilda politiker företräde. Resultatet blir partiutbrytningar, ideliga partiledarbyten och svårigheter att skapa stabila majoriteter i parlamentet. I politikernas frånvaro har dessutom tjänstemän tillskansat sig stor makt över utformningen av politiken.


Det till synes dysfunktionella parlamentet i Tokyo har fått många att peka ut kvaliteten på landets politiker som problemets kärna. De kontrasteras mot en upplevd samarbetsvilja och förändringsbenägenhet hos det japanska folket. Namnen på två av de nyaste partierna i parlamentet vittnar om detta: Nya reformpartiet och Res dig, Japan!. Frågan är vad ”förändring” ska innefatta.

Konfliktförsök
För att genomdriva reformer krävs starka partier med en klar ideologisk identitet. Denna identitet baseras i sin tur på ett tydligt ställningstagande i en för stora delar av väljarkåren viktig konfliktlinje. I Japan har detta aldrig åstadkommits. Den politiska kulturen motverkar i mångt och mycket en tydlig politisering av samhällsfrågor. Resultatet blir svaga partier, vilket i sin tur leder till svaga regeringar och politisk oreda. Hypotesen blir då att just bristen på konflikter i det japanska samhället – landets relativa harmoni – kan hjälpa till att förklara varför landets partisystem slits sönder av konflikter.

Det har förekommit försök att lyfta frågor till en avgränsande konfliktlinje. Konservativa politiker har förfäktat patriotism och traditionella värderingar, inte helt olikt de ”kulturkrig” som rått i Danmark och USA. Men de flesta japaner är ändå ljumt inställda till sådana frågor.

Vissa tycker sig i stället se tecken på en ny samlande politisk rörelse på vänsterkanten. I efterdyningarna av härdsmältan i Fukushima växte under sommaren och hösten 2011 en antikärnkraftsrörelse fram. Vid en demonstration i Tokyo i september rapporterades hela 60 000 deltagare. Akihiro Ogawa, antropolog vid Stockholm universitet, tror att det potentiellt kan vara startskottet på en vidare proteströrelse.

– De ledande krafterna i rörelsen utgörs av grupper som förlorat på landets högerpolitik. Kärnkraftsmotståndet kan komma att utvecklas till en generell protest mot ökade klyftor och osäkra anställningsvillkor, säger han.


Men än så länge har varken kritiken mot nyliberalismen, det konservativa ”kulturkriget” eller någon annan fråga format sig till den konfliktlinje den politiska scenen så väl behöver. Det japanska exemplet visar att strävan efter samhällelig sämja och kväsandet av konflikter kan få oväntade – och långt ifrån enbart gynnsamma – följder.

Text: Björn Jerdén, medarbetare på UI och doktorand i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Texten är tidigare publicerad i Internationella Studier nr. 1 2012 under temat "Damernas värld".


Om UI-bloggen

Arkiv