Pekingregimen söker ny legitimitet


Av: Rutger Palmstierna

2012-02-06 |

Kinas uppstigande till ekonomisk supermakt kräver ett nytt slags nationell legitimitet. Här får Konfucius harmonilära ersätta Maos arv av befrielsekamp och revolution.

I artikeln ”Passar Kina in i vår värld?” ställer jag frågan om Kinas konfucianska värdegrund är förenlig med den westfaliska ordningens jämlikhetsbaserade suveränitetsbegrepp. Detta exemplifieras med Kinas anspråk på havsterritorium i Sydkinesiska sjön och agerandet där. Mitt resonemang föranleder Astrid Nordin efter ett starkt kritiskt resonemang att ställa en motfråga:

”Om Palmstierna vill stödja ett mer jämlikt system, både i och mellan stater, och om nu "harmoni" är ett viktigt koncept i Kinas tradition, vore det inte bättre att söka efter och stödja de alternativa tolkningar av harmoni som ju faktiskt cirkulerar i och utanför Kina?” (Citatet är hämtat ur artikeln: Kinesisk tradition mer än kommunism.)

Mitt omedelbara svar på den frågan är nej. Kinas traditionella – förnationella – världsbild sammanfattas i ”Allt under himlen” eller Doutianxia eller Tianxia. Detta begrepp handlar om den del av världen som historiskt styrts eller dominerats av Kina. I denna har kejsaren – himmelens son – och dennes efterkommande genom utomordentliga egenskaper vunnit himmelens mandat att upprätthålla ordningen i världen för att bevara harmoni mellan himmel och jord. Detta sker främst genom kejsarens moraliskt föredömliga handlingar, som förväntas sprida sig ”som ringar på vattnet” först till byråkratin och därefter till folket i deras inbördes relationer.

Ordningen innehåller alltså såväl en kraftigt moralisk ton som en systematisk hierarki, som dock i många dynastier kompletterats med drakoniska straff för den som inte iakttar vad som krävs för att vidmakthålla harmonin. Syftet med de strikta reglerna (li) är att vägleda rätt handlande, vilket skapar harmoni. Brister detta – med början i toppen – störs harmonin, i vilket fall himmelens missnöje uttrycks genom naturkatastrofer (ofta utlösta av fiskala tillkortakommanden).

Det är alltså i detta sammanhang begreppen harmoni och samhällsordning kopplas ihop. Skälet till min skepsis mot den konfucianska harmonitanken är att den som statsfilosofi under 1900-talet gärna förenats med begränsningar av mänskliga fri- och rättigheter. Den japanska militärregimen 1925-45 är ett talande exempel, men tankemönster parallella med de konfucianska finns exempelvis i Indonesien och utnyttjades av både Sukarno- och Suhartoregimerna.

Det är synnerligen tankeväckande att dagens kinesiska ledare framträder som förespråkare för Kinas konfucianska arv.  När jag första gången kom till Kina – under kulturrevolutionen – drev kommunistpartiet en politisk kampanj ”att kritisera Lin Biao och Konfucius”. När jag lämnade Kina nära tre år senare hade kampanjens politiska fokus förskjutits till Deng Xiaoping, men grundtemat var fortfarande antikonfucianskt - ”Kritisera Deng Xiaoping och Konfucius”. Denna fras utelämnades i det kinesiska öppningstalet vid en svensk exportutställning i Peking en dryg månad efter Mao Zedongs död. Då tolkade den församlade internationella presskåren detta som en bekräftelse av de färska ryktena att Maos änka och övriga i ”de fyras gäng” arresterats – ett exempel på den Konfuciuskritiska linjens ideologiska betydelse i kommunistpartiets historia.

Denna linje går tillbaka till tiden för det konfucianska kejsardömets fall 1912, till det kinesiska kommunistpartiets framväxt ur den nationalistiska 4-majrörelsen som skyllde på konfucianismen för Kinas tillbakagång, och alltså också till den unge Mao Zedong som ett halvsekel senare drog i gång sina antikonfucianska kampanjer.

Mot bakgrund av det kinesiska kommunistpartiets antikonfucianska historia innebär det alltså något alldeles särskilt när dagens partiledare axlar manteln som bärare av Kinas långa historia, skriver in harmonibegreppet i partistadgan från 2007 och förespråkar social harmoni som central politisk linje samt etablerar Konfuciusinstitut runt om i världen.

Min förmodan är att detta återspeglar att regimen söker en ny legitimitet – fram till 1978 låg den i Kinas befrielse och revolutionära arv, därefter i förmågan att upprätthålla hög tillväxt. Samtidigt har den tillväxtstrategi som utvecklats sedan 1992 vidgat de sociala klyftorna och skapat nya spänningar, exempelvis nyligen i byn Wukan där folket lyckades avsätta sin korrumperade ledare. Det är här byggandet av ett harmoniskt samhälle kommer in. Samtidigt har de ekonomiska framgångarna skapat andra utmaningar för regimen. 

Inom den kommande tioårsperioden är det sannolikt att Kinas BNP per capita hamnar omkring 11000 dollar, att BNP till växelkurs blir större än USA:s, och att Kina alltså blir världens största ekonomi. Då befinner sig Kina på den ekonomiska utvecklingsnivå – ”medelinkomstnivån” – där det ekonomiska systemet måste byggas om. Produktiviteten och effektiviteten i användningen av produktionsfaktorerna jord, arbete och kapital måste höjas för att Kina inte likt exempelvis Malaysia ska fastna i ”medelinkomstfällan” på grund av oförmåga att ytterligare höja BNP per capita till höginkomstnivån. Alltså måste det ekonomiska systemet byggas om för att landet inte ska drabbas av en troligen destabiliserande nedgång i tillväxten.

Regimens dilemma är alltså att ekonomins växande komplexitet gör att den måste avhända sig kontrollen över jord, arbete och kapital, produktionsfaktorer som tills nu har varit basen för regimens maktutövning. Utvecklingen av ett harmoniskt samhälle – inklusive minskade klyftor mellan stad och land – kan alltså vara ett led i att omskapa den legitimitet som hög tillväxt hittills givit. Att samtidigt lyfta fram Kinas historiska arv stärker regimens legitimitet som bärare av Kinas kulturella identitet.

Jag förmodar alltså att detta är skälet till att det kommunistiska partiet valt att lämna sitt antikonfucianska arv, liksom man med reformpolitiken 1978 pragmatiskt lämnade det kommunistiska arvet. Och därför ser vi också en konfuciansk renässans som fångar upp de traditionella värderingarna i det kinesiska samhället. I detta perspektiv blir det också logiskt att Kina även gentemot omvärlden baserar sitt agerande på kärnan i det konfucianska tänkandet, harmonitanken. Att företrädare för Folkets befrielsearmé i höstas på svenska ISDP-institutet lade fram grundvalarna för en konfucianskt baserad utrikespolitisk doktrin, med harmoni och välvilja som nyckelbegrepp, kan alltså ses som en del av denna process.

Därmed blir det också intressant och på sikt komplicerande, att de konfucianska mönstren i det kinesiska samhället nu utmanas av vad som i praktiken är en ny kulturrevolution. Dagens ungdom – ”China on line” – gör uppror mot ”China off line”, det traditionella samhället. Inte minst handlar detta om unga kinesiska kvinnornas pågående frigörelse från kvinnornas traditionella underordning i den konfucianska ordningen, i kölvattnet på ettbarnspolitiken. Det som komplicerar är hur långt denna ”kulturrevolution” kommer att gå, eller hur långt den konfucianska harmonitanken kommer att bli förhärskande.

Det verkar som om Astrid Nordin misstänker att jag menar att allt blir bra om Kina utvecklas till att bli som Västerlandet, och att Nordin tolkar mitt inlägg som exempel på det modernistiska och holistiska synsättet att kineserna inte är annorlunda, bara efterblivna.

Tvärtom har jag ovan försökt visa att vi talar om en annan kulturkrets än den kristna, liksom jag menar att den islamiska kulturen är en tredje, och så vidare. Det finns alltså flera kulturkretsar, och de utvecklas i enlighet med en i deras värderingar och på dessa baserade strukturer inneboende, egen logik.

Samtidigt är denna Nordins förmodade observation inte helt fel: Kinas politiserade ekonomi – ”socialistisk marknadsekonomi”, där partiets politbyrå är landets högsta kreditkommitté – måste bli mer kapitalistisk och på det sättet ”som vi”. Denna politiska styrning av kapitalallokeringen var den underliggande orsaken till den asiatiska krisen i slutet av 1990-talet, och medförde djupgående förändringar i de finansiella systemen.

Men Nordins och mina vägar verkar skiljas åt på allvar när jag ställer det traditionella kinesiska harmonibegreppet mot den westfaliska ordningens princip ”om att alla stater är suveräna och jämlika. Denna knäsattes i Westfaliska freden 1648 och utgör kärnan i ’den westfaliska ordningens’ statssystem: principen om staters suveränitet och territoriella integritet gör deras suveräner till jämlikar inför Gud”.

Här avser jag enbart det förhållandet som uppstod med Westfaliska freden, då ordningen med det tysk-romerska kejsardömet som kyrkans världsliga arm upphörde.  Den ordning man i stället kom fram till, innebar inbördes jämlikhet mellan suveräna furstar: eftersom de protestantiska furstarna av olika digniteter frigjort sig från den katolska kyrkan och blivit suveräner, var begreppsmässigt deras enda överhuvud Gud, inför vilken de alla var likar.

Detta handlar alltså inte om det allmänna jämlikhetsbegrepp som utvecklades under upplysningstiden, blev politiskt faktum i den amerikanska självständighetsförklaringen – och därmed ett vapen mot dogmen om den absoluta monarkin ”av Guds nåde” som växte fram med den westfaliska ordningen. Inte heller handlar det om demokrati – det handlar enbart om den jämlikhetsprincip mellan suveräna stater, som konstituerades med den westfaliska ordningen och som fortfarande präglar det globala samfundet.

I underläge har Folkrepubliken Kina onekligen varit mycket effektivt i hävdandet av den westfaliska principen gentemot omvärlden som skydd mot utvecklingar av den typ som det kejserliga Kina erfor på 1800-talet.

Frågan den dag om 10-15 år, när Kina återigen blir världens största ekonomi, är i vilken grad den kinesiska regimen kommer att fortsätta att luta sig mot suveränitetsprincipens statsjämlikhet, eller i stället kommer att hävda harmonitanken? Jag anser det mer sannolikt att Kinas kommunistiska regim kommer att utnyttja idén om harmoni för att främja sina intressen. Med denna idé befarar jag att Kinas storlek kommer att åberopas för regimens större rätt i tvistefrågor, i enlighet med harmonitanken – i själva verket har jag redan hört detta hävdas, och då med hänvisning till de ultranationalistiska krafter vi båda nämner. Därmed hävdas en ojämlikhetsprincip, som kommer att underminera den westfaliska ordningens jämlikhetstanke – folkrättens bräckliga grund.

Det är här Kinas agerande i Sydkinesiska sjön sätter Kinas vägval på prov. Kina ratificerade FN:s havsrättstraktat 1992, genom att anta en lag baserad på havsrättstraktaten. I denna anges att det territorium som definierar Kinas territorialhav förutom fastlandet också omfattar Taiwan och öarna i Sydkinesiska sjön som är omstridda. Denna konflikt har förblivit olöst eftersom Kina insisterar på bilaterala förhandlingar medan övriga strandstater har sökt multilaterala förhandlingar och i en del fall löst konflikter i Internationella domstolen. 

Kina har valet att lösa konflikten i harmoni med övriga strandstater genom att härföra konflikten till multilaterala förhandlingar eller söka bilaterala lösningar i motsättning till de mindre staterna. En multilateral lösning innebär att det stora – och växande – Kina accepterar principen om jämlikhet mellan stater, uppnår harmoni med omvärlden men drabbas av inrikes, nationalistisk kritik för att vara eftergivet. Alternativet är att genomdriva bilaterala lösningar i konflikt med grannstaterna. Att göra ingenting blir allt svårare på grund av den prospektering av råvarufyndigheter som dessa driver.

Kommer Kina att välja den jämlika, multilaterala lösning som bottnar i den westfaliska ordningens princip om jämlika suveräner, eller fortsätta att kräva att grannstaterna anpassar sig till Kinas anspråk på öar de själva gör anspråk på?

Den lösning Kina till slut väljer kommer förvisso att prägla omvärldens syn på Kina som samarbetspartner.

Text: Rutger Palmstierna, gästskribent i UI-bloggen, konsult vid Macro Intelligence, tidigare sinolog, diplomat och bankman.



Om UI-bloggen

Arkiv