Privata företag dras in i fredsarbete


Av: David Carlsson

2012-02-03 |

Kan den privata sektorn utgöra en positiv kraft i konfliktdrabbade länder? Den frågan försöker FN, enskilda regeringar och forskningsorgan besvara genom nya initiativ på området. Samtidigt efterfrågar svenska och andra företag mer kunskap om hur de bör agera.


Under kalla kriget handlade FN:s fredsarbete mestadels om diplomati och medling mellan stater. Men medan direkt mellanstatligt våld till synes minskade under denna period vittnade den också om allt fler inbördeskrig. En central fråga för FN blev om det internationella samfundet har ett ansvar att ingripa militärt i syfte att stoppa våldet i sådana situationer – och därmed undergräva principen om staters suveränitet.

Enligt data från Uppsala universitet nådde antalet inbördeskrig i världen sin topp i början på 1990-talet, med då över 50 pågående konflikter. Tillsammans med Berlinmurens fall föranledde detta att fred och säkerhet som begrepp vidgades. Framför allt började ekonomisk underutveckling och bräckliga statsstrukturer nu tydligare uppfattas som säkerhetshot. Begreppen fred och utveckling förenades i en ömsesidig beroenderelation, ofta benämnd ”the security-development nexus”. Tanken att utveckling leder till säkerhet och fred, samtidigt som säkerhet och fred möjliggör utveckling, etablerades i globalt och nationellt policyarbete.

En konsekvens av detta är att den privata sektorn fått en allt mer framskjuten roll i FN:s arbete. Företagande betraktas allt oftare som en viktig del i säkerställandet av fred och utveckling, inte minst genom att bidra till den ekonomiska tillväxten. Samtidigt krävs att företag inte heller underblåser eller drar nytta av konfliktdynamiken i instabila regioner.”Do no harm”-principen har flitigt förespråkats i detta sammanhang, vilken innebär att företag varken direkt eller indirekt ska bidra till kränkningar av mänskliga rättigheter och väpnade konflikter.

För att företagen ska kunna leva upp till den principen krävs dock eget ansvarstagande. På uppmaning av FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan lanserade FN därför initiativet Global Compact år 1999. Syftet med initiativet är att göra företag uppmärksamma på och ta ett aktivt ansvar för tio internationellt erkända principer inom områdena mänskliga rättigheter, arbetsrätt, miljö och korruptionsbekämpning. I dag har över 6 000 företag anslutit sig till projektet, varpå de förbinder sig att årligen rapportera sina framsteg på respektive område.

Ytterligare ett tecken på FN:s fördjupade intresse för den privata sektorn kom 2005, när John Ruggie utsågs till "Special Representative of the United Nations Secretary-General on Business & Human Rights”. Med detta mandat satte Ruggie igång en mödosam process med huvudmålet att identifiera och klarlägga standarder för hur företag bör agera med hänsyn till mänskliga rättigheter. Resultatet blev en lista av konkreta åtgärder som företag bör vidta för att säkerställa att de inte kränker några mänskliga rättigheter.

Ruggie efterträddes i november 2011 av en större arbetsgrupp. Gruppen uppmanade då alla intresserade regeringar, företag och organisationer att ge sin syn på hur Ruggies arbete bör föras framåt. Den svenska regeringen uttryckte bland annat behovet av fler och bättre exempel på hur företag i praktiken ska kunna implementera ramverket.

FN:s vidgade agenda signalerar att stater inte längre är de enda viktiga aktörerna i fredsprocesser. Inte minst får företag allt mer inflytande i de samhällen de verkar i. Därmed ställs företag inför nya och allt större utmaningar. De har också större möjlighet att bidra positivt till fred och värnandet om mänskliga rättigheter.

Text: David Carlsson, stipendiat på forskningsprogrammet för försvar, säkerhet och utveckling.

Tips: Under 2011 tog forskare på UI fram ett analytiskt ramverk för hur den privata sektorns roll i fredsprocesser kan förstås och utvärderas. Rapporten heter Private Sector Actors & Peacebuilding och lägger grunden för UI:s fortsatta arbete på området.

 


Om UI-bloggen

Arkiv