Kurder bävar i skuggan av Bagdad


Av: Johanna Mannergren Selimovic

2012-02-03 |

Trots att Bagdad ligger långt bort fruktar kurderna i norra Irak för att våld och inbördeskrig ska nå även dem.

På en kulle mitt i Erbil reser sig det berömda citadellet. Det sägs vara världens äldsta bebodda plats – i över sjutusen år ska människor ha bott i gränderna som snirklar sig innanför murarna. Området är uppsatt på Unescos världsarvslista och ett mödosamt renoveringsarbete pågår, i hopp om att det ska bli en turistmagnet i ett fredligt Irak.

Det är bara en av många förhoppningar här i Erbil, huvudstaden i den semiautonoma kurdiska provinsen i norra Irak. Efter skräckväldet som Saddam Husseins regim utövade mot Iraks kurder (med gasningen av femtusen invånare i staden Halabja 1988 som kulmen) har ekonomiska och demokratiska strukturer börjat byggas upp. Den globaliserade världens strömmar av människor och kapital har hittat en fåra hit. Runt omkring citadellet växer stadens cirklar i vilda västern-stil. Blåglasade hotell, tomter utstakade i rutmönster på den vinterbruna slätten, kvarter efter kvarter av halvfärdiga cementstrukturer. Oljeprospektörer, biståndsarbetare och bankirer flockas. Förvånande ofta hörs svenska talas, många är de svensk-kurder som på senare år har återvänt.

Ända sedan USA tillsammans med andra västmakter upprättade en flygförbudszon på platsen efter det första Irakkriget för över tjugo år sedan, har kurderna kunnat utveckla sitt självstyre. Investerare har lockats hit av en växande oljeindustri och den hittills goda säkerhetskontrollen. Och trots ett begränsat utrymme för oppositionen att föra fram sin politik, ett växande religiöst inflytande och ett fortsatt förskräckande kvinnoförtryck, verkar demokratin ha fått ett visst fäste under senare år. Utan tvekan var irakiska Kurdistan en av de stora vinnarna under den amerikanska ockupationen 2003-2011. Och utan tvekan är alla jag träffar mycket bekymrade över den amerikanska sortin från landet. Alldeles för tidigt, menar såväl politiska företrädare som andra människor jag möter.

När det sekteristiska våldet nu trappas upp i Irak och det nya politiska systemet utsätts för påfrestningar, börjar osäkerheten krypa under skinnet. Pessimistiska analyser pekar på risken för inbördeskrig i Irak och säkerhetsbedömare tror på en förhöjd risk framöver även i irakiska Kurdistan, då miliser med huvudmål att destabilisera landet växer i makt och ekonomisk styrka.

Samtidigt blir relationen till regeringen i Bagdad allt mer spänd. Nyligen spillde den pågående regeringskrisen bokstavligt över gränsen då premiärminister Nuri al-Maliki åtalade vice-president Tariq al-Hashimi för att leda en sunnisk dödspatrull och planera terrordåd, och al-Hashimi flydde hit för att undgå häktning. Hot har hörts från Bagdad – om inte al-Hashimi utelämnas kommer det att få ”konsekvenser” för irakiska Kurdistan.

-Vi betalar för den här regeringskrisen inte bara med risk för ökat våld utan även ekonomiskt och socialt, menar Amal Jalal över kardemummadoftande te. Hon har länge varit aktiv inom ett av de ledande socialdemokratiska partierna i irakiska Kurdistan. Nu är hon medlem i provinsregeringens nyinstiftade råd för kvinnofrågor som sorterar direkt under premiärministern. Rådet är så pass nytt att plasten fortfarande sitter kvar på fönsterkarmarna.

Inte förvånande vill de kurdiska ledarna hantera krisen genom en federal lösning med långtgående maktdelning mellan framförallt kurder, shiamuslimska araber och sunnimuslimer. Den centrala trepartsregeringen där alla tre grupper är representerade bildades på kurdiskt initiativ, och som direkt reaktion på den pågående krisen har de politiska företrädarna för de olika sidorna bjudits in till en försoningskonferens i Erbil.

Irakiska Kurdistans premiärminister Barham A Salih har tydligt tagit ställning för ett sammanhållet Irak och för att vilja arbeta för långvarig stabilitet. Men hotet om ett totalt sammanbrott av landet väcker samtidigt till liv kurdernas nationalistiska vision om självständighet.
-För oss är självständighet i Kurdistan drömmen. Vi har fortfarande inte frihet. Men den drömmen kan bara förverkligas till priset av ett fragmenterat Irak, säger en universitetslärare i lingvistik som jag träffar.

Liksom många andra pekar han också på den regionala dynamiken: våldsamma grannar som inte vill ha ett självständigt Kurdistan. Turkiet bombar kurdiska bergsbyar regelbundet på den irakiska sidan i jakt på PKK-gerillan. Inte heller Iran eller Syrien skulle tveka att ta i med hårdhandskarna för att förhindra en utveckling som skulle kunna stärka de egna kurdiska minoriteternas krav på autonomi.

En analytiker på EU:s delegation i Bagdad ställer sig dock inte främmande inför tanken på att irakiska Kurdistan faktiskt skulle kunna driva fram självständighet. Förutom den regionala problematiken pekar han på ytterligare en tvistefråga som måste lösas - de omstridda områdena söder om själva irakiska Kurdistan där de oroliga städerna Mosul och Kirkuk ligger och som kurderna hävdar tillhör dem.

Även om drömmen om självständighet ständigt hägrar är det för flertalet kurder viktigare att säkerheten upprätthålls. Till skillnad från många andra delar av Irak kan invånarna i Erbil fortfarande njuta av ohejdad kommers i basaren runt citadellets fot. Besökare från när och fjärran kan i lugn och ro vandra runt och beundra den storslagna strukturen. Men oron är påtaglig. Hur länge till?

Text: Johanna Mannergren Selimovic, forskare vid Utrikespolitiska institutet och nyligen hemkommen från en resa i irakiska Kurdistan.


Om UI-bloggen

Arkiv