Muslimska bröder ger dubbla budskap


Av: Magnus Norell

2012-02-27 |

Egyptiska Muslimska brödraskapet tycks nu kunna köpslå med landets militär och samtidigt bli helt dominerande i regeringen. Det är inte vad demonstranterna på Tahrirtorget förra våren hoppades på.

Medan spänningen ökar i Egypten inför presidentvalet har fokus återigen riktats mot vinnarna i parlamentsvalet, Muslimska brödraskapet (MB). Kommer MB att tvingas moderera sitt budskap och söka koalition med mer liberala krafter? Eller kommer de att gå ihop med de än mer islamistiska salafisterna (som var valets verkligt överraskande vinnare med 25 procent av rösterna)? Och hur kommer MB att ställa sig gentemot generalerna i Högsta rådet för väpnade styrkor (SCAF)?

Ett sätt att försöka ta den politiska temperaturen på MB är att titta på vilka budskap de faktiskt går ut med. Vilka frågor är tunga och vad vill man på kort och lång sikt?

Somliga hävdar att valsegern kommer att tvinga fram en mer moderat politik där MB:s koalitionsbyggande främst riktar sig mot till exempel det liberala Wafdpartiet. Då hänvisar man till uttalanden från en del ledare som har hävdat, både före och efter valet, att MB (och dess politiska parti Frihet och rättvisa) framförallt är pragmatiskt och strävar efter ”gott ledarskap” och sund ekonomi.

MB:s slagord om att ”islam är lösningen” lever dock kvar och konflikten inom både rörelsen och partiet har varit tydligt redovisad i ett otal uttalanden från olika ledare.

I dag står MB inför en helt ny situation. Från att ha varit utsatt för förföljelse och motarbetats av Mubarak och hans föregångare sitter man nu som kungamakare i parlamentet – en inte helt lätt sits att hantera. Samtidigt står det klart och tydligt i partiprogrammet att den islamiska lagen, sharia, ska organisera olika aspekter av livet för både muslimer och icke-muslimer. Vidare har flera invalda företrädare för MB sagt att kritik mot islam eller sharia inte kommer att tolereras. Flera fall där advokater för MB:s räkning har anmält både individer och organisationer (även icke-muslimer) för att ha ”förolämpat islam” tyder på att yttrandefriheten kommit i kläm även efter valen.  

Även på det utrikespolitiska planet har MB aviserat förändringar, exempelvis att hålla folkomröstning om fredsavtalet med Israel. Ett avtal som hållit krig på avstånd i 30 år. Detta hot eller löfte (beroende på vem man frågar) bottnar i vetskapen om att fredsavtalet med Israel inte är särskilt populärt i Egypten. Egyptier som förespråkat kontakter med israeler (bland annat inom olika yrkesgrupper) har ofta uteslutits och stigmatiserats på olika sätt. Kontakterna har, från egyptiskt håll, endast varit av det mest rudimentära slaget och Israel (och judar i allmänhet) är ofta föremål för angrepp i press och media. En folkomröstning om avtalet skulle därför mycket väl kunna utmynna i att avtalet, om det inte direkt upphävs, i alla fall utsätts för krav på omförhandlingar. 

Det finns flera andra faktorer som talar emot att MB skulle moderera sig särskilt mycket efter valsegern. För det första är partiet Frihet och rättvisa helt och hållet styrt av rörelsen. MB:s 15 man starka ”råd för vägledning” har utsett samtliga partiets ledargestalter, och partiets första ordförande, Muhammad Morsi, är en välkänd ortodox ”hök”.

För det andra: den oväntade framgången för det salafistiska partiet al-Nour gör det ännu svårare för MB-partiet att slå in på en moderat väg. Att salafisterna (som först under 2011 bestämde sig för att delta i det politiska spelet) blev den näst största gruppen i parlamentet, gör att Frihet och rättvisa riskerar att förlora sympatisörer/väljare om de ses som ”svikare” från ”sann” islam – ett budskap det kan förväntas att Nour kommer att använda sig av vid varje försök av MB att kompromissa i sociala och samhälleliga kärnfrågor.

För det tredje så har Fred och rättvisa bjudit in al-Gamaa al-Islamiyah – en rörelse som är terrorstämplad av USA och EU – att ingå i en framtida koalition. Gamaa:s parti, Uppbyggnad och utveckling, fick 13 platser i underhuset, som en del av den islamistiska alliansen ledd av al-Nour. Inte heller detta är ett tecken som tyder på någon större vilja till moderation.

Att MB knappast har för avsikt att bli mer moderat framgår också av rörelsens reaktion på anklagelserna (och påföljande rättsprocesser) mot de icke-statliga organisationer (NGO) som sedan flera år arbetat med demokratifrågor i Egypten (det gäller inte bara amerikanska sådana). MB har ställt sig bakom de anklagelser som främst ministern för planering och internationella kontakter, Fayza Mohamed Aboulnaga, drivit (den enda minister som finns kvar från Mubaraks regeringstid). MB har vid flera tillfällen (senast nu i februari) anklagat dessa demokratiinriktade organisationer för att ”underminera” det egyptiska samhället och för att syftet är ”att sprida kaos i Egypten”. Varken MB eller SCAF är speciellt intresserade av amerikanska eller europeiska demokratiarbetare.

Sedan Mubarak störtades har utvecklingen snarast gått i en alltmer antiliberal och antivästlig riktning. Så har till exempel mer än 12 000 civilpersoner dömts i militära domstolar (fler än under Mubarak) och fredliga demonstrationer slagits ner med ibland mycket brutalt våld. De, i hög utsträckning unga individer, som drev på utvecklingen under januari och februari 2011 har i stort sett helt neutraliserats efter valet då mer liberalt- och vänsterinriktade partier som de stödde blev valets stora förlorare.

MB har i dessa konflikter ofta hamnat på samma sida som SCAF, även om man sedan valet alltmer drivit på för att SCAF ska ge upp regeringsmakten till en civil regering. De båda har i själva verket ett gemensamt intresse av att hålla ner mer västliga och liberalt inriktade krafter. Och i denna politik har man stort stöd i det egyptiska samhället. Exempelvis har MB anklagat Israel för att ”förstöra” al-Aqsa-moskén i Jerusalem och krävt ”omedelbara åtgärder” för att stoppa detta (inget sådan ”förstörande” pågår). En sådan åtgärd är, som påpekats ovan, att fredsavtalet (från 1979) med Israel skall underställas en folkomröstning. USA:s hot om att dra in det omfattande ekonomiska biståndet till Egypten om så sker, har inte haft någon effekt.

De flesta av de mer antivästliga och religiöst mer rigida ställningstagandena från MB:s sida, är inget man skyltar med för en västlig eller europeisk publik. Det märks inte minst vid en jämförelse mellan MB:s engelskspråkiga och arabiskspråkiga hemsidor under det senaste året.

Brödraskapets officiella engelska och arabiska webbplatser, IkhwanWeb respekitve IkhwanOnline, har helt olika inriktning och språkbruk. Så har den engelska ofta flera artiklar om demokrati, vikten av att sträcka ut en hand till den kristna (koptiska) minoriteten samt vikten av tolerans och pluralism. Den arabiska däremot har inte alls lika mycket av demokratifrågor och ofta artiklar där pressfrihet kritiseras (speciellt om det är MB som kritiseras). Vidare nämns kvinnofrågor ofta på IkhwanWeb, vilket nästan aldrig sker på den arabiska hemsidan.

Fientlighet mot USA (och naturligtvis Israel) är också framträdande på IkwhanOnline. Så till exempel har MB explicit avvisat Egyptens tidigare position som ett land tillhörande de mer moderata i Mellanöstern. Detta sägs nu vara ett sätt för USA att stödja ”kolonister och ockupanter”, en klar hänsyftning på Israel. I oktober förra året skrev en av det islamiska universitetet al-Azhars mest kända lärare, doktor Ismail Ali Muhammad, sex artiklar på MB:s arabiska hemsida som i sin antisemitism snarast måste jämföras med nazitidens alster. Rubriken var: ”Judarna är en källa till ondska och skada i alla mänskliga samhällen”. Artiklarna, som publicerades den 20-25 oktober, handlar om ”den judiska karaktären” och innehåller en mängd både klassiska och nyare antisemitiska angrepp på judar, från ”Sion vises protokoll” till förfalskande påståenden i bibeln och talmud. Dessa artiklar fanns inte alls på IkhwanWeb.

Det senaste årets spektakulära framgångar för MB och för deras än mer islamistiska bröder salafisterna visar på en olycksbådande trend för dem som närde förhoppningar om en mer liberal utveckling i Egypten efter Mubaraks fall. Den ofta framförda jämförelsen mellan Egypten efter Mubarak och Turkiet under islamistpartiet AKP, och dess ledare Recep Tayyip Erdogan, haltar betänkligt. Turkiets politiska system med dess inbyggda (om än ofullständiga) maktdelning (”checks and balances”) har ingen motsvarighet i Egypten. Vid Erdogans besök i Egypten förra året kritiserades han dessutom av MB för att han hävdat att islam kan, och bör, kombineras med sekulär demokrati.

Med en allt besvärligare ekonomisk situation (Egyptens valutareserv på 11 miljarder amerikanska dollar minskar med cirka 2 miljarder i månaden), turistnäringen i spillror och industrin på lågvarv, har situationen för de flesta egyptier inte förbättrats nämnvärt. I det läget ligger det nära till hands att skylla på utomstående (läs USA och Europa) samt vädja till medborgarnas lojalitet med islam och nationen.

Om MB därför köpslår framgångsrikt med militären (vilket verkar troligt) kan de sannolikt skapa en regerande koalition där de själva kommer att ha det största inflytandet (vilket är rimligt med tanke på den stora valvinsten). Men det innebär ett helt annat Egypten än det många hoppades på förra våren.

Text: Magnus Norell, forskningsledare på UI.


Om UI-bloggen

Arkiv