Kant har ersatt Lenin i Kaliningrad


Av: Ingmar Oldberg

2012-02-21 |

Den gamla preussiska Östersjöenklaven Kaliningrad har lämnat Sovjettiden bakom sig. Dock blandas nymodigheterna med vanvård och armod.

Kaliningrad är både en spegel av hela Rysslands utveckling och en unik region nära Sverige med sin östpreussiska bakgrund. Området har rentav en egen tidszon en timme före de baltiska staterna och en timme efter Moskva. Det är lätt att flyga dit och det är billigt.

Ett första intryck är att exklaven (med cirka 450 000 invånare) under 2000-talet förvandlats till en modern europeisk stad jämförbar med S:t Petersburg och Moskva. Detta beror på kombinationen av Rysslands ekonomiska tillväxt och områdets speciella ekonomiska status, som innebär tullfri utrikeshandel (med en omfattande smuggling) och investeringsförmåner.

I stället för den gamla slitna flygplatsen, som fiskeflottan tidigare förfogade över, möts man nu av en modern anläggning i glas och betong med rigorösa säkerhetskontroller. I stället för en smal väg längs gamla tyska alléer finns en bred motorväg in till staden, som byggs ut till de små kuststäderna. Man satsar på turism för rika ryssar som byggt sig fästningsliknande sommarhus och vill spela på kasino. Presidenten förlägger gärna toppmöten hit och har uppfört ett särskilt residens i den gamla bad- och kurorten Svetlogorsk.

Kaliningrads centrum har på kort tid förvandlats till oigenkännlighet. Där finns gallerior öppna dygnet runt, nya hotell typ Radisson, en kafékedja vid namn Kruasan och tyska pubar, medan det är svårt att hitta genuina ryska restauranger. Trafiken har ökat lavinartat reklam finns överallt.
 
400x299-Reklam-Kliningrad
Men vid sidan av allt det moderna i Kaliningrad bevaras och till och med utvecklas det sovjetiska och ryska i stadsbilden. Det enorma Sovjetpalatset (Dom Sovetov), som började byggas på 1970-talet men aldrig blev färdigt, står kvar som en modern ruin och kallas gemenligen för Monstret (nedan).
400x299-Monstret
Det ödsliga Lenintorget har bytt namn till Segertorget, Lenin-statyn har ersatts med ett krigsmonument, och på en sida av torget står sedan 2006 en ny ståtlig ortodox katedral, näst störst i Ryssland, samt ett kapell delvis finansierat av en tidigare guvernör (nedan).

400x299_katedral
Vid historie- och konstmuseet har uppförts en liten staty över Alexander Marinesko, ubåtskaptenen som i januari 1945 sänkte det tyska passagerarfartyget Wilhelm Gustlow med 9500 mestadels civila flyktingar i Östersjön – den värsta sjökatastrofen i historien. Marineskos pojklika utseende torde uppröra särskilt tyska turister.
400x299_Marineskostatyn
Det populära Oceanografiska museet nere vid floden Pregel har utökats med en vapenutställning längs kajen och på en udde finns ett nytt krigsmonument, som kröns av en staty över helgonet Nikolaj Undergöraren, som håller ett svärd i ena handen och en kyrka i den andra (nedan).
400x299_Kaliningrad
Kaliningrad illustrerar sålunda tydligt den allmänna regeln att krigsmakten och den ortodoxa kyrkan var för sig eller tillsammans blivit den ryska statens nya stöttepelare. Segern i andra världskriget har blivit den främsta legitimerande faktorn i stället för oktoberrevolutionen och marxism-leninismen.

De flesta besökare i Kaliningrad intresserar sig för spår från den preussiska tiden och hur de bevaras. Större delen av Königsberg förstördes i krigets slutskede, och alla överlevande tyskar flydde eller deporterades. Under Sovjettiden undanröjdes de tyska lämningarna, utom de i någon mening ”progressiva”, till exempel efter filosofen Immanuel Kant, som ansågs vara en föregångare till Karl Marx.

Nu efter kalla krigets slut och som ett led i vänskapen med Tyskland har Kant fått ställningen av stadens store son och universitetet omdöptes efter honom 2005. Då firades med pompa och ståt stadens 750-årsjubileum, för säkerhets skull i kombination med firandet av 60-årsjubiléet sedan staden och området blev ryska. Det pampiga medeltida preussiska slottet, vars ruiner togs bort 1969 för att ge plats åt Sovjetpalatset, har i sin frånvaro blivit en symbol för staden vid sidan av den gotiska katedralen. Denna lyckades man rädda och den har restaurerats med tysk hjälp. 2005 invigdes också en pseudotysk ”fiskeby” vid floden, som i själva verket består av hotell, restauranger och ett fyrtorn längs kajen (nedan). Baron von Münchhausen hyllas också där, eftersom han besökte staden två gånger.

Dock saknas ett element i stadsbilden, nämligen det judiska. Nazisterna förstörde nästan allt, och kommunisterna brydde sig inte om resterna. Ruinerna av den stora synagogan undanröjdes och i dess ställe sattes en cirkus, som fortfarande är kvar.

400x299_Kaliningrad-stadsvy
Men trots alla slags nymodigheter – kommersiella, rysknationella, kristna och pseudotyska – lever ett tungt sovjetiskt arv kvar i Kaliningrad, nämligen fattigdom och förfall. Bortom de centrala gatorna ser man överallt stora trista bostadshus, gropiga vägar och ovårdade parker, och på landet igenvuxna fält och övergivna bondgårdar. Ryssland har lång väg kvar till allmänt välstånd och social harmoni. I dumavalet nyligen fick Putins parti Enade Ryssland i Kaliningrad-området bland de allra lägsta siffrorna i landet. (Se tidigare blogginlägg "Putins valnederlag i Kaliningrad").

Text: Ingmar Oldberg, associerad forskare vid UI.


Om UI-bloggen

Arkiv