Syriens folkresning kapas av våldsmän


Av: Per Jönsson

2012-02-15 |

 

I flera månader har det stått klart att Bashar al-Assads regim i Syrien inte utan vidare låter sig störtas. Inte av demokratisträvande fredliga demonstranter, som brutalt slagits ned vid upplopp efter upplopp under snart ett år. Inte heller av de inhemska väpnade rebeller som gradvis blivit allt fler, delvis bestående av avhoppade syriska regeringssoldater.

I båda fallen framstår motståndarna till den drygt fyrtioåriga regimen som ohjälpligt splittrade – ideologiskt, politiskt, religiöst, etniskt, militärt och i synen på huruvida omvärlden bör ingripa eller om syrierna ska klara av saken själva. I den meningen har svagheten hos Syriens opposition hela tiden framstått som Assadregimens styrka, väsentligt viktigare än alla dess stridsvagnar, säkerhetsstyrkor och militära elitförband.

Men de senaste veckorna har andra element inom det väpnade motståndet intagit scenen med en våldspotential som uppenbarligen skakar härskarna i Damaskus. Det rör sig om stridsvana islamistiska gerillakämpar, ”jihadister” (gudskrigare) av både syriskt och utländskt ursprung, för vilka krossandet av landets sekulära statsmakt är långt angelägnare än syriernas önskan om frihet och demokrati.

Oroande tecken på sådana gudskrigares frammarsch märktes redan i början av sommaren då övriga syriers rudimentära väpnade motstånd mest bestod av skott i luften. I juni råkade regeringens säkerhetsstyrkor plötsligt ut för massiv beskjutning i staden Jisr al-Shugur som under några dagars strider krävde över hundra soldaters och polisers liv. Vad som egentligen skedde där är alltjämt oklart. Enligt såväl islamistiska hemsidor som anonyma västliga underrättelsekällor handlar det om syriska islamister med erfarenhet av att kämpa mot USA:s ockupation av Irak som nu använde sina stridsfärdigheter mot den hatade egna statsmakten.

Vid liknande krigsliknande sammandrabbningar i flera städer, framför allt Homs, under sommaren och hösten framstod det allt klarare att det väpnade motståndet inte kunde härröra från spridda spontana rebellgrupper. Knappast heller från den så kallade Fria syriska armén, som trots intensiv internationell mediebevakning aldrig varit någon match för Assadregimens arméförband utan snarare utgjort en alternativ karriärplattform för avhoppade – och inbördes konkurrerande – syriska officerare.

Mot slutet av 2011 fick attackerna mot den syriska krigsmakten en helt ny och hårdförare karaktär. Den 16 november utsattes flygvapnets underrättelsecentrum i Damaskusförorten Harasta för sprängattentat och beskjutning. Vem som låg bakom har hittills inte klarlagts. Men det var i två avseenden en pionjärinsats: aldrig tidigare hade en central militär anläggning angripits, och eftersom anläggningen var ytterst välbevakad avslöjade det att angriparen hade planerat aktionen noggrant. Detsamma har varit fallet med en rad allt tätare attacker mot krigsmaktens hjärta och nervsystem: bilbomber mot arméförläggningar och polisstationer, självmordsattentat mot armébussar och soldatkaserner, sprängningar av oljerörledningar och annan vital infrastruktur.

Allt detta har pågått parallellt med fortsatta blodiga sammandrabbningar mellan civila demokratiaktivister och regimen, med fortsatt höga dödstal. Och det har ackompanjerats av busvisslingar och fyrop från en omvärld som inte själv vågar ingripa men som inte heller tycks vilja notera att slaget om Syrien håller på att byta spelare och spelplan.

För den senaste upptrappningen av våldet är inte primärt en kamp mellan Assadregimen och ett frihetstörstande syriskt folk. I stället har militärt vältränade, väl finansierade och väl utrustade aktörer tagit initiativet på marken för att försöka åstadkomma det regimskifte i Damaskus som den fredliga, folkliga oppositionen inte är mäktig.

I viss utsträckning handlar det alltjämt om inhemska islamistiska Irakveteraner som bygger vidare på framgången från Jisr al-Shugur. Men till sin hjälp har de numera elitmilitärer från Qatar och - enligt israeliska underrättelsekällor - Storbritannien som hade en nyckelroll även vid störtandet av Kadafi i Libyen. Från Libyen har på sistone också anlänt jihadister med stridsvana från både irakiskt och libyskt gerillakrig, enligt vissa uppgifter utsända av den ryktbare Tripolibefälhavaren Abdelhakim Belhadj. Och från grannlandet i väster, Libanon, har sunniislamistiska frivilliga anmält sig med kalasjnikov och andra vapen i bagaget.

Det stora militära tillskottet i kampen mot Assadregimen kommer dock från grannlandet i öster, Irak. Därifrån strömmar nu till Syrien sunniislamister och arabnationalister som i åratal slogs mot den amerikanska ockupationsmakten och numera nästan lika intensivt bekämpar den shiamuslimska och Iranstödda premiärministern Nuri al-Malikis regering. Här rör det sig delvis om en vilja att återgälda de syriska jihadisternas tidigare stöd, dels om en både religiöst och politiskt styrd önskan att störta Assads alawitiska (pseudo-shiitiska) välde och därigenom beröva Iran dess främsta allierade.

I detta storpolitiska gerillakrigsföretag står syriska, irakiska och libyska gudskrigare långt ifrån ensamma. Förutom militära instruktörer från Qatar och säkert fler länder uppges Saudiarabien och flera andra oljeschejkdömen pumpa in de pengar som behövs för att höja kampen mot Assadregimen – och indirekt mot Iran – till en avgörande nivå. Ironiskt, eller skrämmande, nog anslöt sig häromdagen också terrornätverket al-Qaidas ledare Ayman al-Zawahiri till fälttåget mot Damaskus genom att uppmana muslimerna i Turkiet, Irak, Libanon och Jordanien att komma till de syriska rebellernas hjälp under stridsropet ”Framåt Syriens lejon!”.

Och, vilket är mer allmänt känt, inte heller Bashar al-Assar står ensam och övergiven. Både ayatollornas Iran och shiaislamistiska Hizbollah i Libanon ställer trofast upp med pengar, vapen och krigsmän bakom den syriska regim de har både stött och förlitat sig på i mer än tre decennier. Samtidigt envisas Ryssland och Kina med att – av egna maktpolitiska skäl – stoppa ett internationellt ingripande mot Damaskus i FN:s säkerhetsråd.

Så vad kampen om Syrien gäller är inte längre enbart en inomsyrisk fråga. En våldsregering som alltid förgripit sig på sina undersåtar har svarat med ännu mer våld när undersåtarna till sist reste sig och krävde frihet. Dessvärre har denna folkresning nu kapats av våldsmän med dunkla intressen. Och Syrien har förvandlats till ett stormaktspolitiskt slagfält.


Text: Per Jönsson, associerad redaktör UI-bloggen.

 


Om UI-bloggen

Arkiv