Mycket väsen för gamla EU-regler


Av: Björn Fägersten, Jakob Lewander

2012-02-14 |

Bara det faktum att alla EU:s stats- och regeringschefer sade sig vara nöjda efter förhandlingarna om en ny finanspakt visar att det hela handlar om en mycket kraftfull spark i luften.

Efter EU:s havererade toppmöte i december har svenska politiker våndats över Sveriges vägval. Ska vi tillsammans med Storbritannien stå utanför EU:s kärna eller ska vi följa med euroländerna mot en allt mer sammanflätad union? Av någon anledning har denna viktiga fråga i mångt och mycket reducerats till huruvida Sverige ska ansluta sig till den mellanstatliga finanspakt som officiellt kommer att antas i mars.

Frågan har de senaste månaderna splittrat regeringen, partierna och fackförbunden. Den svenska uppståndelsen är något förvånande då innehållet i pakten varken är särskilt nytt eller lär ha någon dramatisk effekt på eurokrisens förlopp. 

Är det måhända så att vi hellre diskuterar en teknisk pakts vara eller icke vara än de stora framtidsfrågorna som eurokrisen väcker? 

Vid Europeiska rådets möte den 30 januari enades Europas ledare om en ny finanspakt. Sverige lyckades förhandla sig till en plats vid särskilda eurotoppmöten som rör konkurrens och EMU:s framtida utformning. I övrigt betyder Fredrik Reinfeldts underskrift ur svensk synvinkel egentligen inte mycket mer än en välvillig dunk på euroländernas axlar: ”Vi gillar vad ni har gjort, bra jobbat”.

Kärnfrågan i finanspakten gäller hur euroländerna ska kunna fortsätta vara del av samma valutaområde utan att ha en gemensam finanspolitik. Svaret är tuffare regler som ska garantera ländernas budgetdisciplin.

Eurosamarbetet baseras på kriterierna i den nu 15 år gamla stabilitets- och tillväxtpakten som säger att budgetunderskottet inte får överstiga 3 procent av BNP och statsskulden får inte vara större än 60 procent av BNP. Om någon bröt mot reglerna kunde man bli bötfälld, men bara om man tog frågan till votering, vilket gjorde att stora stater kunde blockera straff. Denna frihet under ansvar degenererade än mer när Tyskland och Frankrike bröt mot reglerna och under flera år visade höga underskott. Det fanns inte heller några effektiva sätt att höja varningens finger när det var uppenbart att en stats ekonomi var på väg utför eller när ett land rapporterade in bedräglig statistik. Med detta som bakgrund har det funnits en stor medvetenhet om att reglerna måste skärpas.

Dessa tuffare regler infördes dock inte i och med den nya finanspakten utan i form av EU- kommissionens ”sexpack” som har skrivits under av samtliga medlemsstater och trädde i kraft i december 2011. Stora delar av det som Fredrik Reinfeldt skrev på i förra veckans finanspakt var alltså redan bestämt i sexpacket.

En nyhet i finanspakten är att medlemsstaterna förbinder sig att skriva in krav på budgetbalans i sin nationella lagstiftning eller helst i grundlagen. Detta ska dock snarare ses som en symbolisk gest då liknande krav på budgetbalans redan finns med i sexpacket som till skillnad från finanspakten är av överstatlig karaktär och därmed ändå står över nationell lagstiftning.

Det är även viktigt att påpeka att vid tillfällen då medlemsländer finner att andra stater inte lever upp till kravet på att införa budgetregeln i nationell lagstiftning så är det medlemsländerna själva – inte Kommissionen – som måste dra varandra inför domstol. Ett scenario som är mindre troligt – framför allt om det är något av paktens stora länder som syndar.

En annan nyhet är att finanspakten innehåller något bättre möjligheter att upptäcka problem på ett tidigt stadium jämfört med tidigare regler. ”Underskottsförfarande” är namnet på EU-ländernas lyxfälla, där alla stater får en serie mål som de måste uppfylla för att komma tillbaka till skuld- och budgetbalans. Alla utom tre euroländer befinner sig redan i underskottsförfarande och måste överlämna detaljerade beskrivningar av reformförslag och budget som ska få finanserna i balans. Euroländer med god balans (i nuläget bara Finland, Luxemburg, och Estland) måste hålla sig till en serie medelsiktiga mål och hålla sina budgetunderskott under 0,5 procent till skillnad från tidigare 1 procent. Syftet med detta är att varningsklockorna ska ringa när en medlemsstat sakta men säkert närmar sig det högsta tillåtna budgetunderskottet.

Kommissionen ges i den nya pakten en något starkare roll som övervakare, vilket också omfattar rollen att föreslå sanktioner och straffmekanismer för länder som avviker från sina besparings- eller reformplaner. Detta sker genom så kallad omvänd kvalificerad majoritet vilket innebär att en kvalificerad majoritet måste rösta emot ett sanktionsbeslut och inte tvärtom. Det nya omröstningsförfarandet fanns dock redan i sexpacket och nyheten är att det gäller på några fler områden.

Sammanfattningsvis innehåller den nya finanspakten ett antal förstärkningar av det gemensamma ramverket för budgetdisciplin. Dessa förändringar är dock små i jämförelse med de som introducerades i och med förra årets sexpack.

Desto viktigare är kanske frågan om vad som inte finns med i den nya finanspakten. Den nya finanspakten lär ha en marginell påverkan på dagens kris och frågan är om den ens kan hindra kriser i framtiden. Spanien och Irland var EU:s mönsterelever och följde reglerna till punkt och pricka men är ändå farligt nära statsbankrutt.  

De stora problemen med eurosystemet handlar om makroekonomiska skillnader som leder till obalans mellan länder och därmed skuldberg. Många av de länder som idag har störst problem har låg konkurrenskraft vilket leder till att de köper mer än de säljer. Andra länder som till exempel Tyskland säljer mer än de köper och samlar därmed andras pengar (eller snarare skulder) på hög. Dessa skillnader är svåra att hantera då valutakurserna är fasta och räntan samma för alla. Lägg till det faktum att alla stater har ansvar för sina egna banker och att dessa banker har ett ohälsosamt innehav av sina egna staters statspapper – papper som allt färre vill vara ägare till. Denna farliga spiral kommer inte att påverkas nämnvärt av den nya pakten.

Bara det faktum att alla stats- och regeringschefer sa sig vara nöjda efter förhandlingarna är ett tydligt tecken på att den nya överenskommelsen utgör en mycket kraftfull spark i luften från europeiska politiker. Detta har dock inte hindrat europeiska oppositionsledare att utlova omförhandling av pakten om de blir valda.         

Huruvida man anser att Sverige bör vara en del av den nya pakten eller ej beror såklart på ens politiska preferenser. Men om det är ekonomisk styrning från Europa man oroar sig för hade det varit naturligare att diskutera tidigare förändringar. Om man tycker att det är viktigt att tillsammans försöka rädda eurosystemet kan man hoppas att den nya finanspakten sänder en tydlig signal till tyska skattebetalare och den europeiska centralbanken om att svångremmen nu är maximalt åtdragen.

Först då kan europeiska politiker på allvar försöka lösa krisen genom att skapa tillväxt, utjämna obalanser inom Europa och verka för gemensamma lösningar vad gäller upplåning och nödhjälp till banker. I det läget vore det bra med tydliga svenska visioner om vilken roll vi vill spela i Europa och hur detta Europa bör se ut. 


Text:
Björn Fägersten, Europaforskare vid Utrikespolitiska institutet och Jakob Lewander, stipendiat vid UI under våren 2012 och knuten till UI:s Europaprogram.


Om UI-bloggen

Arkiv