Svårare förhandlingsläge efter omröstningen i FN


Av: Magnus Norell

2012-12-11 |

För ett tag sedan röstade medlemsländerna i FN ja till att stärka den Palestinska myndighetens status i generalförsamlingen. Men framgången för palestinierna och den prestigeförlust som det innebär för Israel, har lett till ett ännu sämre utgångsläge för framtida förhandlingar mellan parterna.

November blev en händelserik månad i den västra delen av Mellanöstern. Först trappades striderna mellan Israel och Hamas upp. Sedan kom den egyptiska presidentens försök att sätta delar av maktdelningen i Egypten ur spel och slutligen, den 29 november, hölls omröstningen i FN:s generalförsamling om att gradera upp Palestina till ”icke-medlemsstat”.

Samtliga dessa händelser kommer att få konsekvenser även på lång sikt. 

Konsekvenserna av de upptrappade stridigheterna mellan Israel och Hamas märks tydligast inom det delade palestinska lägret. Hamas som styr Gaza har genom sin beskjutning av Israel helt klart flyttat fram sina positioner och visat att man har stöd (inte bara retoriskt utan även ekonomiskt och politiskt) av tunga aktörer i regionen, såsom Egypten, Qatar och Turkiet medan den palestinska myndigheten (PA) med säte på Västbanken fått se sin ställning försvagas. PA:s prestigeförlust uppvägs inte av segern i FN, såvida inte det internationella samfundet på allvar låter sin retorik följas av konkret stöd. Det är värt att påminna om att den ekonomiska kris som PA står inför, till största delen beror på att utlovat bistånd inte levererats. En ironi i sammanhanget är att två av de länder som röstade emot resolutionen (USA och Israel) båda dominerar vad gäller stöd till PA. USA är i särklass största bidragsgivaren och i motsats till länderna i exempelvis Arabförbundet, har USA betalat ut sitt stöd i tid.

Abbas under press
Hamas kan förväntas dra så stora växlar på sin ”seger” mot Israel att påtryckningarna kommer att öka på den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas (Abu Mazen) att gå med på kompromisser så att nyval kan hållas och en gemensam regering för Västbanken och Gaza kan bildas. En konsekvens av en sådan utveckling är dock att utsikterna för några nya förhandlingar mellan Israel och PA blir ännu sämre (om några sådana över huvud taget är möjliga då det idag inte finns någon fredsprocess att tala om). Hamas kommer inte att ändra sin policy att inte erkänna Israel och inte heller ge upp sitt motstånd mot en tvåstatslösning.

Om det – mot förmodan – blir nya förhandlingsomgångar efter det israeliska valet 22 januari kan den palestinska sidan därmed domineras av en organisation som inte vill ha en fredlig långsiktig lösning (men däremot gärna vapenvilor och kortare överenskommelser). Det är svårt att vara optimistisk inför sådana odds.

Omröstningen i FN var en stor prestigeförlust för Israel (endast USA, Kanada och Tjeckien av de västliga demokratierna röstade med Israel och mot resolutionen), men det var en i stora stycken självförvållad kris. Om den israeliska regeringen varit mer offensiv i att försöka få till stånd nya förhandlingar, är det inte säkert att så många länder lagt ned sina röster i stället för att rösta emot. Den israeliska regeringens omedelbara svar på nederlaget i FN att godkänna planer på nya bosättningar, däribland planer på att bebygga det särskilt kontroversiella området E1 i Jerusalem, förvärrade situationen och renderade starka protester från i synnerhet Storbritannien och Frankrike. Paris hotade även med att dra hem sin ambassadör från Israel, något som aldrig hänt tidigare. Om den israeliska regeringen gör allvar av sina planer på byggandet av bostäder inom E1 skulle det innebära att konflikterna med Europa och USA kraftigt förvärras. För att inte tala om hur mycket det skulle försvåra eventuella framtida uppgörelser med PA.

Pyrrhusseger
För PA är segern i FN främst en Pyrrhusseger. Inget ändras direkt på marken och till syvende och sist måste man förhandla direkt med Israel. Det går inte att ”outsorca” fredsförhandlingar till någon annan (FN, EU etc). Och om atmosfären mellan PA och Netanyahus regering var dålig redan före omröstningen, har förhandlingsklimatet knappast blivit bättre nu.

Vid samtal som jag förde med företrädare för PA i Ramallah i november framkom det att det fanns (och finns) flera tunga aktörer inom myndigheten som inte var glada åt att Abbas tänkte driva detta till omröstning och som insåg att även om det moraliskt var helt rätt skulle det försvåra eventuella framtida förhandlingar helt i onödan. Med anledning av vad Abbas sade i FN om att omröstningen var ett ”födelsebevis” för Palestina, påpekade en av mina sagesmän att Palestinas födelsebevis redan är 65 år gammalt, det vill säga från den 29 november 1947 då FN:s generalförsamling antog den resolution som delade det brittiska mandatet Palestina i en israelisk och palestinsk del.

”Det är svårt att frigöra sig från tanken att om vi på den tiden hade haft någon som Saalam Fayyad , hade vi haft en egen stat nu…”, sade min sagesman syftande på PA:s regeringschef som stödjer en tvåstatslösning.

Ett grundläggande problem för hela den palestinska rörelsen är att även om ledare som Abbas och i synnerhet Fayyad klart och tydligt har tagit ställning för en tvåstatslösning, är det inget som på allvar presenterats för palestinierna i allmänhet. De strategiska implikationerna av en tvåstatslösning har aldrig presenterats som seriösa politiska alternativ som de palestinska väljarna kunnat ta ställning till, och för att bara nämna två tillfällen – Camp David 2000 med Clinton som värd och förhandlingarna mellan premiärminister Olmert och Abbas 2007-2008 – var det den palestinska ledningen som sade nej till färdiga förslag till en tvåstatslösning, med endast marginella territoriella ändringar av rådande gränser samt med östra Jerusalem som palestinsk huvudstad.

Låst läge
Drömmen om en enstatslösning där Israel en dag ”försvinner” finns kvar bland palestinier och underhålls av rörelser som Hamas och andra sunniradikala islamistiska grupper samt av regeringar runt om i regionen. Den nuvarande israeliska regeringens politik (som beslutet att bygga bosättningar i E1-området) och brist på stöd för PA (som ju ändå driver en tvåstatslinje) har bidragit till denna situation, och de palestinier som inser att en tvåstatslösning är det enda fredliga alternativet har svårt att se hur en sådan ska komma till stånd. 

Det israeliska valet blir nästa stora vattendelare (eller inte!), men det är inte sannolikt att i rådande klimat tro på några förhandlingsgenombrott, eller ens på några förhandlingar. Och i den frågan var inte omröstningen i FN till någon som helst hjälp, snarare tvärtom.

Text: Magnus Norell, associerad forskare vid UI.



Om UI-bloggen

Arkiv