Turkiet förtar sig som pånyttfödd stormakt


Av: Per Jönsson

2012-11-09 |

Den mjukislamistiska AKP-regeringen som framgångsrikt styrt Turkiet sedan 2002 har långtgående utrikespolitiska ambitioner. Men såväl Syrienkriget som eurokrisen och Turkiets egna ouppklarade inre sår förtar den nya turkiska diplomatins genomslagskraft.

Knappast någon kan förneka att Turkiet under tio år med premiärminister Recep Tayyip Erdogan och det styrande islamistpartiet AKP har förvandlats till en regional stormakt med högt uppskruvade ambitioner i alla riktningar.

Men kan Erdogan och hans stormaktsexpress i längden hålla upp farten och färdriktningen? Det var ingen tvekan om att den finska Turkietforskaren Hanna Ojanen satte fingret på något väsentligt när hon ifrågasatte AKP-diplomatins uthållighet, dess "sustainability" vid Utrikespolitiska institutets stora seminarium den 8 november: "A Political Giant Reborn? Turkey's Foreign Policy in the Wake of the Arab Spring".

Chefen för tankesmedjan Stratim, tillika AKP-parlamentarikern Suat Kiniklioglu ville först inte höra talas om att Turkiet skulle vara på väg mot något annat än nya djärva mål:

– Före 2002 uppfattade sig flertalet turkar som ett folk i Europas absoluta ytterområde och Turkiet som ett Natoland i Europas sydöstligaste hörn. Men i dag befinner sig Turkiet i ett absolut centrum - omgivet av Europa, Svarta havsregionen, Kaukasus, Mellanöstern, Medelhavsområdet och Afrika, bredde Kiniklioglu på med formuleringar som liknade premiärminister Erdogans när denne brukar tala om Turkiet som en integrerad del av "Eurasiafrika" – alltså hela tre kontinenter.

AKP-talesmannen ville också gärna framhålla att dessa nya vida vyer för Turkiet inte minst berodde på den av utrikesminister Ahmet Davotoglu namngivna "nollproblemsdiplomatin" – att Turkiet strävar efter goda förbindelser med samtliga sina grannar, särskilt tidigare problematiska sådana som Iran, Irak och Syrien, men också med stora och små stormakter som Ryssland och Israel, plus förstås Europeiska unionen.

Fast han medgav själv att Turkiets närmande till EU just nu präglas av ett slags "time out". Det beror förstås delvis på att stora EU-länder som Tyskland och Frankrike inte vill ha med muslimska länder i unionen. Och på att Europa självt sedan flera år brottas med eurokris och andra inre konvulsioner. Och på att Turkiet inte längre anstränger sig att leva upp till de så kallade Köpenhamnskriterierna för mänskliga rättigheter och rättssäkerhet.

Kiniklioglu föredrog dock att framhäva inomturkiska orsaker till det svalnande förhållandet mellan Bryssel och Ankara. Turkiet har helt enkelt kommit ifatt och gått förbi EU ekonomiskt, menade han, med sina åtta-tio procent tillväxttakt årligen sedan AKP-regeringen kom till makten 2002. Och det har satt sina spår hos turkarna själva: Vid sekelskiftet ville två tredjedelar av befolkningen komma med i Europaunionen - i dag har den andelen halverats. I turkiska ögon är alltså EU inte längre någon självklar magnet.

Med den så kallade arabiska våren tycktes också Turkiets och Erdogans anseende stiga dramatiskt. "Den turkiska modellen" blev ett efterföljansvärt begrepp för Egypten, Tunisien och andra arabländer som i likhet med AKP- Turkiet på något sätt ville gifta ihop islam med demokrati, påpekade professorn i Turkietstudier vid Lunds universitet Umut Özkirimli. Enligt flera opinionsmätningar ansåg vid mitten av 2011 sju av tio araber att det tidigare så föraktade Turkiet faktiskt kunde utgöra en eftersträvansvärd samhällsmodell för länderna i Mellanöstern.

–  Men så gick revolten i Syrien åt alldeles galet håll och Erdoganregeringen tvingades dramatiskt byta spår – från sin fleråriga omfamning av Assadregimen i Syrien till att bli den som skarpare än någon annan krävde Assads avgång. Och eftersom Assadregimen har stöd från både Iran och Irak har denna omsvängning inneburit sista spiken i den turkiska nollproblemsdiplomatins likkista, förklarade Özkirimli och illustrerade med en rad power point-bilder.

Redan dessförinnan hade det skurit sig verkligt rejält även mellan Erdogans Turkiet och Israel, först i samband med den israeliska invasionen av Gaza 2008–2009, därefter när israeliska soldater sköt ihjäl åtta turkiska aktivister i samband med att fartyget "Mavi Marmara" försökte bryta Israels blockad av Gaza år 2010. Eftersom Ryssland uppträder som bundsförvant till Damaskusregimen har Ankaras relationer även till Moskva surnat till rejält på sistone. Av tilltänkta noll problem i turkisk närdiplomati har det alltså på ganska begränsad tid blivit maximalt med allvarliga problem.

Men också på ett helt annat plan än den rena diplomatin riskerar AKP-Turkiets vidlyftiga utrikesambitioner att undergrävas. En stormakt som samtidigt vill vara en demokrati måste sopa rent framför egen dörr, framhöll Ayse Kadioglu, professor vid Sabanciuniversitetets Istanbul Policy Center.

– Det blir svårt att upprätthålla Erdogan-Davotoglus nya dynamiska strategi utan motsvarande reformer inom inrikespolitiken. Kanske gäller det framför allt den kurdiska frågan, där en lovande fredlig utveckling i början av AKP:s styre nu har förbytts i ett återfall till den gamla politiken att försöka militärt förinta de kurdiska rebellerna.

– Det gäller också rättsväsen och yttrandefrihet, där Turkiet nu har världsrekordet i antal fängslade journalister och där rättegångspraxis går åt fel håll. Och det gäller frågan om folkmordet på armenier för snart hundra år sedan som myndigheterna alltjämt vägrar tala klarspråk om eller låter medborgarna göra det.

Sådana inflammerade spörsmål kan inte i längden fösas under mattan, varken på hemmaplan eller gentemot utlandet om Turkiets regering vill göra anspråk på trovärdighet, varnade Ayse Kadioglu och avrundade med ett gammalt turkiskt ordspråk: "Den mark som döljer något glömmer aldrig".

Text: Per Jönsson, associerad redaktör vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Läs också Världspolitikens Dagsfrågor nr 10 2012: Det nya Turkiet: tio år med Erdogan

Tips:
Den 21 november anordnas ännu ett seminarium om Turkiet på UI: A Political Giant Reborn? - Part 2: Turkey's Soft Power

Tips
: På UI:s facebooksida kan du också ta del av Nathalie Besèrs stillbilder från seminariet.




Om UI-bloggen

Arkiv