Dalande popularitet för Frankrikes ”président normal”


Av: Ylva Lindahl

2012-11-08 |

När François Hollande vann presidentvalet i maj var det många fransmän som drog en lättnadens suck. Den sittande presidenten Nicolas Sarkozy var impopulär och förhoppningarna hos många väljare var stor om att en mer sansad president nu skulle ta nya friska tag för att hjälpa landet ur den djupa finanskrisen.

Efter ett halvår har Hollandes popularitetssiffror rasat till en rekordlåg nivå så långt in i mandatperioden. Bara lite drygt var tredje fransman säger sig ha förtroende för honom. Hela 64 procent är missnöjda med regeringen, enligt en opinionsmätning som tidningen Le Figaro publicerade vid månadsskiftet. En ungefär lika stor andel anser att Hollande inte visar auktoritet och att han har svårt att fatta beslut.

Vad orsakar då denna missbelåtenhet? Kritiken mot Hollande riktar sig inte lika mycket mot hans person som den gjorde mot Sarkozy, ”president blingbling”, som många ansåg vara alltför gåpåig och för förtjust i flärd och flashighet. Hollande uppfattas fortfarande som en ganska hygglig person och retar inte folk lika mycket som föregångaren. Hollande har själv profilerat sig som en vanlig man, ”un homme normal” som nu är ”président normal”. I folkhumorn kallas han bland annat Flanby eller herr Marshmallow – båda lite mjuka, dallriga sötsaker.

Men väljarna är i högre grad missnöjda med politiken och inte minst med vad som uppfattas som bristande initiativkraft och rena kommunikationsblundrar. Uttalanden från regeringen har ändrats, dragits tillbaka eller modifierats till oigenkännlighet. Nyligen drogs ett beslut om att höja reavinstskatten för småföretagare helt tillbaka efter bara några dagar, efter en uppmärksammad internetkampanj som en grupp unga entreprenörer låg bakom. Det har också kommit motstridiga budskap om den av franska socialister så omhuldade 35-timmarsveckan, som enligt lag gäller sedan 1990-talet även om den i realiteten till stor del redan är satt ur spel.

Budgeten som lagts fram för nästa år beskrivs som den tuffaste på 30 år – men regeringen säger att nio av tio fransmän inte kommer att drabbas direkt. I stället är det de välbeställda och stora företagen som ska beskattas hårdare. Fransmännen tycks dock inte riktigt tro på det. Ekonomin befinner sig i stagnation, och arbetslösheten som är den högsta på tio år fortsätter att stiga. Kritiker hävdar att regeringens insatser är alltför begränsade.

Det stärker bilden av den lite för ”mjuka” och obeslutsamma Hollande. Samtidigt balanserar hans image som en mindre skandalomsusad och mer värdig president än den stridbare Sarkozy på en ganska skör tråd. Den fick sig en törn redan i samband med valet till nationalförsamlingen i juni. Hans sambo, Valérie Trierweiler, inledde sin tid som rikets ”första dam” med att offentligt blåsa till strid mot hans expartner, Ségolène Royal. Trierweiler twittrade om sitt stöd för en kandidat som utmanade Royal inom Socialistpartiet, trots att hon var partiets officiella kandidat och trots att Hollande uttalat sitt stöd för Royal. Eller kanske just därför att Hollande uttalat sitt stöd – många uppfattade Twittermeddelandet som ett uttryck för småaktig svartsjuka.

Hollande gjorde vad han kunde för att tona ned situationen. Men många såg en politisk såpa som nu flyttat in i Élyséepalatset, inte minst som medierna tidigare hade rapporterat ingående om Hollandes relation med journalisten Trierweiler. Den blev känd när han lämnade sin mångåriga partner Royal – tillsammans har de fyra barn – strax efter hennes nederlag i presidentvalet 2007.

När Hollande kommenterade anklagelser om alltför försiktig politik i Le Monde i förra veckan kunde man lätt tro att han hade bevakningen av sitt privatliv i bakhuvudet: ”Det är svårt att utöva makt i dag. Det finns inte längre något överseende, någon respekt. Men det visste jag”, sade presidenten.

Text: Ylva Lindahl, frilansjournalist.

Tips: Mer om Frankrike hittar du i Länder i Fickformat som just uppdaterats.


Om UI-bloggen

Arkiv