Gazakrisen del 2: Israel och externa aktörer


Av: Magnus Norell

2012-11-21 |

Samtidigt som den nuvarande krisen i Gaza stärkt Hamas politiskt, har rörelsen förlorat en del av sin militära styrka och Hamas ledning kan förväntas önska sig en uppgörelse med Israel så snart det är möjligt. Efter brytningen med Iran och Syrien (Hamasledaren Khaled Mashal lämnade Damaskus tidigare i år) är det i Hamas intresse att liera sig med Irans och Syriens sunnidominerande arabiska fiender. I första hand Egypten och Qatar. Men till den gruppen räknas också Jordanien och Saudiarabien.

Parallellt med att man alltså stärkt sin politiska situation, har Hamas militärt förlorat en stor del av sitt under fyra år uppbyggda vapenförråd och de fördelar det medfört. Det gäller framför allt de lång- och mellandistansmissiler som den ovan nämnda ”Fajr 5” samt medeldistansmissilen M75. Vad gäller kortdistansmissiler har Hamas ett mycket stort förråd som israeliska angrepp näppeligen kan slå ut utan en markoperation. Dessutom är dessa förråd och avskjutningsramper till större delen gömda i eller nära civila hus och bosättningar. Eventuella angrepp, hur precisa de än är, lär leda till att civila dödas eller skadas. Flera missilanfall sker också med hjälp av distanskopplade avtryckare, så att även om israelerna ”ser” varifrån missilen skjuts är det inte säkert att det finns någon att skjuta tillbaka på. Detta är ett viktigt skäl till att civila palestinier dödats och skadats.

För Israel är den militära konflikten med Hamas inget självändamål. Och det är framförallt den mer kaotiska situationen i Gaza, där Hamas låtit sina islamistiska bröder i Islamiska Jihad och andra salafistiska grupper få för stort spelrum, som gjort att man valde att slå tillbaka nu (ända sedan våren 2011 har antalet missilattacker mot Israel ökat konstant).

Kan man få ett avtal som gör slut på missilbeskjutningen så tar man det. Ingen vinner heller val i Israel på att gå i krig och löst prat om att detta är en del i den israeliska valkampanjen visar bara på stor okunnighet om den israeliska politiska verkligheten. Regeringen Netanyahu har ett mandat att ta i med hårdhandskarna mot Hamas, men det är inget öppet mandat; en utdragen konflikt gynnar inte den sittande regeringen och helt klart är regeringen i Israel mån om att den pågående konflikten avslutas i god tid före det israeliska valet i januari. Därför kommer en markoperation att undvikas så långt det är möjligt. Och blir det ändå nödvändigt, kommer den att bli begränsad.

De mål som Israel först och främst hade med motoffensiven gällde framförallt Hamas långdistansmissiler, och till viss del medeldistansmissilerna. En stor del av dessa slogs ut under de första dagarnas angrepp, men pressen på Hamas (som man gör ansvarig även för de mindre gruppernas aktiviteter) lär fortgå till dess en uppgörelse är i hamn. Dessutom har det israeliska missilskyddet ”Iron Dome” visat sig mer effektivt än någon trott och till stor del neutraliserat  Hamas psykologiska fördel att kunna beskjuta Israel med mängder av raketer. Beskjutningen är naturligtvis fortfarande ett potent vapen eftersom det tvingar israeliska städer och byar att till stor del avbryta normal verksamhet, men förlusterna i människoliv kan åtminstone hållas nere. I politiska termer betyder det att den israeliska regeringen har ett brett mandat att låta operationen pågå så länge det anses nödvändigt.

Vad den israeliska regeringen också måste bestämma, är vilken palestinsk partner man vill se som sin huvudsakliga motpart. Ett politiskt allt starkare Hamas är knappast någon idealisk samtalspartner, även om Hamas mot förmodan skulle gå med på att förhandla med Israel om en fredsuppgörelse. Men utan betydande stöd från Israel (och USA och EU naturligtvis) är det risk att den palestinska myndigheten (PA) tappar än mer mark till Hamas och därigenom får ännu svårare att leverera ett långsiktigt fredsavtal med Israel. Det är ingen fråga som kommer att lösas före det israeliska valet i januari, men det är en fråga som, förr eller senare kommer att tvinga sig fram på dagordningen.

Andra externa aktörer som Qatar och Turkiet är beredda att låta Egypten sköta merparten av medlandet. Här gäller framförallt att bibehålla splittringen mellan Hamas och Iran, eftersom Iran fortfarande ses som det stora regionala hotet. Andra konflikter i regionen spelar i detta sammanhang en mer blygsam roll. Den nuvarande krisen speglar i första hand en stärkt politisk roll för Hamas, men visar också på interna motsättningar i Gaza mellan Hamas och mindre islamistgrupper. Islamiska Jihad:s position i konflikten gör att Iran har en perifer roll att spela i Gaza. Men tvärtemot vad en del bedömare i väst har hävdat, gynnas inte heller Iran av en utdragen konflikt i Gaza. Den iranska ledningens mål att skaffa sig möjlighet att på kort tid färdigställa ett kärnvapen, om man vill, sköts bäst om Irans allierade (som IJ i Gaza) inte har fokus på sig. IJ:s roll som Irans hantlangare i Västasien är omtalad och ett intresse för IJ gör också att Irans roll nagelfars, med medföljande risk för nya och tuffare sanktioner och med ökande konfliktrisker med Irans arabiska grannar.

 

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid Utrikespolitiska institutet.

Tips: Läs också Magnus Norells inlägg: Hamas och den Palestinska myndigheten.

 


Om UI-bloggen

Arkiv