Gazakrisen del 1: Hamas och den Palestinska myndigheten


Av: Magnus Norell

2012-11-21 |

Den nyligen upptrappade krisen i och kring Gaza började redan för snart 2 år sedan då den så kallade arabiska våren ledde till ett regimskifte i Egypten. Och trots att de nuvarande raket- och flygangreppen på ytan ser ut som om en upprepning av striderna 2008-2009, finns det avgörande skillnader som gör att även om det skulle bli någon form av israeliskt markangrepp, lär det knappast bli någon ”Cast Lead II”.

Den första och viktigaste skillnaden mot 2008 är att det är ett politiskt annorlunda mellanöstern nu efter omvälvningarna de senaste åren i regionen. Främst det faktum att Egypten har en islamistisk regering som i mångt och mycket stöder Hamas. Förra gången kunde Israel räkna med en egyptisk regering som gärna såg Hamas tvingas till eftergifter. Den israeliska vapenblockaden mot Gaza hade fullt stöd i Kairo. Idag har en rad egyptiska politiker och aktivister besökt Gaza för att visa sitt stöd, även om inget annat än humanitär hjälp kommit Hamas till godo (däremot har utvecklingen i Sinai sedan Mubaraks regim föll gynnat islamisterna där och den nya egyptiska regeringen har varken kunnat eller velat sätta stopp för Hamas införsel av större och mer långskjutande missiler). Flera andra högre politiker från länder i regionen har också visat stöd till Hamas genom att besöka området.

Detta visar också på en annan viktig skillnad gentemot för fyra år sedan; nämligen den betydligt starkare position som Hamas har nu. Hamas regering har visat att man kan styra Gaza och att man politiskt kan manövrera ut den palestinska myndigheten (PA) i Ramallah. I takt med att Hamas ökat sitt politiska stöd har man allt oftare ansträngt sig för att tala för hela den palestinska rörelsen, vilket ökat spänningarna med PA och den palestinska presidenten Abbas i Ramallah. Efter Hamas militärkupp 2007 – då PA med våld slängdes ut från Gaza – har organisationen ansträngt sig för att bli den främsta företrädaren för palestinierna.

Och eftersom man i många stycken lyckts styra Gaza mer effektivt än PA har gjort på Västbanken, finns det ett politiskt kapital att dra nytta av. Detta betyder att möjligheterna för Hamas och PA att nå en uppgörelse är lika små nu som innan stridigheterna blossade upp. Innan Qatars emir besökte Gaza i oktober, utövade han stort tryck på den palestinska presidenten Abbas att följa med honom och på så sätt lösa krisen mellan honom och Hamas. Det lyckades inte, vilket inte var så märkligt, eftersom motsättningarna mellan Hamas och Fatah/PA är så stora och inbegriper verkliga ideologiska skillnader, där Abbas och PA vill ha en förhandlingslösning med Israel som mynnar ut i en tvåstatslösning, något som Hamas motsätter sig. Det finns också en stor chans att dessa motsättningar kan öka om Hamas får igenom viktiga krav i de förhandlingar som nu pågår i Kairo. Dessa förhandlingar kompliceras vidare av att Israel knappast kommer att gå med på en uppgörelse som inte inbegriper den iranskstödda terrorgruppen Islamiska Jihad (IJ), något som gör att motsättningarna mellan Iran och Hamas också kommer att märkas i förhandlingarna.

Den starkare positionen gentemot PA har också balanserat det stöd man gått miste om sedan organisationen bröt förbindelserna med den syriska regimen och därmed också föll i onåd hos Iran. Detta är viktigt eftersom det framförallt är tack vare Iran som Hamas kunnat skaffa sig de mer långskjutande och träffsäkra missilerna ”Fajr 5” (Fajr betyder gryning på persiska). Denna ändrade position för Hamas gentemot Iran har också fått en direkt effekt på situationen i Gaza där IJ fortfarande har ett relativt starkt stöd (det är IJ som är Irans starkaste stöd på Gaza nu). Det är inte minst den organisationen som så att säga skjutit Hamas framför sig och tvingat Hamas att gå med på att låta IJ öka trycket på Israel samt att låta sina aktivister infiltrera Sinai från Gaza och därifrån försöka attackera Israel och olika egyptiska mål. Denna process som pågått sedan snart 2 år, är en viktig orsak till att israel alls valde att inleda sin motoffensiv. Hamas problem med sina mer extrema ideologiska bröder kommer, oavsett utgången av denna holmgång med Israel, att utgöra en huvudvärk för Hamas framöver.

Hamas starkare roll beror också på att man har en allierad i Egypten. Med en islamistisk regering i Kairo har Hamas en helt annan position i regionen. Det egyptiska stödet för Hamas kan också vara av godo för en eventuell uppgörelse om eldupphör (eller ännu hellre, en mer långsiktig uppgörelse). Med Egypten klart och tydligt i Hamas ringhörna, kan rörelsen vara tuffare i förhandlingarna än den skulle varit annars. Men detta är en tveeggad fördel för både Egypten och Hamas. För att Egypten ska kunna dra nytta av sin position måste de kunna visa att de kan leverera ett avtal, och det betyder att sätta viss press på Hamas att inte gapa över ett för stort stycke. För Hamas kan stödet från Egypten leda dem att tro att de är starkare än vad de är. Och även om Hamas knappast bekymrar sig över civila förluster (det slår ju främst mot Israel som kan framställas som brutal angripare), så är fortsatta israeliska angrepp inte önskvärda. Hamas förlorade under första dygnet en stor del av de långskjutande missiler som kunde nå längre in i Israel och fortsatta angrepp nöter ned Hamas militära styrka, utan att de kan ersätta förlusterna. 

Således är Hamas i detta skede av konflikten i ett läge som gör att nästan oavsett hur ett eventuellt eldupphöravtal kommer att se ut så har rörelsen stärkt sin politiska position. För den palestinska myndigheten, och för andra som önskar se en tvåstatslösning på konflikten mellan israeler och palestinier, är det dåliga nyheter.

 

Text: Magnus Norell, Senior Research Fellow vid Utrikespolitiska institutet.

 

Tips: Läs också Magnus Norells inlägg: Israel och externa aktörer.



Om UI-bloggen

Arkiv