Problemfyllt tioårsfirande för turkiska AKP


Av: Robin Söderberg

2012-11-02 |

Nu i november firar det turkiska Rättvise- och utvecklingspartiet, AKP, tio år vid makten. Men det som borde vara ett tillfälle att fira solkas av att landets tidigare så imponerande reformarbete nu i princip avstannat.

Den 3 november 2002 är ett datum som för alltid kommer att vara inpräglat i turkisk historia. Då vann AKP (Adalet ve Kalkınma Partisi) sin första valseger som sedan dess har följts av ytterligare två, senast i juni förra året. Därtill innehar partiet också presidentämbetet. Premiärminister Recep Tayyip Erdoğan, som tillträdde sin post först i mars 2003 på grund av ett domstolsbeslut, är sannolikt den mest framgångsrika turkiska ledaren sedan republikens grundare, Kemal Atatürk.

Under de fem år som följde efter den första valsegern gick en lavin genom den turkiska statsapparaten. Med Erdoğan vid piskan och ett hägrande EU-medlemskap som morot inledde den nya regeringen en reformperiod i vad som får beskrivas som ett närmast ursinnigt tempo. Reformarbetet omfattade allt ifrån banksystem och budgetprocesser till rättsväsende. Omvärlden stod närmast häpen. Vad var det egentligen som höll på att ske med landet som så länge uppfattats som ett närmast hopplöst fall?

De ekonomiska framstegen lät inte vänta på sig. Epitetet ”Europas sjuke man”, som Turkiet fått dras med alltsedan det osmanska rikets sönderfall, kunde nu en gång för alla förpassas till rullorna. Trots att landets viktigaste handelspartners de senaste åren drabbats hårt av allt från finanskris till inbördeskrig, vilket har inneburit stora utmaningar för turkisk export, har den ekonomiska utvecklingen fortsatt framåt.

Även om många ser positivt på den ekonomiska utvecklingen, är det på senare år allt färre som ser lika ljust på andra delar av reformarbetet. Denna period, från 2007 och framåt, sammanfaller med flera EU-medlemsstaters, däribland Frankrikes och Tysklands, allt större ovilja mot ett turkiskt medlemskap, även om tongångarna blivit något mer positiva på senare tid. EU-moroten är så gott som borta. Reformerna går trögt. Som en följd av detta har Turkiet rasat i flera globala index och får dessutom utstå hård kritik i flera nyligen publicerade rapporter.

Ta till exempel World Economic Forums senaste bedömning av olika länders konkurrenskraft. Där rankas Turkiets rättssystem nu som nummer 83 bland 145 länder. Men mer anmärkningsvärt – landet har tappat hela 27 placeringar sedan 2006 då reformarbetet gick på högvarv. På utbildningsområdet, där Turkiet placeras som nummer 74 i världen, har landet flyttats ned 18 steg. I andra fall har landet visserligen inte tappat placeringar, men heller inte rört sig framåt. Turkiet har till exempel fortfarande lägst sysselsättningsgrad och högst barnadödlighet – för att ta två disparata exempel – bland OECD:s samtliga medlemsstater.

EU-kommissionens årliga framstegsrapport för Turkiet är den mest kritiska på länge. Tonläget från Bryssel har blivit betydligt skarpare. Turkiet behöver göra ”betydande framsteg”, som man uttrycker det, på de flesta områden som rör de mänskliga rättigheterna och skydd för minoriteter. Rapportörerna nämner särskilt bristerna när det gäller yttrande-, förenings- och religionsfrihet.

Värst är läget kanske ändå för pressfriheten, vilket två andra av varandra oberoende rapporter tar upp. ”Regeringen Erdoğans åtgärder mot pressfriheten tillhör de kraftigaste i den nutida historien”, skriver den USA-baserade journalistorganisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) i sin rapport om det land som för närvarande har fler journalister i fängelse än något annat. Rapporten har för övrigt fått namnet ”Den turkiska pressfriheten i kris”.

Tankesmedjan Carnegie Endowment for International Peace konstaterar i sin rapport att myndigheternas hårda attityd har medfört att turkiska medier nu lever i skräck.

Födelsedagsfirandet till trots, lyckönskningarna och gratulationerna lyser med sin frånvaro. Det är snarare hårda paket Erdoğan och hans AKP fått sig tillsänt lagom till bemärkelsedagen. Väldigt hårda.

Text: Robin Söderberg är frilansjournalist och bor i Turkiets huvudstad Ankara. Han har också skrivit om Turkiet i ett nummer av Världspolitikens Dagsfrågor: Det nya Turkiet – tio år med Erdogan.

Tips: Du kan följa @RobinSderberg på twitter där han skriver om Turkiet.


Om UI-bloggen

Arkiv