Förlusten speglar ett splittrat parti


Av: Markus Balázs Göransson

2012-11-15 |

Mitt Romneys nederlag i det amerikanska presidentvalet beror delvis på en djup kris inom det republikanska partiet. Den före detta affärsmannen var den ende kandidaten som partiets olika falanger kunde enas kring. Hans misslyckande avslöjar de kraftiga motsättningarna som råder inom partiet.

Det anmärkningsvärda i höstens valresultat var egentligen inte att den sittande presidenten Barack Obama lyckades besegra Romney under en allvarlig ekonomisk kris utan att den republikanske utmanaren kom så nära presidentmakten, med 47,9 procent  av rösterna mot Obamas 50.6 procent.

Romney lyckades aldrig väcka någon större entusiasm bland republikanerna. Under primärvalet dröjde det länge innan han kunde säkra partiets nominering. Flera gånger låg andra kandidater – Rick Perry, Newt Gingrich, Herman Cain och Rick Santorum – före honom i opinionsmätningarna och det var med hjälp av en rad sexskandaler och felsägningar från konkurrenterna som han till slut kunde knipa nomineringen.

Likaledes förhöll sig det republikanska partietablissemanget skeptiskt till Romneys kandidatur. Flera ledande republikaner beskrev Romney som en kompromisskandidat eller som det minst dåliga alternativet, som partiet borde sluta upp bakom. När New Yorks förre republikanske guvernör George Pataki uttryckte sitt formella stöd för Romney tillade han att denne inte var någon ”perfekt kandidat” utan att han hade ”ett antal problem”. På liknande sätt antydde det unga republikanska stjärnskottet Marco Rubio att han hellre hade sett att andra republikaner ställt upp i presidentvalet.

Romney har tillskrivits en rad brister av partikamraterna. Han har sagts vara för liberal, för stel, för rik och för elitistisk. Men framförallt har han betraktats som alltför ombytlig i flera kärnfrågor, till exempel sjukvård, HBT-rättigheter, skattepolitik och abort. Under valkampanjen bytte han flera gånger ställning i viktiga frågor, i vissa fall radikalt, och han har följaktigen beskrivits som en kappvändare som saknar en stark ideologisk kompass.

Det slående är att det i stor utsträckning var just tack vare denna ombytlighet som Romney lyckades vinna det republikanska primärvalet och samtidigt kunde utarbeta en politisk plattform som kunde hota Obama i presidentvalet.

Den republikanske kandidaten visste att en tydlig och konsekvent politisk linje sannolikt skulle stöta bort viktiga grupper inom det splittrade partiet. Han var därför beredd att byta hållning när situationen krävde det.

Under primärvalet profilerade han sig mot andra republikanska kandidater genom att inta en mycket mer konservativ hållning än han tidigare gjort som guvernör i den liberala delstaten Massachusetts. Efter att han säkrat partiets nominering rörde han sig i stället mot mitten för att vinna kampen om landets mittenväljare.

I mycket speglar hans agerande de starka motsättningarna som råder inom det republikanska partiet och i USA i stort. Det finns ett brett spektrum av politiska riktningar bland republikanerna, bland annat högerkristna, nyliberaler, militarister och mer klassiska konservativa. Under den senaste mandatperioden kom även den så kallade Tea Party-rörelsen att få ett stort inflytande inom partiet och medverkade bland annat till att partiet skärpte sitt motstånd mot skattehöjningar.

Romney var tvungen att anpassa sitt budskap till många av dessa grupper samtidigt som han försökte hålla dörren öppen för mittenväljarna. Därför bör det inte förvåna att han flera gånger bytte ställning i viktiga frågor. Det var politiskt nödvändigt för att han skulle kunna samla det brokiga republikanska partiet bakom sig.

Men det hade också ett pris. Hans hållningslöshet bidrog till att många republikaner kom att hysa en stark misstro mot honom och det var länge svårt för hans kampanj att mobilisera kärntrupperna till stöd för honom. Romney undvek också att lägga fram konkreta vallöften då han var orolig för att dessa skulle stöta bort viktiga väljargrupper. Istället inriktade han sig på att kritisera Obama, en av få taktiker som fick brett stöd inom partiet. Men detta ledde i sin tur till att kampanjen kom att sakna substans och präglas av negativa budskap.

Strategin var ett vågspel. Republikanerna försökte att dölja sina inre motsättningar genom att å ena sidan stödja en kappvändare som var beredd att flörta med partiets olika flyglar och å andra sidan fokusera på att kritisera Obama.

När chansningen misslyckades drog det av skygglapparna från motsättningarna inom partiet. Dessa träder nu fram i all sin klarhet. Redan har framstående republikaner börjat peka finger åt varandra och vi kan vänta oss allt starkare tongångar inom partiet under de närmaste veckorna.

Republikanerna kan inte längre förneka att de är djupt splittrade. Det kommer att krävas självrannsakan och en beslutsamhet att ta itu med dessa splittringar för att partiet ska förmå att lyfta fram en stark kandidat med ett tydligt och framåtblickande budskap inför nästa presidentval år 2016.

Text: Markus Balázs Göransson, doktorand i internationell politik, Aberystwyth University.

Tips: Mer om USA-valet hittar du här: USA-valet på ui.se


Om UI-bloggen

Arkiv