Putin nöjd med Obama men många konflikter består


Av: Ingmar Oldberg

2012-11-13 |

Både den ryska ledningen och allmänheten är sedan sovjettiden fixerade vid USA och följde dess presidentval med stort intresse. Ett skäl är att Ryssland ser sig som en stormakt jämbördig med USA, ett annat att utgången i valet var genuint ovisst (till skillnad från vårens presidentval i Ryssland). Enligt opinionsundersökningar föredrog de flesta ryssar Obama framför Romney, och det tycktes ledningen också göra trots att president Putin sade sig kunna arbeta med vem som än blir vald.

Enlig kutymen gratulerade Putin Obama till valsegern och hoppades på fortsatt konstruktivt samarbete, vilket enligt honom hade en nyckelroll för att säkra en stabil och säker utveckling i världen. Putins Ryssland har uppskattat Obamas reset-politik, som gick ut på att förbättra relationerna med Ryssland efter problemen med Bush. Dennes planer att utvidga Nato till Ukraina och Georgien lades på hyllan. Start-3-avtalet i april 2010, som innebär en minskning av de strategiska kärnvapnen på bägge sidor, bekräftade Rysslands exklusiva status. Samarbetet mot internationell terrorism har fortsatt, och det bästa uttrycket för detta är att Nato fått transit genom Ryssland för transporter till och från Afghanistan. I våras uppläts en flygbas för att underlätta hemtransporter tills kriget avslutats 2014. USA stödde Rysslands inträde i WTO och en rysk-amerikansk presidentkommission med 21 arbetsgrupper har upprättats för att vidga samarbetet.

Men den ryska ledningen fick också en rad problem med Obama. Man delade inte riktigt hans vision om ett avskaffande av alla kärnvapen eftersom dessa ses som Rysslands bästa säkerhetsgaranti. Det värsta problemet är att Obama fortsatt företrädarens planer på ett missilförsvar inom Nato i Europa riktat mot framtida hot främst från Iran, vilket kan innefatta amerikanska baser i grannländer som Polen och Rumänien och i angränsande hav. Ryssland uppfattar planerna som egentligen riktade mot Ryssland och vill i stället ha ett gemensamt missilförsvar med gemensam hotbedömning och kontroll, samt delat ansvar för olika zoner. Man föreslår också att ”Europa” ska vara med som självständig tredje part. Om planerna genomförs har man hotat att lämna Start-3 och att placera kortdistansmissiler i bland annat Kaliningrad-området.

Ryssland har vidare motsatt sig USA:s sanktionspolitik mot Irans förmodade kärnvapenuppbyggnad och fortsätter sin handel med detta land. Man ogillar Obamas stöd för revolutionerna i Nordafrika, till exempel störtandet av Kadafi i Libyen (trots att Ryssland lagt ner sin röst i FN), och förhindrar nu FN-resolutioner riktade mot Assad-regimen i Syrien. Detta är gamla allierade till Sovjet, som USA och Nato nu kan få makt över.

Inte minst ogillar den ryska ledningen amerikansk påverkan på rysk inrikespolitik och kritik av Rysslands ”suveräna demokrati” och mänskliga rättigheter. Kritiken har bland annat tagit sig uttryck i stöd för den ryska advokaten Magnitskij, som dog i fängelse, genom svartlistning av inblandade tjänstemän. Som svar på kritiken har Ryssland startat en motkampanj. Man hotar upprätta en egen lista över amerikaner inblandade i domen mot den ryske vapenhandlaren Viktor Bout. Inför dumavalet 2011 utvisade Ryssland hjälporganisationen USAID, NGO-lagstiftningen har skärpts, och utrikesministeriet har gjort en genomgång av MR-brott i olika länder, där USA får mest uppmärksamhet (och även Sverige får en släng av sleven). Nyligen hade statsduman en speciell hearing om situationen i USA, där utrikesutskottets ordförande förklarade att Ryssland hade rätt att granska andra länder, eftersom det är ett av de ledande länderna i världen!

Överhuvudtaget har ryska ledare sedan sovjettiden föredragit konservativa, antiliberala amerikanska presidenter, typ Nixon och Reagan, från det Republikanska partiet, som setts som mindre interventionistiska och ideologiska, mer realpolitiska än demokrater typ Clinton och Obama. Bush junior bröt dock mönstret genom att vilja sprida demokrati i arabvärlden med vapenmakt (Irak 2003). Mitt Romneys tal om Ryssland som USA:s geopolitiske fiende nummer ett och hans kritik av Obamas ”flexibilitet” mot Ryssland upprörde vidare den ryska ledningen, även om det förstnämnda innebar ett erkännande av Rysslands särställning och kunde bortförklaras som valpropaganda. Ryska militärer och nationalister, som inte vill ha goda relationer med USA utan behöver ett yttre hot för att motivera militära rustningar och nationell samling, kunde också innerst inne hoppas på Romney. Men nu vann alltså Obama, som sökt förbättra relationen med Ryssland men länge fortsatt Bushs interventionskrig.

Utrikesminister Lavrov har förklarat att Ryssland önskar samarbete med USA på basis av jämlikhet, ömsesidig nytta och respekt. Man vill bland annat öka handelsutbytet, som ännu är litet, och intensifiera samarbetet i Stillahavsområdet och Arktis. Men det finns alltså en rad motstridiga intressen oavsett vem som är president i USA. Förhållandet mellan Ryssland och USA kan nog aldrig bli riktigt bra någon längre tid.

Text: Ingmar Oldberg, associerad vid UI:s forskningsavdelning.

 

Tips: Mer om USA-valet hittar du här: USA-valet på ui.se


Om UI-bloggen

Arkiv