EU alltmer politiserat


Av: Anna Takman

2012-11-12 |

Den finansiella och ekonomiska krisen har lett till en förskjutning inom EU. Beslut som tidigare fattades på nationell nivå har allt oftare kommit att hamna på EU:s dagordning, samtidigt som EU-missnöjet i medlemsstaterna ökar. 

UI:s fortbildningsdag den 23 oktober ägnades bland annat åt temat ”Kris i EU”. Frågorna som behandlades var de säkerhetspolitiska konsekvenserna av krisen, vilka vinnarna och förlorarna i den nya världen är, samt om ökad främlingsfientlighet följer i krisens spår.

Björn Fägersten, forskare vid UI, inledde med att påpeka att det egentligen handlar om flera kriser som drabbar EU. Dels är EU:s politiska system i kris och dess legitimitet ifrågasätts, dels är flera av medlemsstaternas ekonomier i kris och slutligen krisar EU som global aktör, där den arabiska våren och USA:s tillbakadragande från Europa ställer högre krav på EU:s internationella agerande. Fägersten menade att vi här och nu ser att säkerhet som politiskt område negligeras inom EU, där de politiska ledarna nästan uteslutande ägnar sig åt den pågående krisen. En effekt av krisen är att det politiska kapitalet som krävs för att utarbeta en långsiktig säkerhetspolitik saknas:

– Det finns lika lite politiskt kapital i Berlin och Paris som det finns ekonomiskt kapital i Aten, sade Fägersten.

EU har genomlevt och återhämtat sig från kriser förr, men den pågående är unik eftersom den slår mot själva fundamentet för EU-samarbetet: det politiska systemets folkliga legitimitet. Men även om krisen ger negativa effekter nu kan den på lång sikt – beroende på hur man ser på frågan – ge positiva effekter i och med att nya möjligheter öppnas upp för EU att bygga en gemensam säkerhetspolitik. Krisen har gett ledarna insikt om att EU-länderna inte har råd att agera på egen hand och de har förstått behovet av ett utökat samarbete. 

Robert Bergqvist, chefsekonom på SEB, gick närmare in på den ekonomiska krisen i Europas länder. Idag ser vi historiskt stora statsskulder i framför allt Sydeuropa. Enligt Bergqvist dras en tydlig gräns mellan nord och syd, en gräns som återspeglar förhållandena mellan de som har och de som inte har, mellan låntagare och långivare. Eurosamarbetet har ökat motsättningarna inom EU, de ekonomiska skillnaderna mellan nord och syd är större nu än vad de var vid samarbetets start. Bergqvist var tydlig med att det är Tyskland som är eurosamarbetets vinnare, och att det är Tyskland som nu bör agera solidariskt genom att ställa upp för övriga EU-länder:

– Det måste vara en ”United Debt of Europe”, en gemensam skuld. Det finns bara ett land med ekonomisk styrka och det är Tyskland.

Bergqvist menade också att EU måste ta ytterligare steg för att hantera den ekonomiska krisen. Den monetära unionen måste utvidgas med en bankunion, en ekonomisk-politisk union, en fiskal union och på sikt även en demokratiunion.

Anna-Lena Lodenius, journalist och författare, fördjupade sig i de sociala effekterna av den ekonomiska krisen. Är det så att krisen föder främlingsfientliga och populistiska politiska vindar i Europas länder? Lodenius menade att situationen inte kunde förklaras så enkelt, det finns exempel på länder där främlingsfientliga partier nått stora framgångar i krisens spår. Grekland är ett exempel. Sedan finns det även motexempel där populistiska partier gått bakåt eller försvagats under krisen, såsom i Nederländerna och Danmark. Frågan om populistiska partiers framgångar är enligt Lodenius beroende av nationella faktorer och är inget som kan förklaras genom att titta på den europeiska nivån. En faktor som förenat de olika nationalistiska partierna har dock varit att de framställt sig själva som representanter för folket och motståndare till den politiska eliten.

Med detta i åtanke är det kanske ändå möjligt att EU:s legitimitetskris, tillsammans med medlemsstaternas ekonomiska kriser, till viss del har orsakat eller förstärkt de populistiska och främlingsfientliga partiernas framgångar. Idag ser vi ett minskat folkligt stöd för EU, något som dessa partier gynnas av. Samtidigt tar unionen steg som alltmer involverar frågor som tidigare har varit de enskilda staternas ansvar. Den opolitiska tjänstemannatraditionen som EU tidigare framgångsrikt byggt sitt samarbete på verkar inte fungera i det fördjupade och politiserade samarbete som nu växer fram.

Text: Anna Takman, stipendiat på UI knuten till UI:s Europaprogram.


Om UI-bloggen

Arkiv