Turkiets Erdogan inväntar nya krigshot


Av: Per Jönsson

2012-10-05 |

Den omedelbara reaktionen från Ankara, Nato, USA och FN på Syriens granatattack mot Turkiet är att ligga lågt. I Turkiets fall beror försiktigheten inte minst på att man hukar inför att hamna i krig på två fronter.

Nej, Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan vill inte ha krig med Syrien. Åtminstone inte nu. Inte ens efter att fem turkiska civilpersoner dödats av syrisk granateld – den första allvarliga incidenten av det slaget sedan den syriska revolten utbröt för halvtannat år sedan.

Erdogans nu tioåriga AKP-regering försöker uppträda både tufft och statsmannamässigt gentemot det minst sagt besvärliga grannlandet. Omedelbart efter granatattacken på turkiskt territorium startade turkiska armén intensiv artilleribeskjutning av syriska militäranläggningar som uppges ha kostat åtskilliga soldaters liv. Strax efteråt godkände parlamentet att turkiska styrkor i nödläge får sättas in på både syriskt och irakiskt territorium.

”Turkiet är en stat som är i stånd att försvara sina medborgare och gränser. Ingen ska försöka sig på att testa vår beslutsamhet på den punkten. Men vi skulle aldrig ha intresse av att själva starta ett krig”, var premiärministerns egen kommentar till skottväxlingen. Samtidigt underströk Erdogans säkerhetspolitiska rådgivare Ibrahim Kalin att ”Turkiet vill inte ha krig med Syrien”. Och landets energiminister Taner Yildiz poängterade att Turkiets stora leveranser av elektricitet inte kommer avbrytas eller att andra turkiska sanktioner ska införas mot Syrien.

Inte heller USA, Nato eller FN visar intresse för militära åtgärder mot Syrien. Enligt amerikanska UD var Turkiets vedergällningsbeskjutning en ”lämplig och proportionerlig åtgärd avsedd att försvara Turkiets suveränitet”. Vid ett hastigt inkallat möte med Natoambassadörer uppmanades Syrien att omedelbart avbryta sina ”flagranta överträdelser av internationell lag”, men ingen nämnde ens Nato:s kollektiva försvarsartikel 5 som möjliggör väpnat ingripande när en medlemsstat hotas. Och vid ett extra möte med FN:s säkerhetsråd krävde man enhälligt (alltså även Syriens skyddsmakter Ryssland och Kina) att Damaskusregimen ska fullt ut ”respektera sina grannländers suveränitet och territoriella integritet”. Alltså inga hot om militära eller andra allvarliga straffåtgärder.

Så något överhängande hot om krig kring Syrien föreligger knappast. Från turkiskt håll verkar man till och med anstränga sig för att bilägga krisen, att döma av vice premiärminister Besir Atalays påstående att ”vår syriska motpart har gjort vad den kan. Syrien har erkänt vad man gjort, man har lovat att dylika incidenter inte ska upprepas igen, och man har bett om ursäkt”. Fast det var inte precis vad Syriens FN-ambassadör Bashar Jaafari framförde inför säkerhetsrådet – i stället påpekade han att hans regering inte har bett om ursäkt utan avvaktar en utredning om vem som avlossat granaterna mot Turkiet.

Detta är åtminstone andra gången på mindre än ett halvår som Turkiet uppträder försiktigt, eller lite eftergivet, eller kanske statsmannalikt efter att landet drabbats direkt militärt av striderna i Syrien. När ett turkiskt militärt spaningsplan sköts ned i juni strax utanför Syriens kust fälldes många hårda ord från Ankara och dess alliansbröder inom Nato. Men inget egentligt skedde och Syrien bad inte heller då om ursäkt.
Uppenbarligen känner sig Erdogans regering trots sina högtflygande stormaktsambitioner nödsakad att avvakta och ligga lågt i den uppenbarligen okontrollerbara krisen kring Syrien.

”Vi befinner oss nu i ett mycket kritiskt nationellt läge. Vi ställs inte enbart mot Syrien, utan också mot dess uppbackare Iran och Irak, liksom Ryssland och Kina. Och bakom oss står ingen mer än USA med en provokativ attityd och tomma löften”, skrev tidningen Milliyets kolumnist Melih Asik i en flitigt citerad kommentar dagen efter gränsincidenterna.

Till saken hör att Erdogans Turkiet har inte blott en, utan två potentiella fronter för storkrig att ta hänsyn till. Förutom Syrienrevolten har den kurdiska separatistgerillan PKK det senaste året trappat upp sina attacker till den grad att turkiska regeringen och krigsmakten tid efter annan rapporterar om stora sammandrabbningar med många hundra döda på bägge sidor. Eftersom PKK:s broderorganisation i Syrien PYD sedan i somras upprättat en självständig kurdisk enklav vid gränsen mot Turkiet fruktar nu Ankara att det kurdiska separatistkriget ska spridas dithän att den turkiska krigsmakten inte har möjlighet att föra två krig samtidigt – mot Syrien och mot den kurdiska gerillan.

I det sammanhanget framstår nya läckor från israelisk underrättelsetjänst som redovisas av nätsajten Debka som både begripliga och alarmerande. Enligt Debka har turkisk militär i samband med vedergällningsbeskjutningen efter gränsincidenten passat på att med tunga haubitsar fullkomligt rensa en tio kilometer bred remsa på syriskt territorium längs den gemensamma gränsen.

Om uppgifterna stämmer kan Turkiet därigenom ha försett de syriska rebellerna mot Assadregimen i Damaskus med värdefullt operationsområde för egna attacker, vapentransporter och flyktingomhändertagande – utan att Ankara formellt sett inleder krig mot Syrien. Och samtidigt ha försvårat för PKK-PYD:s separatistkrigare att ytterligare utvidga den kurdiska självständighetskampen.

Text: Per Jönsson, associerad redaktör Utrikespolitiska institutet.

Tips:
Läs också frilansjournalisten Aron Lunds UI Brief No 13 – ”Syrian Jihadism” där han undersöker vilken roll jihadister spelar i upproren i Syrien. I rapporten förs en diskussion om vilka drivkrafter som ligger bakom islamisternas kamp om inflytande. Läsaren får avslutningsvis en genomgång av de extremistgrupper som kämpar mot regimen i Syrien.

Vill du veta mer om Turkiet kan du också läsa Världspolitikens Dagsfrågor nr 4 2012: Det nya Turkiet: tio år med Erdogan.



Om UI-bloggen

Arkiv