Nu måste EU hitta nya vägar framåt


Av: Kjell Goldmann

2012-10-24 |

Utrikespolitik och identitet hör samman. För att komma till rätta med bristande trovärdighet och splittring inom EU bör den gemensamma utrikespolitiken ges en mer framträdande roll.

Ingen vet vart eurokrisen leder. Enligt George Soros i New York Review kommer eurons på sikt oundvikliga sammanbrott att efterlämna ”ett arv av ömsesidig misstro och fientlighet” och det europeiska projektet är tillbaka vid utgångspunkten. En annan uppfattning är att Europas ledare, skrämda av de enorma konsekvenser ett sammanbrott skulle ha, kommer att gå med på sådant ”som de idag inte ens kan tänka sig”. Det skriver Alain Minc i samma tidning.

I båda scenarierna utsätts den europeiska gemenskapen för en mycket stor påfrestning. I det förra hotar allt att falla sönder. I det senare skymtar ett EU i tre hastigheter, som man brukar kalla det. Euroländerna fortsätter framåt och fördjupar sin politiska integration. Mellangruppen, inklusive Sverige, står kvar där den är. Storbritannien och kanske ännu fler går bakåt i stället för framåt och begär omförhandling av villkoren för sitt medlemskap.

Uppgiften är densamma i båda fallen: att rädda vad som räddas kan av det EU som (på rimliga grunder) belönats med Nobels fredspris.

Den gemensamma utrikespolitiken kan komma väl till pass. Inte mycket går upp mot utrikespolitik när det gäller att manifestera identitet.

Inte så att EU:s splittring skulle kunna överskylas av en gemensam maktpolitisk offensiv. Sina makt- och säkerhetspolitiska intressen kommer de 27 medlemsstaterna att bevaka på annat sätt. Däremot skulle ett splittrat EU kunna satsa på det slags utrikespolitik som går ut på att manifestera gemensamma ideal. Kostnaderna för en sådan politik är vanligtvis små och riskerna begränsade, men utdelningen i form av identitet behöver inte vara att förakta.

Att koppla ihop utrikespolitik och identitet är en gammal idé i det europeiska samarbetet, manifesterad redan i den ”Deklaration om europeisk identitet” som utrikesministrarna avgav i Köpenhamn 1973. Som kompensation för eurokrisen skulle EU målmedvetet kunna förstärka tre av sina internationella roller: som pådrivare i globala frågor, som aktivist för mänskliga rättigheter och som medlare i svårlösta konflikter. En fjärde roll kunde ha varit som Nobelprisbelönat föredöme för andra regioner, men denna roll blir svår att spela med framgång efter eurokrisen.

Som pådrivare har EU manifesterat sig inom klimatområdet. Resultaten är inte så stora: alla minns klimatmötet i Köpenhamn. Men särskilt om Mitt Romney vinner det amerikanska presidentvalet kommer en europeisk motvikt att behövas. I alla händelser kan EU:s fortsatt påskyndande insats i klimatfrågan bidra till att reparera en skadeskjuten europeisk identitet. Jag har ingen överblick över den globala agendan, men säkert finns andra områden där det är lika naturligt för EU att gå fram med en beslutsam linje.

Det är också en naturlig ambition för EU att ställa upp som den pålitliga försvararen av mänskliga rättigheter och demokrati. Här finns flera instrument att spela på: diplomati, bistånd, föredöme och någon gång militär intervention. Den nya supermakten Kina motsätter sig principiellt sådan inblandning i andra länders inre angelägenheter (se tidigare inlägg i ui-bloggen: Kinas makthavare: Historien står på vår sida), och en skärpt strid om detta mellan Bryssel och Peking vore inte så dum för ett EU som vill blåsa nytt liv i sin gemenskap.

Att i detta sammanhang påminna om närområdet i söder ligger nära till hands. En huvuduppgift för EU kunde vara att planmässigt främja en positiv politisk utveckling i arabvärlden, kanske med associationsavtal som mål. Problemet vore den islamofobi som är spridd bland EU:s medborgare (se tidigare inlägg i ui-bloggen: Muslimer, multikulti och myter). Att bekämpa europeisk islamofobi vore därför en del av en europeisk arabvärldsstrategi.

Återstår rollen som medlare i svårlösta konflikter. EU bör bättre kunna utnyttja sin kapacitet för internationell konflikthantering. En konflikt där en konstruktiv insats skulle behövas är den mellan Israel och palestinierna. Alla hänvisar till USA, men varje amerikansk administration har trovärdighetsproblem på grund av uppslutningen kring Israel i amerikansk opinion. EU har motsatt belastning: många i Israel uppfattar det Europa där förintelsen ägde rum som antiisraeliskt.

Ska EU kunna åstadkomma något i denna konflikt behövs därför ett förarbete för att ge Europa trovärdighet på båda sidor, inte bara på den palestinska. I denna konflikt skulle EU behöva ta det lugnt med att säga ifrån. Rollerna som kritiker och medlare går inte ihop. Man får prioritera, och prioriteringen borde vara enkel i detta fall.

Men, kan man fråga, skulle verkligen EU i splittringens stund kunna enas om en ambitiös utrikespolitisk strategi? Ja, institutionerna är på plats. Den gemensamma utrikespolitiken är etablerad sedan länge, och dess ställning är förstärkt i Lissabonfördraget. Det är inte fråga om att uppfinna något nytt utan om att vidareutveckla något som redan finns.

Dessutom: det europeiska projektet har burits upp av en bred koalition av liberaler, kristdemokrater, konservativa, socialdemokrater och gröna. I ett läge när nationella motsättningar hotar att ta över vore det naturligt om de krafter på vilka projektet vilar ger det en ny start.

Text: Kjell Goldmann, gästkrönikör i UI-bloggen. Tidigare professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Hans senaste böcker är Övernationella idéer (2003), Identitet och politik (2008), Politiska personer (2010) och Den föreställda familjen (2011).


Om UI-bloggen

Arkiv